Surt.

Det är inte sommar det är höst...

Våra popplar håller på att dö av någon okänd sjukdom.

Vinden sliter kolkwitzians blommor från dess grenarna.

Växterna går i frö trots att jag inte har sett att de har blommat.

Daggkåpornas blomställningar är så blöta och tunga att de förmodligen inte orkar resa sig innan det är dags att klippa av dem.

 Kronbladen från vår stora Louise Bugnet blåser bort med den hårda nordvästen och lämnar kvar tomma blombottnar. I de knoppar som finns kvar sitter småkryp och väntar på bättre väder.

Människorna som bor på denna jordplätt på åsen ägnar sig åt att försöka stötta de växter som slitit sig från sina förtöjningar. 

Och att sucka över att det är så vått att det känns motbjudande att ge sig i kast med att klippa ner det stora havet av överblommade nävor.

Och att sucka ännu mer över att gräset växer så att det knakar men är stört omöjligt att klippa.

Människorna struntar i eländet och går in i huset.

Och sätter sig och surar...

skogseva