Du död,

var är din seger? Du död, var är din udd?


Orden ur böckernas bok grävdes fram ur min hjärnas innersta när jag såg den ligga där i bakluckan i jägarnas bil. Hjorten, den nyskjutna.





Jag tycker om att veta att det springer hjort, rådjur och räv i vår skog. En levande skog. Jag njuter av mina hjortmöten - de nära hastiga när jag överraskar, eller på håll när jag kan studera djuren en längre stund. Bara att höra kvistar knäckas inne i skogen när de förflyttar sig bort från mig, den farliga, ger mig en skön känsla. Närvaro av hemliga liv...

Men... Jag har aldrig fjompat runt och pipit att det är synd att ta livet av de gulliga/vackra djuren. Alltid tagit jägarna och jakten i försvar. Och det tänker jag fortsätta att göra. Det finns dovhjortar i överflöd här - den årliga avskjutningen på många hundra djur är förståelig, nödvändig.





Men ändå...


Det var något med hjorten som låg där i backluckan på jägarbilen.


God dag säger


Skogseva

Carportspaj

Jag gjorde en klassisk pajdeg. Stora mängder smör. Mjöl och socker. En skvätt vatten. Svisch - en pajdegsklump i matberedaren.

Degen fick vila skönt i kylskåpet en stund.

Kalla degen kavlades ut och jag klädde omsorgsfullt pajformen. Lät formen vila skönt i kylskåpet igen.

Stöttade kanterna med folie - nedkasade kanter var icke önskvärda. Gräddade i ugn i lagom temperatur under lagom lång tid. Jag plockade ut en gyllene, frasigt pajskal som fick svalna stående på diskbänken.

Jag rörde samman åtta äggulor från lika många vackra vita ägg

med två deciliter socker sprungna ur den skånska myllan,

saften från ekologiskt odlade citroner - och rev ävenså av en del av det ekologiskt odlade skalet .

Rörde ner några deciliter fet kogrädde från skånska, glada och välskötta(?) kor.

Rörde, vispade icke, ty det stod klart och tydligt i receptet.

Hällde smeten i pajskalet. (Här slutade jag fotografera.)

In i ugnen 145 grader i 45 minuter.

Resultat: Fyllningen lika flytande som när jag satte in den i ugnen.

In i ugnen igen i 15 minuter.

Resultat: Fyllningen lika flytande som när jag satte in den i ugnen.

In i ugnen igen i 15 minuter.

Resultat: Fyllningen lika flytande som när jag satte in den i ugnen....

Här började jag svettas!

Desperation. Gäster som förväntade sig en dessert skulle anlända. Skivade snabbt några äpplen, bakade av med lite rårörsocker i ugnen. Vispade äggvitorna som skulle svävat ovanpå citronpajen och dängde ner dem på äpplena. Bakade av igen.

Resultatet blev ätligt/halvgott/ halvsnyggt. Något fräschare än dagenfterbilden visar.

Det flytande elände som skulle blivit en läcker citronmarängpaj slängde jag ut i carporten.

Ville inte se.

Så mycket mejerismör. Så många hönsägg. Så mycket kogrädde. Så mycket arbete.

Kära "Kalasgott"blogg, vad gjorde jag för fel? För det är väl inte så att du glömt skriva i receptet att citronkrämen skall sjudas? Så som man sjuder krämen i alla andra recept på citronmarängpajer...

Den citronmarängpaj som enligt din blogg är den godaste som finns, som har Gordon Ramsey som upphovsman och som har bakats av mig befinner sig alltså nu i vår carport. Rinnande, ratad, förkastad, bespottad!

Och skulle det vara så att vilda djur hittar den flytande pajen och har lust att kalasa på den betraktar jag det som en välgärning.

Om inte, kära "Kalasgott", jag tror säkert att fyllningen stelnar så småningom. I alla fall om det fortsätter att vara minusgrader.

God dag önskar

Skogseva

Gästspelare

Några enstaka gånger under de sista dagarna har vi haft besök av stenknäckar vid fågelbordet. Färggrann och kraftfull med gigantnäbb som den kan knäcka körsbärskärnor med. Den är den största bland våra finkar, skygg, men gästar som sagt ibland fågelborden vintertid.

Så här tycker fågelboken att stenknäcken ska se ut:

Det gör den kanske i fullt dagsljus. Genom mitt köksfönster i icke fullt dagsljus ser den ut så här:

Det lilla fåtalet "knäckar" som provianterade solrosfrön var hela tiden omgivna av berfinkar som vi ju har i tusentals.




De samsades snällt om fröna som käre maken så omtänksamt lagt på snön åt de fåglar som inte gärna ger sig upp i fågelbordet.

Men när en artfrände kom för nära...




..ja, då blev det närkamp! Stenknäcken till höger ger sig och intar en undergiven position.

Och kvar blev herren på täppan!

Det fanns faktiskt frön så att det räckte åt er alla - dumma stenknäck.

God dag säger

Skogseva

(Det är ett dilemma det här med halvdåliga eller dåliga foton. Publicera eller ej? Ibland väljer jag dock, av vissa anledningar, att visa även de foton som jag inte är nöjd med. Någon gång för att jag helt ekelt inte lyckas ta en bra bild, men behöver just någon av de jag tagit. En annan gång, som idag, för att fototillfället kanske inte återkommer. Ett dilemma som sagt och jag lägger ut dagens bilder med en lätt skammens rodnad på mina kinder.)

Gula stjärnan

Och se jag bebådar eder en stor glädje: Solen har återkommit till jorden!

Ack ni klentrogna som trott att hon försvunnit för evigt, osaliga månde ni och eder ätt bliva intill femte eller sjätte led!

Nu strömmar åter ljus och värme från klotet som består av väte, helium, syre, kol, järn, neon, kväve, kisel, magnesium, svavel.





Ära vare Gud i höjden, hon är åter den runda, den varma, den glödande! Och människan och katten lovade, prisade och tog till vara.

Avståndet till solen är 150 miljoner kilometer och solljuset når jordytan efter åtta minuter och nitton sekunder.

Och åtta minuter och nitton sekunder gammal sol lyste i bärnstensskålen.

Små citroner gula och stora apelsiner orangea återspeglade glödklotsfärgen.

Glödande magma har bott i fönsterkarmen och lyst upp alla solfattiga dagar. Gud ske lov och pris inte bara för solens återkomst utan även för Orrefors produkter!

God afton önskar

Skogseva


(Snabbilder, tål icke luppgranskning! Solbilden har jag inte tagit själv, om ni nu trodde det.)

Bärnsten eller pomerans?

På vår korta men intensiva luftombytesresa till Mölle gjorde vi en avstickare till Höganäs keramiks outlet. Deras tallrikar är avskyvärda enligt mina öron, jag mår fysiskt illa när jag tvingas skära på en sådan tallrik. Deras muggar har det gått inflation i och jag är inte så förtjust i designen av dem heller. Kritisk? Javisst är jag kritisk.

En annan sak som det gått inflation i är Marimekkoskålarna.

Visst ville jag ha en sådan när de kom. Men definitivt inte till det priset, nästan fyrahundra kronor! För dyrt, definitivt för dyrt!

Och inte skulle jag, som har så svårt för att bestämma mig, kunna välja färg. De fanns egentligen inte i någon färg som stämde helt med hemmet här.

Det gick inte med blått, grönt, rött, lila, rosa eller gult. Möjligtvis svart. Men en svart skål? Njaa... Nej, det ville jag nog inte ha.

Så kom vi alltså till Höganäs outlet. Halva priset på halva priset. Mängder av Marimekkoskålar!

Marimekkoskålar i en färg som jag aldrig sett förut och som kallades för "Pomerans". Bärnsten skulle jag vilja säga. Fast det beror på hur ljuset faller på pomeransskålen.

Halva priset på halva priset var nittiofem kronor. I stället för fyrahundra! Det blev två pomeransskålar som har fått sin plats i köksfönstret. Jag väntar på att sommarsolens kvällsstrålar ska lysa genom dem och lämna bärnstensblänk i fönsterkarmen.

Nu fick jag nöja mig med att fotografera dem i matrummets fönsterkarm. Små korta mikrosekunder blev det ljusare bland de snötunga molnen och de bärnstensfärgade skålarna fick en intensivt varm ton i sina glasveck.

Jag grunnar på vad jag ska ha i mina skålar...

God lunch önskar

Skogseva

Trist samtalsämne

Om ni hör till den växande skara som är innerligt trött på snö; Skotta snö, pulsa i snö, få snö innanför kappkragen, bli bländad av snö, gräva fram bilen ur snön - då ska ni stänga ner denna blogg och gå ut i era kök, koka en värmande soppa, baka en solskenskaka eller göra något annat, som för en stund kan få er att glömma det faktum att världen utanför våra tak och väggar är inbäddad, heltäckt och dold under och av ett alltmer tyngande och besvärligt snölager.
Bloggen är alltså inte snöfri, men nu har jag i alla fall utfärdat en snövarning...

Jag har glömt hur barmark ser ut, är den grön? Vintergräsmattan. Visst är den väl grön? Det var länge sedan min värld var grön. I månader har den varit vit med små inslag av brunt. Bokbrunt. Och så grangrönt förstås. Mörkt grangrönt. I alltmer försvinnande mängd dock. Granskogen har transporterats bort. Till Tyskland. Beresta granar som ska bli tyska hus. Bättre så än att bli uppeldade..

Här på det lilla bordet står en kruka som flyttades ut i höstas för att innehållet hade fått bladlöss. Jag tror att lössen är döda nu. Jag tror förresten att hela plantan är död...




Under vallen finns våra kryddor. Timjan, oregano, gräslök, salvia, dragon. Det skulle man inte kunna tro.

Källardörren. Igensnöad som allt annat. En liten trappa ner innanför källardörren bor mina övervintrare, margueriter, pelargonskott, stora krukorna med blåtunga och murgröna. Blåtungorna har ingen lust att övervintra, men jag försöker övertala dem...

Kökstrappan är nivellerad och oinbjudande att sätta fötterna på. Det gör vi inte heller, snön ligger halvmetertjock nedanför.

Som sagt... Bruna nyanser.

Vallen som storplogen kört upp på vår lilla skogsväg. Man kan ana att vägen fortsätter på andra sidan men det krävs tättsittande muddar på byxorna för att ta sig torrskodd genom. Jag tänker inte försöka. En promenad skulle bli ett tungt pulsande - det vill jag inte. Jag vill inte ha mer snö.

Jag vill se grönt!

God middag önskar

Skogseva

Silvermånen

Det bor en Helleborus "Silver Moon" hos oss. "Fådd" av min fotoinstruktör häromdagen. En stor och kraftig planta som jag hade tänkt plantera i en rabatt tillsammans med några små exemplar som köpts som julblommor.




Men jag grunnar på om jag inte ska köpa en vacker urna och sätta den i.




En sådan skönhet ska vara ett alldeles eget blickfång. Men det är det där med härdigheten. En krukad "Silver Moon" får nog trängas i källaren med andra känsliga typer.




Hon är vacker i sin mitt som så många andra blommor.




Om denna Helleborus står att läsa att hon blommar i april-maj med stora gräddvita blommor.
Stora gräddvita blommor. Varför låter det alltid så vacker när blommor beskrivs som "gräddvita"?




Och de stora gräddvita blommorna sitter på dekorativt rödspräckliga stjälkar. Kan en Helleborus bli mycket vackrare?

God middag önskar

Skogseva