tisdag 22 november 2011

Ett hörnskåp i skogen


Jag känner min skog utan och innan. Kan navigera genom hemmaskogens snår och över kullar utan minsta problem. Har visserligen lokalsinne som ett hörnskåp - men min skog den känner jag lika bra som min egen ficka!
Eftersom förmiddagen var en enda lång gäspning beslöt jag mig för att ta en promenad.

Några hundra meter från hemmet smög jag på en flock med hjortar. Störde dem mitt i deras lunch.
Trots att jag smög tyst och lätt som en älva upptäcktes jag och dovhjortsflocken gav sig i lätt trav upp i skogen på höger sida om vägen.




Lunchen lämnades kvar halväten...




Nu hade jag ett svårt beslut att fatta. Skulle jag fortsätta rakt fram på den lättpromenerade skogsvägen eller skulle jag följa hjortarna in i den risiga skogen för att se var de tog vägen.

Jag valde hjortarna...

Och hann inte så många meter in i skogen förrän några av dem stod framför mig igen. Det blev några ögonblick av studerande från båda sidor. Hjortarna gav upp först.




De skuttade lätt och snabbt iväg på sina pinnben, medan jag flåsade mig fram i den risiga uppförsbacken.




När jag kommit så här långt - minst femton meter över skogsvägen - var mitt blodtryck på topp och knastrandet från knäckta grenar hade skrämt bort hela hjortflocken.




Skulle jag fortsätta eller vända tillbaka? Skogen just här är inte den vackra och välansade skog jag brukar visa på mina bilder, utan risig och med djupa, halvt igenvuxna spår efter stora skogsmaskiner. 
Svårpromenerad med andra ord!




Jag fortsatte.
Och nu hörde jag trampet av små fötter både till höger och till vänster om mig. Försökte skynda mig, men stöp på en tuva och blev blöt om ena knäet samtidigt som jag körde handen med mina nyinköpta halvvantar i en mossig och våt sten. (Vad kan ett garnnystan till nya vantar kosta?)
Eftersom jag var rädd att tappa bort min mobiltelefon i skogen hade jag låtit den stanna hemma - nu började jag undra om det var ett klokt beslut...




Och om det nu var så att fottrampet jag hörde till höger och till vänster kom från små vildsvinsfötter - var de i så fall illasinnade eller ej? Dom som fötterna satt fast på alltså.




Just precis här hörde jag en fnysning! Eftersom det inte finns hästar så här mitt inne i en snårig skog bestämde jag mig för att det förmodligen var ett ensamt vildsvin som stod och lurpassade på mig och som fnös för att be mig dra åt skogen. 
(Fnyser vildsvin?)




Jag blev lite lätt svettig och slet av färgglada halsduken och de nedsolkade halvvantarna.
Var beredd på att aldrig mer hitta hem. Bli ett med naturen, multna ner och göda skogen. Tanken på min något för tidiga död gjorde mig så sorgsen att jag nästan började gråta. Hade naturligtvis glömt pappersnäsdukarna hemma.
Jag snöt mig i halsduken och vandrade vidare.




Jag fick syn på en vacker en på en liten höjd till höger om mig. Jag kände att om jag nu ändå skulle dö i skogen ville jag nog göra det under just den enen. Den såg trygg och väldoftande ut. Jag släpade mig upp till den beredd att utandas min sista suck...




Det är bara det att när jag kämpat mig upp till enen kände jag igen den på stammen, som bär tydliga spår efter att ha använts som skrubbräda eller som ett ställe att feja hjorthorn på!

Vad var det jag sa - jag känner skogen lika bra som min egen ficka!




Nu var det ju bara att passera stenen och krypa under några nedfallna trädgrenar..




..och vips! (nästan) så var jag ute i den här gläntan där det också växer några enar. 




Nu behövde jag bara lirka mig förbi några lärkträd, trava genom mer ris på marken, klättra ner för en tätbevuxen slänt, klafsa genom ett litet kärr och trava genom vår 'hemmaskog' så var jag ute på skogsvägen igen. Lätt som en plätt!




 Någon som vill följa med på en tur i skogen?
Jag lovar att jag är en perfekt vandringsledare - jag känner skogen som min egen ficka!




God seneftermiddag önskar skogseva.

11 kommentarer:

  1. Det blev ju ett livligt slut på din gäspiga förmiddag låter det som. Äventyr där på åsen... Fina hjortar du visar och så bra att de läskiga svinen inte visade sin knorr. Jag kom att tänka på TV-programmet Survivorman när jag läste ditt inlägg :-)Slutet gott - allting gott!

    Kram Anna Vattenkanna

    SvaraRadera
  2. Vilket äventyr! tur att det slutade lyckligt.
    Kram
    Mariana

    SvaraRadera
  3. Det var allt en äventyrlig promenad, nästan så att vi läsare också hörde det där fnysandet också här framför våra datorer.

    Hälsar Åsa

    SvaraRadera
  4. Vilket äventyr!/Lila-Christina

    SvaraRadera
  5. Underbart inlägg! Ungefär halvvägs var jag så spänd på fortsättningen att jag nästan slutade andas.....Kände tydligt hur vildsvinet fnyste bakom mig, men det var bara min ena kisse som låg på soffryggen och snusade gott bakom min nacke:)
    Önskar dig kära hörnskåp en vilsam kväll!
    Kram

    SvaraRadera
  6. Hihi.....jag har också väldigt dåligt lokalsinne. Är nog den enda i världen som gått vilse på Väster Långgatan i Stockholm....
    Tur att inget vildsvin kom fram, dem vill man halst inte möta i skogen.
    Ha det bra :)

    SvaraRadera
  7. Anna:
    Jag kan lova dig att eftermiddagen inte var lika gäspig - då var jag pigg som en mört. En ganska trött mört men i alla fall!
    Hade nog haft svårt att överleva utan tändstickor eller kniv. Det är nog besvärligt att strypa ett vildsvin och att sedan tugga i sig det rått överskrider nog vad min mage kan tänkas tåla!
    Kram
    Eva

    Mariana:
    Att leva på åsen är ett enda stort äventyr! Just nu är det safari i vår "skrubb" - vi fångar den ena musen efter den andra i en aldrig sinande ström!
    Kram från Eva

    Åsa:
    Jag är faktiskt nästan aldrig rädd i skogen, men när det fnyser i hälarna på mig då känner jag mig ganska liten och börjar titta efter träd som fungerar att klättra upp i. Eftersom de flesta är granar verkar det ganska knepigt att rädda sig den vägen - man får nog lägga sig ner och spela död!
    Må så gott säger Eva

    Christina:
    Jo du.. jag kan börja med Skogsvandringar För Modiga Kvinnor - hänger du med?
    Eva

    Billan:
    Tack söta Billan!
    Katter är minsann duktiga på att skrämmas de också! Vi har tre stycken som alltid, alltid sitter precis bakom våra fötter och som när man sedan (naturligtvis) trampar på deras svansar skriker så att hjärtat slår dubbelvolter på oss. Katterna har numera nästan kala svansar...
    Hörnskåpet stängde luckorna och sov gott och länge!
    Kram från Eva

    AnnCharlotte:
    Du, jag tror att vi är många! Jag kan tvärsäkert hävda att jag aldrig varit/åkt/kört på just den vägen/gatan men maken hävdar alltid att det har jag visst! Hundratals gånger! Jag har bara aldrig kommit från just detta håll!
    Ett mycket dåligt arv från min lilla mamma som alltid var tvungen att köra exakt samma vägar för att hitta till slutmålet. Inga genvägar eller nya vägar, då var hon 'lost'!
    Må så gott, Eva

    SvaraRadera
  8. Men hu så nervkittlande! Tur du kom levandes hem från den lilla utflykten. Sen min väninna berättade hur hon och barnen blev jagade av ett vildsvin i 'vår' skog så vågar jag mig inte ut utan grov pinne och något som låter mycket när jag går (väldigt tungt att släpa runt på). Jag ser aldrig varken djur eller fåglar!!
    Kram

    SvaraRadera
  9. Lotta:
    Jag är faktiskt inte så rasande rädd när jag går i skogen, men ett vapen tror jag att jag fortsättningsvis vill ha med mig på mina promenader.
    Att bli jagad av ett vildsvin måste ändå höra till ovanligheterna - en upplevelse jag gärna är utan, men tänk att få fotografera ett i det fria...
    Kram från Eva

    SvaraRadera
  10. Vilket äventyr! tur det slutade bra, undrar om det var vildsvin?!

    SvaraRadera
  11. Jessica:
    Jag kom helskinnad från det som väl var och jag är övertygad om att det var inte bara ett utan flera vildsvin som trippade bredvid mig.
    Må så gott önskar Eva

    SvaraRadera

Om du skriver några ord blir jag väldigt glad. Jag läser alla kommentarer med stort intresse och om jag inte svarar beror det antingen på att att jag rest till bortre Indien eller att jag är död!