Lördag/fridag

I dag har jag haft möte med gamla körkamrater. Vi har ätit, druckit och skrattat. Bloggen hamnade på undantag.






Jag dammade av en gammal guldbagge från i somras. Den får duga att tittas på en gång till.

Eller kanske två gånger...



God kväll önskar


Skogseva

Avverkning

Avverkning pågår, som jag berättat tidigare. Granskogen är nästan borta. Just den granskogen. Återstår många andra granskogar runtomkring oss. Jag är en lövträdsfigur*. Hoppas att lövträd planteras där granskog avverkats. Jag studerar och följer hur landskapet förändras.






Skönt att bli förvarnad. Inte bli överraskad av att ett fallande träd. Veta att risken finns. Kunna akta sig.





Promenaden går förbi bokskogen som är ljus, öppen och genomsiktlig.





Här finns djur i mängder. Hjortar i sådat antal att det nästan är besvärande.





Avverkning sker även på viltfronten. En nödvändighet för att hålla mängden djur på en rimlig nivå. Jag har definitivt inga problem med det.





Jag skrämde upp fyra glador och ett stort antal korpar när jag passerade "blodiga stället". Hjorten var säkert passad bakom stengärdet. Näring åt behövande fåglar.

Resten av promenaden var oblodig. Och stilla. Och vacker. Det syns inte på bilden, men solen tittade nästan fram och det blev nästan ljust och kändes nästan lite vårlikt. Men bara nästan...

God middag önskar

Skogseva

* I Bengt Anderbergs underbara och lätt absurda "Niklas och figuren" förekommer både lövträds- och granskogsfigurer.

Nära döden

Är ondska svart? Uppflammande vrede? Röd?





Kan man bli så vred att man slår ihjäl någon? Eller så rädd?

Kan man planera att man ska slå ihjäl? Två personer. Slå ihjäl två personer. Först en. Sedan en till. Bank, bank.





Kan vi alla bli sådana som slår ihjäl? Om vi hamnar på livets avigsida...





Två personer slogs ihjäl av någon. Någon som lever på avigsidan. De ihjälslagna var säkert också från avigsidan. Nu är avigsidsmänniskorna ihjälslagna och döda. Gör det något om människor från avigsidan dör?

De slogs ihjäl sex kilometer från vårt hus. Jag vet. Jag mätte sträckan när jag körde från kören i går kväll...


Skogseva

Elegi över döda granar

I ett huj förändras landskapet runt omkring oss. På ett par dagar är närsfären knappt igenkännelig.






Granskogsjättar faller runt omkring oss!

Med en skördare tar det inte många sekunder att döda ett träd. Att fälla, kvista och kapa en tämligen stor gran i 5-meters längder. Vips... Nu är du död!

Nyligen avrättade träd. Skeletten staplas ovanpå varandra vid vägkanten. Travarna växer snabbt!

Skotaren samlar ihop de fallnas kroppar. Här var det nyss stramt, mörkt och allvarligt. Nu får ljuset plats!

Och dagen var disgrå med vassa snönålar i luften.

Här viker skåneleden av mot Kullatorpet.

Och plötsligt är jag ensam i världen. Ingen skördare hörs. Ingen skotare hörs.

Men dödandet fortsätter långt in på natten...

Och snart är här ljust och öppet. Och snart är här milt och vackert.

Och vad kommer sedan...

God middag önskar

Skogseva

Mondrianrutor

En sista titt på utställningen "Facing China".

De kinesiska konstnärernas alster gav inte mig så mycket mer än ett intryck av de till fullo behärskade användadet av orange färg. Nu tänker jag (felaktigt?) alltid på om jag själv skulle vilja ha tavlan, om jag hade stått ut med att leva ett dagligt liv med den, om den tål mer än ett tillfälligt ögonkast.





Detta är det enda av utställningens alla verk som jag verkligen fastnade för. Konsnären heter Liu Ye och tavlan "She isn´t afraid of Mondrian".

När jag betraktar ett konstverk vill jag att min fantasi ska få vingar och flyga ut och in i bilden. Jag ska inbjudas att göra egna tolkningar och, om jag så vill, analyser.

Ett hus ska inte bara vara ett hus. En trädkrona ska jag kunna dölja mer än fåglar. Det ska inte vara uppenbart var vägen leder. Det måste finnas spänning.

Denna tavla har allt. Underbar komposition. Mängder av detaljer. Jag hittade en ny figur i tavlan i dag som jag inte sett förut - precis så ska det vara.

Och färgerna! Vilka vackra, varma, kalla, lysande färger!

Ett underbart blått lugn i bildens övre del. En meditativ skuggning av ett rofyllt ansikte.

För mig en vacker och åtråvärd tavla.


God middag önskar


Skogseva

Jordnära

Mina stackars små växtvilliga margueriter har äntligen blivit omplanterade. Fått riktig jord att utvecklas i stället för såjorden, som ju inte innehåller så mycket för en planta att livnära sig på. Trots näringsfattig jord har de blivit knubbiga och fina och rötterna var sannerligen inte dåliga - de fyllde ut hela krukan. Omplanteringen gjorde jag i köket, inte bästa platsen kanske med tanke på vilket smutsjobb det är.





Jag hade satt två skott i varje kruka för att kunna rycka upp det ena, som alltid brukar dö. Så intill döden krasslig var det icke någon marguerit som kände sig! Alla skotten har överlevt och alla har utvecklas lika fint. De fick fortsättningsvis stå två och två för det visade sig vara omöjligt att gräva fram tillräckligt många krukor i rätt storlek. Det fick bli en del rockader och långt fler blommor än jag hade tänkt blev omplanterade för att jag skulle komma åt deras krukor. Stora krukor har vi gott om och småkrukor har vi i hundratal, men var tar alla mellanstora krukor vägen?



Nu har de i alla fall fått större, men utseendemässigt något varierande krukor, och om de fortsätter att växa som de gjort hittills kommer jag att ha tjugotvå margueritplantor att försköna trädgården med i vår. Om det går att dela dem - annars får jag nöja mig med elva.




De små plantorna tror att jag förväntar mig blommor redan nu. Det gör jag definitivt inte. Knopparna plockar jag helt kallsinnigt bort för att ingen kraft ska slösas på blomning, de ska bara växa och bli stora och starka.



Och när de vuxit sig stora nog kommer de att se ut så här. Detta är moderplantorna som jag köpte för dyra pengar. Så många pengar att jag började funderade på det här med sticklingar. Moderplantorna grävdes upp i höstas och övervintrar nu i källaren. Normalt hade de fått stå kvar i rabatten tills frosten tog dem, men det var det här med att de hade kostat så mycket. Och så hade jag läst att man kan försöka att övervintra dem. Ännu så länge är de så gröna och fina att jag har förhoppningar om ännu en sommar för deras del. Och tänk så mycket pengar jag har sparat...


God dag önskar


Skogseva

"Facing China"

Vi återvänder till konstmuséet i Ystad och deras stora satsning för året,"Facing China". Konstverk av nio samtida kinesiska konstnärer ur en privat europeisk samling. Utställningen har visats på många ställen i Norden och Europa, men Ystad är tydligen den enda platsen i Sverige där utställningen visas.





Och somt var vatten och somt var vin...




Jodå, tavlans man var just så hör orange. Som en apelsin. En glad apelsin. Jag undrar hur hans ögon hade sett ut om han tittat upp för ett ögonblick...




Säkert inte så här allvarsamma. Begrundande och genomträngande. Jag vill nog inte ha sådana genomborrande, förföljande och anklagande ögon hängande på min vägg.





Inte heller "Eternal goose" med marsipangrisskära storleende kineser. Goose? För mig är det definitivt en sångsvan! Jag får ont i halsen när jag tittar på den stackaren. Får jag rekommendera en mugg varmt honungsvatten.

Man kan undra vad denna kinesiska konstnär har för uppfattning om sin egen hudfärg...

Ytterligare en multiplicerad och glad kinesisk medborgare.

Man kan spekulera. Man kan tolka. Man kan gissa. Och undra vad som försiggår på livets scen.



På muséet visades också en minnesutställning av Greta Sandbergs konst.

Människobilder med uttrycksfulla ansikten sydda med små fina stygn. Bilden ovan med bottenlösa sjöar till ögon. Skrämda ögon? Skrämda av vad?

God middag önskar

Skogseva

(Ni vet väl att det inte är tillåtet att fotografera på muséet. Man får snällt köpa en bok om utställningen eller en hög med vykort. Så det så.)