Torrskott!

Nu är vi illtrötta på att klafsa oss fram till växthuset i den ständigt genomsura gräsmattan. Nu lägger vi ut den rad trampstenar jag länge efterlyst så att vi kan gå någorlunda torrskodda.

Vi börjar med att köpa tio vanliga betongstenar och som vanligt tar vi till ordentligt i överkant, det visar sig nämligen att det hade räckt med fem! Men den som har ett lager betongstenar liggande i ett hörn på tomten är att betrakta som en rik person, så felbedömningen gör absolut inget.

Vi lägger ut stenarna på prov på ett någorlunda acceptabelt sätt. Det lutar hit och det lutar dit och kökstrappan är inte exakt mittemot växthusdörren så här blir det till att höfta, kompromissa och, framförallt, inte vara alltför petnoga för då kan vi bli fullkomligt galna innan plattläggningen är klart!

Vi äter inte bröd för tillfället eftersom vi LCHF:ar, så maken tipsade om att använda brödkniven för att skära ut grästorvorna. Käre maken hade glömt att vi bor på en ås och att just vår ås är gjord av sten...

..så favoritredskapet kantskäraren fungerar något bättre. Inte tillfredsställande men något bättre! 

Ser man på! Här intill växthuset är det faktiskt jord under grässvålen.

En mycket ovanlig syn när man gräver här hos oss.

I ett huj har vi lagt den första plattan. Det här var väl inte så svårt...

Eller?

Njaee...

Om vi trodde att alla fem plattorna skulle gå lika lätt att lägga så tog vi miste!

Det blir som vanligt till att gräva med stort besvär.

Och spetta.

Och gräva lite till.

I plattgrop nummer två finns en tegelsten och två mindre stenar. Romeleåsen består nämligen till 90 procent av tegelsten, gamla kablar, konstiga järnbitar, gamla tallrikar och annat porslin samt oändliga mängder med ståltråd.

Men skam den som ger sig!

Efter några timmars arbete, en lättlunch bestående av youghurt, nektarin och solrosfrön - jag sa ju att vi inte äter bröd just nu - kan vi lägga den sista plattan på plats.

Och samtidigt konstatera att en bild uppifrån kökstrappan icke är särskilt fördelaktig för dagens plattsättning.

Vi fotograferar på ett mer smickrande sätt lite snett från ena sidan...

..och från andra sidan!

Men även om det är lite berg- och dalbana över plattsättningen får vi/jag vara nöjda. Nu kan vi gå torrskodda ut till växthuset med salladsskålar och entrecoter.

Och ett och annat glas vin...

Men jag planerar definitivt icke att bli plattsättare när jag blir stor!

God afton säger

skogseva

Åsengult

Den som gissade att trädgården på åsen är i total avsaknad av gult gissade totalt fel!

HA!

Och återigen HA!

Det finns minsann ett helt litet fält av solgula blommor.

En häck full av gullgult blommande jordärtskockor!



Längst bort i trädgården bakom stora buskage.

Där jag slipper se dem!

Gudskelov!

God afton säger

skogseva

KNAPPEN

Min nya kamera och jag har hittills inte dragit riktigt jämnt. Inte förstått varandra = kameran har inte gjort som jag har velat när det har gällt närbildstagning, det vill säga fokuserat på en enda punkt och inget annat. Jag vill kunna ta bilder där en liten blomma lyser i sin ensamhet medan omgivningen håller sig i bakgrunden och är 'blurrig', men se det har icke min nya kamera varit med på. Jag hatar att läsa instruktionsböcker för tekniska prylar så att lära sig kamerans funktioner har skett enligt "trial and error"metoden. En tids- och tålamodskrävande metod. En metod som ger en tillfälle att använda alla de svordomar man kan och dessutom uppfinna nya och väldigt mustiga sådana!

Den senaste tiden har nya kameran inte använts så flitigt - jag fick inte de resultat jag ville, och gamla kameran tar bara närbilder när den är på riktigt gott humör, och det är inte särskilt ofta numera.

I dag hittade jag en knapp på nya kameran.

Den skulle testas!

Jag tog det fotoobjekt som var närmast till hands, en blomstängel från Plectranthus argentatus som stod på matbordet. Vacker i närbild med sina pyttesmå isblå blommor.

Och sedan hände miraklet när jag tryckte på den nyfunna knappen.

JAG KUNDE FOKUSERA PÅ EN ENDA BLOMMA!

Jag kunde titta på Plectranthusen uppifrån och fokusera på de ännu inte utslagna knopparna medan blomställningen försvann i dimmorna!

Och jag kunder flytta objektivet en gnutta och få skärpan på blommorna och i stället oskärpa på knopparna!

Sedumblomman (som jag förresten hittade här utanför i diket och har satt i vas för att få sticklingar) blev skarp just där jag ville och med 'blurrig' bakgrund!

Den bästa illustrationen av min nyfunna vän KNAPPEN har vi här. En grön och fet larv som bott i en bukett som stått i sovrummet en vecka. I dag var det dags att skrota buketten och just som jag skulle kasta den fick jag syn på larven. Knappen fick testas igen. Fokus på larvens huvud - och se! Precis som jag ville ha bilden. Nu vill jag inte påstå att någon av bilderna är några underverk men det är i alla fall ett smärre underverk att jag hittade KNAPPEN!



Vad det står på knappen?

Tro det eller ej men det står:

FOCUS.

God afton säger

skogseva

Den hemlighetsfulla trädgården

Den som inte kan tänka dig att bo i en trädgård som innehåller de här ingredienserna...

..räcker upp handen..

..NU!



Ingen?

Jag tänkte väl det!

En skön söndagkväll önskar

skogseva

Mrs Collier

Om man ska välja en luktärtsort att odla för doftens skull - och det är väl det vi gör, odlar för doften skull alltså - ska man nog använda sig av de gamla sorterna. Storleken på blommorna är mindre än på de nyare sorterna, men deras doft är ofantligt mycket intensivare. Denna sommar har ju inte precis varit gynnsam för luktärter, åtminstone inte här i Skåne och absolut inte här på åsen, men nu har jag äntligen fått lite blommor i lådan med Mrs Collier, Old Times och Kings High Scent. Old Times har blommat med en (!) blomma, Kings High Scent har jag ännu inte sett röken av men Mrs Collier, som är en tapper gammal dam, hittils har skickat iväg ett femtiotal stänglar med de mest väldoftande blommor man kan tänka sig. 

"Från 1907. Cremevita till milt pastellgula blommor med intensiv, tilldragande honungsdoft. Mängdblommande."

Så står det i Rara växters beskrivning. Den tilldragande honungsdoften håller jag med om, men att blommorna är pastellgula - njaee, mer åt det cremevita hållet tycker jag. Mängdblommande? Kanske det, om sommaren varit mer normal!

Som sommaren nu har varit har de stackars luktärterna (liksom allt annat) tvingats stå med fötterna i vatten i stort sett hela tiden och det har givetvis påverkat dem, för att inte tala om att bristen på sol har varit förödande för deras blomning. Att de alls har lust att blomma borde rendera dem tapperhetsmedalj av första ordningen!

Lådan med luktärterna står placerad lite vid sidan om de naturliga gångstråken i trädgården, nämligen i den nyanlagda "köksträdgården", en lite pretentiös beteckning på något som består av ett par odlingslådor och en rad hallonbuskar. I denna köksträdgård står emellertid även den lilla grupp som jag köpte när Prästgårdsmadammen och jag gjorde en av våra plantskoleraider i våras.

Här skulle käre maken och jag sitta soliga eftermiddagar (jo pyttsan!), dricka kaffe (det gör vi aldrig på eftermiddagen!) och titta ut över den prunkande trädgården (den ruttnar!) och insupa väldoften från de tre olika luktärtssorterna.

(Denna bild är tagen i växthuset)

Nu blev det ju inte så...

 I stället har jag på mitt vanliga slösaktiga sätt plockat några av dyrgriparna och satt i växthuset för att vi ska kunna njuta av väldoften där under våra middagar.

Fem, sex stänglar av Mrs Collier i en vas på ditt bord och jag garanterar att du känner en inre frid, börjar tänka vänliga tankar och drömmer dig bort från regnet!

God dag säger

skogseva

Hjälp, tack!

Finns det någon därute bland er alla trädgårdskunniga som vet vad detta är för en växt?

Denna 'fådda' planta är ca tjugofem centimeter hög, har ganska tjocka blad och som synes tvåfärgade blommor. En liten lustiger sak som jag inte önskar ha mina rabatter nästa sommar. Jag tror inte att det är någon risk att den vare sig fröar av sig eller sprider sig på annat sätt, för den har varit tjurig ända sedan den kom hit som en liten baby. Har överlevt med hjälp av bandage och konstgjord andning, men om jag vetat hur resultatet skulle bli hade jag nog inte fortsatt med de livsuppehållande åtgärderna.

Fast å andra sidan....

Vem är jag att bestämma om en växt är fin eller inte...

God dag säger

skogseva 



Och så var det det här med förväntningar...

Förväntningar kan bli infriade och förväntningar kan komma på skam.
Speciellt i trädgårdsvärlden.
Speciellt i min trädgårdsvärld!

Många är de plantor, buskar och träd som jag haft stora förväntningar på, som fallit genom, inte nått ända fram, lovat runt men hållit tunt och så vidare och så vidare!

Två äppleträd planterades i tidernas begynnelse = för tio år sedan. Nu skulle vi, som vägrar äta importerade ickesmakande äpplen, bli självförsörjande och äta färska äpplen, äppelmos, äppelkakor och äppelchutney dagarna i ända.
Och äpplen fick vi nästan omedelbart. Många av sorten James Grieve och lite färre av sorten Cox Orange.

Alla lika sjuka! Äpplena hade nog alla sjukor som de kunde drabbas av. Och det har de fortsatt att ha, säsong efter säsong.

Tristäpplen!
Fuläpplen!
Förväntningarsominteinfriasäpplen!

Sitter där på grenarna och ser trevliga ut och låtsar vara friska och fina James Grieve, men gömmer en svart och rutten insida.

Hjortarna brukar komma och äta av äpplena och det får de numera gärna göra, vi vill i alla fall inte ha dem!

Var så goda hjortar! Ni kan börja med det äpplet som redan fallit till marken.

Jättebjörken Betula maximowicziana köpte vi på rea i en liten lustiger plantskola i Dalby, troligtvis hösten 2009 (minnet, minnet? minnet!). Vi behövde ett skuggträd vid växthuset sydgavel, öst- och västsidornas fågelbärsträd hade redan då tagit sitt ansvar, infriat mina förväntningar och vuxit sig skuggstora och präktiga.

Hade jättebjörken vett att sätta igång med sitt växande? Icke! Den stod där 2010 med pyttesmå björklöv på sina klena små grenar och låtsade att den var en helt vanlig liten björk.

Men nu i sommar har det börjat hända något!

Å hej, å hå vilka blad maximowiczianan har utvecklat, inte alla förvisso, men hon är definitivt på gång. Stora som handflatorna på en nätt kvinna fladdrar de idag runt i vinden och nästa sommar kanske förväntningarna på söderskugga kommer att infrias.

Finns det över huvud taget något i min trädgård som så med råge uppfyllt mina förväntningar som mina två Agapanthusar. Som blommat så överdådigt sedan slutet av april (då i växthuset), som så troget stått vid trappan medan regnet vräkt ner i dagar och veckor, som aldrig någonsin nickat med sina huvuden och som producerat den ena blomstängeln efter den andra - totalt fjorton styck. Och här gick jag ut för att räkna dem och vet ni vad jag ser då - jo ytterligare en stängel med knopp är på väg upp!

Kära älskade, duktiga Agapanthus, jag lovar härmed att vårda dig så väl som jag bara kan - until death do us part.

Det finns sannerligen växter som har vett att infria de förhoppningar vi ställer på dem.

Snälla, duktiga växter. Växter med hyfs och känsla för vad som är rätt och riktigt.

Och så finns det dom andra.

Dom som ingenting begriper.

Dom åker på komposten.

Styckade i småbitar!

God afton säger

skogseva