Stenkantat..

...kan man måhända tolka som ett musikstycke för stenar, men icke så...

I går efter frukost drog vi igång projektet "lägga stenkant runt nävrabatten". Käre maken grävde ur och jag fyllde i med sand och satte stenarna. När vi jag hade satt en meter av de tjugo som rabatten mäter runt om började det regna.

Vi gav upp - regntoleransen är numera lika med noll - och gjorde en utflykt till Ystad i stället, men idag återupptog jag arbetet medan maken ägnade sig åt att "forma" träd, vilket var liktydigt med att han stympade dem till oigenkännlighet!

För en timme sedan blev jag klar med stenkanten. Ett par handskar och stora mängder med sand har gått åt. Och min rygg har dessutom offrats!

Med ett foto taget från sidan ser man hur sluttande gräsmattan på baksidan är. Inte helt lätt att få det snyggt, men jag är nöjd.

Det blev tillräckligt mycket med sten över för att räcka till att kanta och därmed snygga till...

..denna väldigt 'odefinierade' pionrabatt.

En dag när det inte regnar!

När nu det kan tänkas hända,

undrar skogseva.



Oj då...

.. det kommer visst en skur igen.

Vilken tur att käre maken hann klippa gräset.

Jag börjar vänja mig vid att rusa ut och peta lite mellan skurarna.

Inte blir det som en vanlig sommar inte.

Inte är trädgården perfekt skött inte.

Inte är det som jag vill inte.

Inte, inte, inte!

Rabatten är så våt att jag inte vill gå in i den när jag ska fotografera virginiatobaken.

Och nu regnar det igen.

Och åskar.

Vilken sommar...

God eftermiddag säger

skogseva

Trasttragedi

I går morse följde vi våra vanliga morgonrutiner; gav katterna deras frukost och öppnade sedan dörrarna för dem - efter en kväll och en natt inomhus är de rastlösa och vill ut. Och det var ju inte dags för koltrastungarna att lämna boet på några dagar...

Vi åt vår frukost i växthuset i lugn och ro. En liten kort stund i alla fall.

Sedan bröt helvetet loss!

Två koltrastföräldrar skrek på ett alldeles förtvivlat sätt och när jag rusade bort till boet fanns där inga ungar. Utsläppta några dagar för tidigt fanns de någonstans i trädgården och där fanns även predatorn Sixten, den av våra katter som har all sin jaktinstinkt i behåll trots att han är en "fin" katt och alla sådana naturliga kattbeteenden borde vara bortavlade. Icke så hos Sixten.

Vi drog igång en jakt på Sixten, som inte heller är lika loj som de två övriga katterna och icke heller kommer när man kallar på honom som de två övriga katterna. Tvärtom! Vi jagade som galningar och han sprang in under buskar och runt huset och var plötsligt helt borta. Koltrastarna tystnade och vi gav upp och återgick till frukosten.

Då bröt helvetet loss igen!

Kotrastarna skrek och gjorde störtdykningar och runt knuten kom Sixten farande med en koltrastunge i munnen.

Det krävs inte så mycket fantasi för att inse hur det gick för den ungen, men en annan av ungarna hittade vi sittande hjälplös men oskadd på gräsmattan och lyfte snabbt upp den i det trygga boet igen.

Fy tusan dumma koltrastar, hur kan ni locka ut så små ungar ur boet, den här lilla hade ju bara dun på kroppen och ofullständiga vingpennor!

Sixten fångades in så småningom och samtliga katter fick husarrest, och har det fortfarande.

Koltrastföräldrarna förstod så småningom att en av ungarna på något magiskt sätt hade tagit sig tillbaka till boet, och återupptog matningen där. Hur det gick för de övriga två och om de överlevde Sixtens attacker vet jag inte.

Bilden nedan tog jag den 2:de och här ser man hur 'ofärdiga' de små liven är. 



Men koltrastföräldrarna gav sig inte. I morse var det tomt i boet igen!

Men katterna har utegångsförbud...

God eftermiddag säger

skogseva

Billigare än billigt..

..är det väl när man kan köpa en gammal zinkspann för fem kronor på en loppis! Vad gör det att den är lite bucklig - den är fin till sommarblommor.

Med Skultunastämpel dessutom!

God afton säger skogseva som sitter i trädgården och lyssnar på ormvråkens unge som tjatar om mat på ett tröttsamt sätt och på koltrastarna som skriker hysteriskt så fort de får syn på något som rör sig och som inte är att betrakta som mat...

Tillvaron är behaglig!

Turdus merulabebisarna

Tisdagen den tjugosjätte juli tittade vi för första gången på de små koltrastbebisarna. Troligtvis kläcktes de en eller två dagar tidigare alltså den tjugofjärde eller tjugofemte. (Nu kommer jag att rabbla många datum!)

Här är det fortfarande gott om plats i boet och när koltrasthonan är på plats och ligger och värme de små så är det egentligen bara hennes stjärt som sticker upp över bokanten. Dessvärre är hon borta långa stunder under dagarna och vi är bekymrade över att ungarna är så oskyddade i regnet som vräker ner dag som natt. En flintskallig och naken liten fågelbebis fryser väl i vätan?

Torsdagen den tjugoåttonde stod jag inte längre ut med att se störtskurarna falla över det oskyddade boet. Mammakoltrasten är fortfarande borta långa stunder (förmodligen samlar hon mat åt barnen, men vi har inte lyckats se henne mata dem). 

Något måste göras om de små inte skulle drabbas av mögel, lunginflammation, urinvägsbesvär eller annat elände.

Att sätta igång med något större byggprojekt var inte att tänka på - vi ville ju inte skrämma vettet ur den lilla familjen! Det fick bli en snabblösning och 'man tager vad man haver', nämligen en gammal bordsskiva i plast som klämdes fast med ett par tvingar. Var så god koltrastmamma, nu regnar det inte på dina bebisar!

Vi var redo att snabbt plocka bort taket om lilla mamman inte skulle känna igen arkitekturen runt sitt bo.

När hon anlände och såg det nya taket vände hon tvärt med ett fasansfullt skri! Jag förstår henne, skapelsen är verkligen inte vacker...

Nytt försök av mammapippin. Mindre uppjagat skri, men ett vitt plasttak gick icke att acceptera i en handvändning.

Vid fjärde försöket landade hon i boet och efter det betedde hon sig som om taket funnits där från början!

När vi ändå var och rotade vid boet passade jag naturligtvis på att fotografera. Med tanke på att bebisarna redan börjat utveckla vingpennor är de förmodligen fyra dygn gamla. De sov gott medan regnet föll på det vita plasttaket i stället för på deras små oskyddade kroppar.

Den tjugonionde när det var mammatomt länge vid boet fotograferade jag igen. Nu fyller ungarna ut boet nästan upp till kanten och när mamman lägger sig ovanpå ser hon ut som översta delen, dekorationen, på en pannkakstårta!

I dag den förste augusti är småbarnen ungefär en vecka gamla. Det kommer små pip ifrån boet och när man passerar ser man att deras näbbar ständigt är vända uppåt redo för frukost, lunch, middag, kvällsmat och däremellan några mellanmål.

Med tanke på hur mycket de små liven har vuxit på en vecka måste de ha matats just så ofta. Tänk att vi inte lyckats se det en enda gång!

Nu sover de minsann inte längre när de ska fotograferas. De ligger stilla i boet, men har full koll på mig och min kamera.



Bebisarna är nu alltså, ungefär, en vecka gamla. De lämnar boet efter tolv till nitton dygn. Återstår mellan fem och tolv dagar som de ska bli matade och trängas i det lilla boet. Under den tiden ska de växa till ungefär dubbel storlek. Hur ska de få plats när boet redan nu verkar bräddfullt?

Det undrar

skogseva

(Beträffande min fotografering tror jag inte att ni behöver vara bekymrade. Jag är mycket noga med att koltrastföräldrarna ska vara helt utom synhåll och varje fototillfälle varar inte mer än mellan tio och femton sekunder. En förklaring till att bilderna inte heller är knivskarpa!) 

Yoko, Charlotte och jag

Nu backar vi några dagar...

Måndagen var ytterligare en av alla dessa trista dagar då himlen hävde sig som en grå kofta över allt och alla. Något måste göras i uppiggningssyfte - vi åkte till Wanås.

(Vi tar först en liten uttalsövning. Wanås skall uttalas med ett kort a-ljud och inget annat, ty:
"Gården var känd på 1440-talet med namnet Watnaas, åsen vid vattnet."
Wikipedia)

Häng med så kör vi och lämnar det gråtrista bakom oss.

Inte ens över slottet lyste någon sol till att börja med så vi startade med att äta lunch - som vanligt. En god sallad och lite bröd sedan var vi redo.

Inne i stora utställningshallen deltar vi i Yoko Ono´s Mend Piece genom att slå oss ner vid ett bord och laga trasigt porslin. Var och en på sitt kreativa sätt med hjälp av lim, tape och snören. Pysselhörna för vuxna!

Så, nu har vi reparerat en mugg och skrivit några kloka ord, nu är vi mogna för min favorit:

Charlotte Gyllenhammar.

Den översta bildens installation heter Knäväck (Gyllenhammars stavning - inte min). Jag får lite ont i huvudet av att barnet tvingas hänga upp och ned dag efter dag!

Vid The smallest of us blir igenkänningsfaktorn hög. Det kanske är jag själv som sitter där stilla och lite stel i min söndagsklänning. Inte skrynkla till, inte smutsa ner, inte synas, inte höras...

Här är däremot något obegripligt och lite kusligt. The Spectators - små, små barnfigurer som sitter och tittar på en kaosartad filmsnutt.

Jag får gåshud.

In waiting, en liten övergiven, men snällt och väluppfostrat väntande flicka. En sorgligt tålmodig rygg.

Nä, minsann - nu går vi ut i parken. Himlen har några blå fläckar och solen tittar nästan fram!

Precis innan vi börjar vår vandring genom parken tittar vi på Yoko Onos Whish Trees for Wanås. Vi skriver en önskelapp och hänger på en gren. En anställd går runt och klipper ner lappar från de dignande grenarna och placerar dem i en låda. När utställningen så småningom är över kommer alla lappar från dessa träd och från Onos tidigare utställda önsketräd att skickas till Island och brännas upp. Önskningar som som går i uppfyllelse genom 'eldbegängelse'?

Nu går vi in i den djupa grönskan och låter oss imponeras av de stora och pampiga träden. Om ni har ett riktigt stort träd eller i alla fall ett träd med en bra grenklyka kan ni göra som Ann Thulin; tryck dit en röd gigantisk boll och ni har ett härligt blickfång. Ann Thulin kallar sina bollar, det finns några stycken, Double Dribble.

Dessa gröna 'grodor' fotograferade jag från lite håll så jag kan inte säga vad de heter eller vem som gjort dem. Vi döper dem till Untitled, vilket faktiskt kan vara rätt namn.

Malin Holmberg I will stop loving you är, trots att jag är ganska 'openminded' när det gäller konst, en fullkomligt obegriplig och ganska ful historia.

Vi går snabbt därifrån..

Här kommer däremot en riktig läckerbit, min egen favorit, Jacob Dahlgrens Primary Structure. Tänk att ha en liten del, eller kanske en miniatyr, av den i den egna trädgården.

Nu har vi snart gått runt hela parken.

Kari Cavéns Kokapell, ett hermetiskt tillslutet rum varifrån en evigt mässande röst tränger ut. 

Och här... lite inspiration till alla med trädgård! Melissa Martins Dining Room. Inget tak, inga väggar men ändå...

Och alldeles mot slutet av vår runda hittar vi denna dam som sitter här i en evigt hukande pose, medan det skvalar runt hennes fötter; Ann-Sofi Sidéns Fideicomissum, parkens roligaste och säkert mest kommenterade konstverk.



Sådär, nu har ni sparat de 100 kronor som inträdet kostar!
 Men å andra sidan...
Ni har bara sett det som jag tycker är roligt/fint/vackert/spektakulärt.
Åk dit och titta 'på riktigt' om ni har möjlighet till det - det är det värt!


God eftermiddag önskar

skogseva

Nationalfågeltillskott

Koltrasthonan har ruvat troget trots att regnet, så gott som ständigt, vräkt ner över henne. Hon har bara lämnat boet kortare stunder, förmodligen för att få i sig lite mat. Att vi några gånger varit tvugna att passera henne i bil har hon inte brytt sig om - hon har legat helt stilla och låtsat att hon inte fanns.

(Bilden tagen 13/7) 

"Efter färdigställandet av redet lägger honan efter 2 dagar det första ägget. Äggläggningen följer normalt i ett intervall på 24 timmar, ibland dock även oregelbundet. Koltrasthonan lämnar inte sina ägg obevakade över natten. Ofta förekommer det till och med att hon börjar ruva kort innan det första ägget läggs för att sedan inte lämna redet mer. Oftast börjar dock ruvningen efter att det tredje ägget lagts. Ruvningen, från att det första ägget läggs tills de sista ungarna kläcks, varar mellan 11 och 16 dagar."

(Wikipedia)

I förrgår stod hon upp i boet och plockade med något. Elva dagar hade gått sedan jag konstaterat att det fanns 4 eller fem ägg i redet. I och för sig vet jag inte exakt när hon lade sina ägg, men något var definitivt på gång!

För några timmar sedan var koltrasthonan borta.

Hon var borta länge, länge - hade hon övergett boet och äggen?

Hade något odjur ätit upp äggen? Här finns bevisligen både mård och ekorre i vår skog. Säkert också andra äggbegivna djur.

Jag, som känner mig ansvarig för koltrastens och hennes äggs väl och ve var tvungen att undersöka vad som hade hänt. En rusning in för att hämta kameran! Snabbt som attan fram med en stege!

Två sekunder senare kikar jag ner i boet: 

VI HAR FÅTT BARN!

Eller.. ja, fågelungar i alla fall! Fyra välskapta, men väldigt olikstora bebisar låg och sov i godan ro. Den stora bebisen kan alltså vara tre dygn äldre än minstingen - inte konstigt att storebror/storasyster ser grotesk ut i jämförelse!

Jag tror inte att jag störde, det tog mig ca fyra sekunder att fotografera, klättra ner och bära bort stegen och koltrasthonan och koltrasthanen varken syntes eller hördes under tiden.

Men sedan dröjde det så länge att jag började bli orolig. Hade jag stört i alla fall? Under nästan en halv timme sprang jag fram och tillbaka inne i huset med kikaren och kollade boet från alla upptänkliga håll - tänkte den nyblivna mamman inte komma tillbaka? Skulle de små nakna liven behöva frysa ihjäl eller svälta till döds?

Men helt plötsligt låg hon där igen. Hör du kära fru Koltrast, låt bli att skrämma mig på det viset!

Nu ska föräldraparet mata våra(!) ungar i 12-19 dygn i boet och i ytterligare tre veckor efter att de lämnat boet. Det är strävsamma människor de där fåglarna, detta är förmodligen andra kullen för koltrastparet, och ska man tro vissa källor kan det till och med vara den tredje!

Jag börjar redan nu bekymra mig för hur det går när de ska lämna det trygga boet. Vi har ju katter. De är visserligen inte så begivna på fåglar, men en icke flygkunnig liten koltrastunge som rör sig i deras närhet...

Det får nog bli husarrest för deras del i två veckors tid!

God middag säger

skogseva