Måkläppen

Prästgårdsmadammen och jag for söderöver mot Falsterbo och Måkläppen, en vit fläck på kartan för mig som ändå är så relativt natur- och fågelintresserad - märkligt. Det kan kanske delvis beror på att "besökstiderna" är begränsade till vintermånaderna när vindarna ofta blåser så isande kalla att min bekvämlighet segrar över min nyfikenhet. Onsdagen var emellertid en tämligen fin och vindstilla dag, även om det faktiskt var molningare över näset än det var här hemma på åsen.

Om man ska ge sig ut på Måkläppen ska man se till att kroppen upptill är inpackad i vindtäta kläder och nertill i vattentäta kängor/stövlar. Stövlar är nog att föredra, för det är nog inte alltid de sanka områdena, som man måste ta sig över, är tillfrusna.

Men nu är vi framme vid vår utgångspunkt, torra om fötterna tack vare stövlarna och småsvettiga upptill eftersom vi är så rasande vindtäta, och vi kan påbörja vandringen, tungt lastade med kameror, stativ, objektiv, termoskanna med choklad och några banala ostsmörgåsar.

Här är sannerligen vackert med den smala reveln som är omgiven av ett vatten som skiftar i silver, askgrått, gråblått, blygrått. Inga stora rörelser i havet, bara fraset från små korta vågor när de når strandkanten.

Lite blekt guldskimmer står strandrågen för.

Nere vid vattenbrynet ligger en ejderhanne och att inte skrämma iväg den är nästan en omöjlighet. Den reser sig värdigt, ganska orädd, och simmar ut en bit från stranden, bara för att återvända när vi passerat och är på betryggande avstånd igen.

För en konstnär måste ljuset på reveln vara mycket tilltalande. Österlenljus. Provenceljus. Och när himmel och hav nästan smälter samman i ett blågrått dis kan vem som helst få lust att börja måla!

Svanstrecket hamnar på bild lite i förbifarten...

...medan den här, som icke mer kommer att lyfta från denna vår jord, är mer intressant. När jag fotograferar den är den bara ett fågelkadaver vilket som helst, men väl hemkommen när jag tittar på mina bilder konstaterar jag att det är en fågel jag aldrig sett tidigare. Ser ni den kraftiga näbben med det vita bandet över? Det här är en tordmule och den häckar företrädesvis på Karlsöarna och i Stockholms skärgård. På klippor eller klippstup lägger den sitt enda ägg. Denna pippi kommer dock aldrig mer att reproducera sig...

Så kommer vi då fram till vår vandrings slutmål, vi hinner helt enkelt inte längre för vi har för avsikt att vandra tillbaka också! Här blåser det lite snålt i våra nackar medan vi packar upp vår lilla matsäck och börjar spana efter säl.

Det tar inte så lång stund förrän den första dyker upp.

Sedan är de två...

Vi har inte riktig koll på hur många de till slut är, men i alla fall fyra som syns samtidigt. Knubbsäl? Gråsäl? Det har vi ingen aning om eftersom vi bara ser deras huvuden som nyfiket sticker upp ur vattnet en bra bit ut från land. De tittar på oss medan vi sitter på den kalla sanden, dricker vår choklad och fotograferar, och emellanåt försvinner de med ett plask ner under vattenytan, för att ett ögonblick senare poppa upp några meter längre bort.

Tiden rinner snabbt iväg i sällskap med sälar och fåglar, dagarna är fotfarande ganska korta och eftermiddagen sen. Nu måste vi packa ihop och traska i riktning mot bilen. Prästgårdsmadammens utrustning är tung. Min är lätt, det är jag tacksam över...

Nu är vi snart framme vid fyren. Inte så långt kvar till bilen. 

Jag hoppas att mina djupfrysta händer tinar upp innan Måkläppen öppnas på nytt nästa säsong. 

Om jag kan hålla mig så länge. Det finns ju faktiskt andra vägar i området som är tillåtna året runt!

God afton säger skogseva.