Jag lider av någonslags morgondagssjuka. Tankarna finns där morgondagen finns.
Eller i dagen därpå.
Eller i nästa vecka.
Eller till våren.
Men dagen som är har svårt att fånga mina tankar.
Dom är långt borta i nästa skeende... Långt borta i planeringen inför våren, nästa bridgematch, hur växterna ska packas på bästa sätt i källaren, kommande konsertkväll eller vad det nu kan vara. Där finns tankarna - inte i dagen som är.
Jag tror att enda gången jag är absolut närvarande är under mina ensampromenader i skogen.
Då springer tankarna inte iväg på andra håll. Dom finns hos mig i skogen. Ögonen finns i nuet, inte i det som ska komma. Jag ägnar all uppmärksam åt ljud och rörelser omkring mig, en nödvändighet om man ska fånga något på bild (vilket man ju oftast inte gör ändå!).
I skogen kan jag vara modern - jag kan nämligen vara MINDFULL!
Men aldrig annars...
Jag kan gå i min egen takt...
..titta in i en blåklocka i evigheter om jag vill det...
..stå vid dammen och meditera.
Något flög upp! Jag undrar vad det var, jag hörde bara ett plask...
Jag kan stå och kika på fåglarna som slår sig ner i trädet där framme till höger. När jag tittar på de suddiga bilderna i kameran ser jag att det är gråsiskor. Om jag inte stått stilla hade jag inte fått höra och se siskorna.
Jag kan till och med gå ut ensam på kvällen och stå länge och titta på fullmånen.
Den som lyser så klart bakom trädgrenarna.
Den som stör min nattsömn.
Den som gör mig mindfull när jag bara vill sova!
God afton säger
skogseva
