I fiskaffären

Jo vi gjorde ju en tur till staden i går. Efter besöket i köttbulls- och soffvaruhuset skulle käre maken in och titta efter en gummimatta till sin bil. Tyckte inte att det var så snyggt att köra runt med ett lager Sydsvenskor som matta, vilket han gjort sedan originalmattan sprack på mitten.

Jag kunde tänka mig roligare saker att titta på och gick lite halvförstrött in i en zoo-butik för att fördriva tiden. Strosade bort mot fiskavdelningen...

Jag hade kameran hängande runt halsen - vilken tur. Jag har aldrig varit särskilt begeistrad i akvariefiskar, men nu... Jag blev helt betagen!

Vilka fantastiska små underverk som simmade runt innanför glasen. Färg, form, mönster. Surrealism och kolorism. Snälla fiskar, stygga fiskar. Timida och vänliga eller styggt giftiga. Drakfisken ovan är vacker men osnäll i sina ryggtaggar.

Den knallorange sjöstjärnan satt på akvarieglasets sida. Var nog lite blyg och ville inte så gärna låta sig porträtteras, vilket jag icke tog någon som helst hänsyn till. Är man en lysande orange varelse som har sin bostad i ett blått akvarium är man knappast osynlig! Då får man räkna med att bli uppmärksammad och snällt finna sig i att bli fotograferad om och om igen!

Denna, i ansiktet i alla fall, något blodfattiga varelse hade självlysande orange fartränder på bakkroppen. Minen var sur och något förvånad. Den presenterade sig inte...

Och sedan drabbade mig total förälskelse...

"Blue Diamond" stod nästan stilla bakom sitt glas. Rörde sig lojt. En vattenjuvel som tog andan ur mig. Skimrande, förtrollande blå. Lysande kungsblå - kungsfiskarens skimrande metallblå färg!

Sakta och värdigt rörde hon sig närmare. Hon eller han. Spelade ingen roll.

Hon ställde sig vid glaset och tittade lugnt på mig med sitt stora, röda öga.

Bakom henne stod en släkting och övervakade vårt första möte.

En lång, lång stund stod vi bara och tittade på varandra. Den blå diamantens röda öga synade mig uppifrån och ned, nedifrån och upp. Flera gånger. Det kändes som om hon och jag knöt ett vänskapsband. Genom glaset. Genom vattnet.

Men det var kanske inbillning...


God dag säger

Skogseva

(Om ni tycker att fotona är oskarpa har ni helt rätt. Icke helt klara glas i kombination med rörliga små varelser var ingen lyckad kombination. Jag gjorde så gott jag kunde.)

En mulen söndag..

...i februari blev det nödvändigt med en tur in till staden för att hämta en för käre maken oundgänglig pärm. Vi lämnade den rena vita snön på åsen för att titta en stund på den smutsiga fula stadssnön.




















Förutom att hämta en pärm behövde vi göra ett besök på varuhuset. Det gigantiska ni vet. Det som kryllar av skrikande barn, vuxna som är oense om vilken färg man ska välja på soffan och äkta män som sitter här och var med plågade ansiktsuttryck medan hustrun/sambon outtrötttlig far runt på jakt efter nytt vårgardintyg med fåglar på.





















Vi konstaterade snabbt, att efter att ha gått varuhusets snitzlade bana hade vi nog traskat en halvmil och den tänkta skogspromenad var helt onödig.

























Något som icke är onödigt är fika. Inte ens om man befinner sig på stora varuhuset. Köttbullsvaruhuset. Kaffe och köttbullssmörgås. Jo, det går ner även om köttbullarna är hårda som gammaldags nickelkulor. Men när inte ostsmörgås finns så...

Handlingen var snabbt avklarad. En lampa att hänga i ett fönster... Den tar vi! Två lampor att sätta i trappa och hall. Dem tar vi! Finns det bara en? Nämen, så roligt! Då får vi gör en tur till varuhuset om några dagar igen! Och tampas med skrikande barn, vuxna som är oense om vilken färg o s v...























Avdelningen "grönt" är stor och med "grönsaker" jag aldrig sett förut.

























En solfjädersliknande kaktus. Vad månne den heta?























En rutmönstrad bredbladig sak. Har den något namn?

En stor fördel med det nya varuhuset är att man kan sätta bilen under tak medan man handlar. En sådan nyhet måste ju fotograferas. Den synnerligen trista garagebilden piffades till med hjälp av en av bildbehandlingsprogrammets många finesser - konstnärlig suddning...





















Något snyggare än ett parkeringsgarage är Malmö högskolas bibliotek "Orkanen". Jag satt en stund i väntan på maken och studerade fasaden och bestämde mig för att strunta i allt elakt förtal om byggnaden. Den är snygg. Så det så!

























Denna byggnaden är förstås många snäpp snyggare än "Orkanen" men så kom den också till strax efter förra sekelskiftet då man kunde konsten att bygga vackra hus.

Gissa vilken byggnad det är och om ni gissar rätt bjuder jag på kaffe i trädgården till sommaren.


God middag säger

Skogseva


(I morgon gör vi ett besök i fiskaffären.)

Skogsevas pedagogiska bakskola - "Tålamodskakor"

I dag ska vi göra ett nytt försök att baka. Sist gick det ju åt pipsvängen, men det var då det. Icke ge tappt, trägen vinner, gaska upp er, spotta i nävarna, upp med hakan och kom igen!

Vi ska baka något som i recepten beskrivs som barnsligt enkelt. När det står så ska man alltid dra öronen åt sig, vara på sin vakt och ana ugglor i mossen. Det är befogat även här. Nu sätter vi igång och bakar en omgång:

Sirapskakor
eller ett mer passande namn:
Tålamodskakor



I en bunke häller vi 2,5 dl strösocker, 2 msk vaniljsocker




och 200 gr rumsvarmt smör.




Vi rör ordentligt tills det blir någorlunda smidigt. Ni som är alerta och har armmuskler som Karl-Alfred kan ju använda ett svårare redskap än den elvisp som jag som är lat använder.




Vi häver i 3 msk ljus sirap och svänger runt några tag med vispen eller sleven.




Vi häller upp 4,5 dl vetemjöl i ett litermått och blandar ned 2 tsk bakpulver däri.

Nu måste även vi som inte är försedda med Karls-Alfredmuskler lägga undan elvispen, ta i med hårdhandskarna och ro fan i land.

Vi får nämligen knåda det sista för hand på bakbordet med den sista mängden mjöl som våra klena vintermuskler inte klarade av att röra ner i degen.

Och hux flux, sent om sider, långt om länge och mot alla odds får vi till en så här fin degklump. Nu sätts vårt tålamod på prov. Vi ska rulla ut sex längder av vår fina degklump. Det går inte! Rullarna spricker, delar sig och bryts sönder i små molekyler!




Nu får vi lugna ner oss, dra djupa andetag och ta oss själva i kragen. Vi knådar varje liten sjättedel ett par extra tag. Rullar nya plåtlånga längder. Och se... Det lyckades! Vi plattar till längderna lite med våra juvelprydda fingrar och skjutsar in plåten i ugnen som vi ställt på 175 grader.

Och i grevens tid, efter 15 minuter eller när längderna är så här gyllene tar vi ut plåten

och skär längderna i sneda kakor medan de är varma. Vi äter upp alla avskurna ändbitar och låtsas som om det regnar när husets herre tittar undrande på oss.

Därefter står det var och en fritt att använda sina Tålamodskakor till kaffe, the eller annan önskvärd dryck.

Jag ska, om hälsan står mig bi, äta två, tre stycken till en mugg Kusmithe med violsmak i kväll.

Tror jag.

Den som lever får se.

God eftermiddag önskar

Skogseva

Liv och död

En främmande blomma har bott hos oss ett par veckor. Klippts ner allteftersom. Flyttats till mindre vas allteftersom.

Hade för längesedan passerat "bästföre"datum. Var så trött. Intill döden trött.

En sista ansträngning.

Spred ut mängder av små oemotståndliga fransparasoller över bordskanten.

Hundratals små fjuniga underverk med inneboende anlag till nya gerberor.

God middag önskar

Skogseva

(Ny bakgrundsfärg - vad tycks?)

Tulpanomani

Det står ett fång tulpaner på vårt bord.

Om min ekonomi läggs i ruiner är det på grund av tulpanöverdosering. Varje vår likadant. Ett tulpansug, en tulpanlängtan, en tulpanomani. Jag vill ha vaser sprängfyllda med tulpaner. Inte de blandade buketterna i gladfärger. Så bondskt. Så banalt. Så FÄRGRIKT. Nej, jag vänta och jag avvaktar. Väntar på rariteterna. Väntar på de exklusiva skönheterna.

De vita. De spröda månskensvita.

De, vars färg manar till stillhet, kontemplation.

De som strålar av skönhet och elegans.

De som kan sprida en aning av eggande, ljuvligt sötfrisk citrusdoft.

De vita tulpanerna skulle kunna ruinera mig.

Låt dem göra det.

Jag blir hellre ruinerad av en tulpan än av en gigolo...

God dag önskar

Skogseva

(Under 1600-talet blev tulpaner omåttligt populära i Europa och en handelsvara för välbärgade personer. "Semper Augustus"-tulpanen var dyrast av alla. En enda lök kostade lika mycket som ett kanalhus i Amsterdam, nämligen 5000 floriner! Efter några år började priserna falla och många handlare gick i konkurs vilket straffades med fängelse. Förmögenheter försvann och många förlorade sina arbeten.

"Tulpanomanin" stoppades 1637 då den holländska regeringen fastställde ett maximipris på 50 floriner för en tulpanlök.)

Men det visste ni förstås.

Vädertrött

Snön faller utanför fönstret igen....





Jag lägger mig på soffan i stället för att blogga.


God dag säger en trött

Skogseva

En trist dag,

tom på tankar. Utan fantasi inget bloggeri...





Ni får återigen nöja er med en liten rödhake (Erithacus rubecula).

Visste ni att:

"Rödhaken är en fågel något utöver det vanliga. Dels på grund av sitt utseende, det röda bröstet, det mörka pepparkornsögat och den nätta kroppsbyggnaden, och dels för sitt uppträdande, dess benägenhet att plötsligt dyka upp i skuggan under en buske, eller hoppa jämfota som en liten mekanisk leksak över gräsmattan. Det röda bröstet spelar en viktig roll när rödhaken markerar ut sitt revir för andra rödhakar. "En enda buske kan inte hysa mer än en rödhake", skrev *Zenodotos redan innan vår tideräkning började.
Medellivslängden för en rödhake är förvånansvärt kort, knappt ett år."
(Wildlife Garden)


*Grekisk grammatiker och den första föreståndaren för biblioteket i Alexandria, 200-talet f Kr.


God middag önskar


Skogseva