Onsdag med Eva

Onsdagsplanen att åka till Vombsjön ändrades och vi inriktade oss på att försöka hitta blåsippor, som nästan är en raritet här i Skåne. 

Åtminstone här i sydskåne. 

Åtminstone här i vår närsfär.

Men i en ravin i Dörröds fälad - den vackra ni vet, 

(Foto från januari 2012)

skulle de, enligt ett par trovärdiga källor, växa.

 Somliga av oss, och det var inte jag, trodde att blåsipporna skulle växa i drivor. 

Heltäckande blåsippsblå mattor. 

Och det gör de kanske, men inte just där vi letade. 

Vi hittade fyra styck! 

Desto fler var vitsipporna.

Vilt vajande i vinden.

I ravinslänten, på en mossövervuxen stam satt vi länge, länge och fikade.

Mumsade och pratade.

Tittade och lyssnade. 

Sedan krälade vi runt och fotograferade fler vitsippor.

Det var gott om dem!

En hade smyckat sig med en brosch. En liten skarabé.

På vindlande stigar letade vi oss hemåt. Inte absolut närmsta vägen, utan via lite spännande och inte helt kända ställen.

Vi gnabbades om huruvida granskog är vacker eller ej.

I visst ljus - kanske.

Med mossa på marken  - kanske.

Om den inte är för tät - kanske.

I myrstackarna firade innevånarna att det var sol och vår.

Sprang som galningar fram och tillbaka och visste inte riktigt var de skulle börja sitt arbete. Och med vad.

Reste ragg när vi böjde oss över dem och ville fotografera myllret.

Och visade tänderna!

Klamrade sig fast vid kameraobjektiven och fösökte tugga hål på dem!

Närkontakt med myror kan vara en smärtsam upplevelse. Vi drog oss hastigt tillbaka.

Tranorna som vi såg några hundra meter från hemmet fastnade inte på mina bilder.

Men jag vet att de fastnade på Evas.

Och vad som fastnar på våra bilder nästa onsdag får vi se då...

God dag önskar skogseva.

Fäladsmark

Här i våra trakter finns ett naturreservat som heter Dörröds fälad och om det kan man läsa:

”Dörröds fälad skyddades 1993 som naturreservat för att bevara en liten rest av de en gång så omfattande fäladsmarkerna på Romeleåsen. Huvuddelen av fäladerna hade planterats med gran under 1900-talet medan Dörröds fälad hade vuxit igen med främst hassel och björk. Området restaurerades och i dag betas åter halva området medan den andra halvan består av hassellundar där bland annat den sällsynta hasselmusen lever.”

Till fäladen körde vi i lördags även om vi faktiskt kan vandra dit härifrån. En trevlig vandring, som man företrädesvis gör när det är några fler plusgrader än det var i lördags. Det är definitivt behagligare att slå sig ner och njuta av det vackra enehagarna och sin ryggsäcksfika utan att riskera att dra på sig blåskatarr och lunginflammation. I lördags var vädret stiligt men styggt - käre maken höll på att frysa öronen av sig i den bistra vinden!

Hasselmössen låg och vintersov, men en flock dovhjortar på tio-femton djur var vakna och korsade vår väg, tittade lite misstänksamt på oss och hoppade sedan elegant över inhägnaden. Alla utom en som tvekade och till sist valde att springa utmed nätet, tills den försvann för våra blickar. När jag senare tittade på mina bilder såg jag att den hade ett fult sår på kinden - stackaren, den mådde säkert inte alls bra.

Genom dalgången i fäladen slingrar sig en bäck, som sedan vid Genarp rinner ut i Höje å. 

Bäcken kvillrade och porlade som om det vore vår...

Eftersom vi inte hade planerat att gå någon längre sträcka hade vi varken karta eller vatten med oss. Av olika anledningar blev vår runda väldigt mycket längre än vi hade tänkt och hade inte käre maken haft sitt goda lokalsinne hade vi fortfarande irrat runt bland enar och hjortar.

Sämre plats kan man irra runt på....

God dag säger skogseva.