Sonakvingagille

Under lördagen firades en nyfylld 50-åring i en gudsförgäten håla i Småland. Vädret tvärvände timmen innan gästerna anlände, solen började skina och vinden mojnade alltmer, för att till slut lämna flaggan hängande alldeles slak.

Festen var en genomroliger, genomtänkt och genomvälplanerad tillställning - hua, så mycket arbete som låg bakom!

Skylten - välbehövlig för gäster som kunde tänkas irra omkring i den stora trädgården. 

Hångelhörnan - bäddad med madrass, täcke och kuddar i det lilla tomatväxthuset. Maken och jag testade. Åt av den förbjudna frukten (tomaterna) och fann det hela gott!

Ingen tvekan om vad denna skylt betydde.. 

Discot - ett perfekt dansgolv i carporten och musik som passade alla åldrar. De som redan var halvdöva eller lite lomhörda hade en klar fördel.

En mycket välfylld bar,

med en lika välfylld drinklista.

"Vardagsrummet" var möblerat med inköpta loppisfynd, trasmattor, några egna stolar, värmande filtar, gitarr och ett ishockeyspel!

En av gästerna heter Sigge (egentligen Sigvard Bernadotte!) han var kointresserad. Korna var Siggeintresserade. Sigge kände att han inte hade så mycket att komma med när en flock stora kor närmade sig, så

han drog sig tillbaka till sin Fatboy och sin napp.

"Matsalen" hade grön heltäckningsmatta och julbelysning och rymde 46 mycket glada gäster.

Kökspersonalen, ett gäng superduktiga ungdomar, såg till att allt flöt som det skulle. Ordnade med placering, liten tipsrunda, smålekar, lade upp och serverade, diskade...

Jisses, vad det finns trevliga ungdomar!

Gästerna grillade själv sina spett - två sorters kött och en massa grönsaker.

 

Så småningom mörknade det utanför tältet och den vanliga flaggan halades och 'Eva'flaggan hissades medan halva skara sjöng 'Du gamla du fria' och den andra halvan 'Uti vår hage' eftersom vi inte kunde enas om en lämplig sång.

Och det var bedövande vacker skönsång...

Sedan höll festandet på till klockan var fem på morgonen.

Men då hade jag för länge sedan gått och lagt mig!

Ja se det var en roliger fest! Tack för det kära son och sonakvinga!

God afton säger

skogseva

Heldag med saltglasyr och hembakat

För en dryg vecka sedan gjorde vi en ny utflykt, förutbestämd sedan länge. Och tänk... det regnade inte den dagen!

Målet var Wallåkra stenkärlsfabrik. Har ni aldrig varit där? Får jag rekommendera ett besök, sommartid håller man öppet dagligen t o m den 14 augusti och sedan endast söndagar.

Ni kan också följa med mig på en snabbvandring, just nu är det ju öppet som ni ser!

Fabriksbyggnaden är från 1864 och en riktig 'snygging'...

..med överraskningar och lustifikationer här och var på.. 

..och i väggarna.

”När kolet bröts kom leran i dagen, trampad av dinosaurier för 180 miljoner år sedan. Än idag formas denna lera för hand till de skönaste kärl, där dåtid och nutid förenas på det mest självklara sätt.”

Kolhögen låg redo ute på backen. Det går åt ca sju ton kol till varje bränning, som tar knappt tre dygn. Jag undrar vem som skyfflar in de sju tonen!

Nu går vi in i fabrikens bottenvåning, som vid ingången vaktas av en liten, inte alltför skrämmande, dinosaur. Vi passerar genom shopen och går uppför trappan, för nu vill vi se på tillverkningen. Låta folk jobba medan vi står och tittar på, känna att vi fortfarande har semester. Vi kan ju alltid hoppas på att det pågår drejning av fina krukor, kannor eller byttor.

Vid sin drejskiva sitter Åsa Orrmell som är fabrikör och konstnärlig ledare på Wallåkra. För några år sedan fick hon "Svenskt Kulturarvs eldsjälspris". 

Eldsjäl.. Jag ser för mig en person som springer fram och tillbaka i allt snabbare tempo alltmedan hennes inre brinner upp och förtärs!

Men Åsa Orrmell är inte ett dugg uppbrunnen utan väldigt levande när hon slänger upp en klutt lera på drejskivan.

 

Ahh.. det ser lovande ut. En kruka kanske?

Aha! Väggarna i den blivande krukan ska tydligen vara lite tunnare..

Hoppsan, nu växer krukan och omvandlas till en hög vas..

..eller ska det bli en änglatrumpet?

Nä..., nu ser vi vad det är - en tratt för barnmorskor att lyssna på magar med bebisar i!

Eller..? Njaäää. Åsa räfflar tratten i mjuka åsar..

..och den liknar mer..

..en ljusstake!

Från lerklump till ljusstake på fyra minuter blankt! Jag är väl inte pecis någon älskare av denna ljusstake, men blev väldigt imponerad av tillblivelsen och skickligheten i de drejande händerna.

Så småningom när den nu så svajiga skapelsen bränts, kommer den att se ut ungefär så här:

I ugnen, som är 21 kubikmeter stor, bränner man gods högst fyra gånger per år, så det blir nog lite väntetid för vår ljusstake. Någon gång under bränningen skyfflas det in salt i eldningsluckorna. När natriumet förångas kommer det i kontakt med kiselsyran som finns i leran och då bildas natriumsilikat som ger en transparant och mycket stark glasyr. Den bruna färgen kommer från järnet som är bundet i leran och alla föremålen får en individuell glasyr, tydligen till viss del beroende på var i ugnen det stått placerat.

Vi går in i ugnens stora mage..

..och konstaterar att det redan verkar ganska fullt där inne. Alla föremål står på små fötter - förmodligen för att undersidan också ska bli glaserad.

Nu går vi ner och tittar i butiken.

Nä, vi köper inget, vi är ju vuxna människor som redan har skåp och lådor fulla. Och så vitt jag kan se finns här inga blomkrukor, som ju är det som alltid saknas i våra förråd - eller hur?

Så, nu har vi, genom att inte köpa någonting sparat många hundralappar, i sanning en lågprisutflykt!

Vi går några steg utanför huset och tittar på något blått som växer vid bäcken som rinner genom(!) magasinshuset där vi nyss satt och åt en mycket god salladslunch.

Något lysande och väldigt vackert blått, nämligen parksallat, 'Cicerbita macrophylla'. Aj,aj, den vill vi verkligen inte ha med oss hem! Den lär vara mycket invasiv, och ogräs och annat elände har vi väl tillräckligt av i våra trädgårdar. Vi låter den stå och lysa i sin mörka hörna vid den porlande bäcken.

Men dagen är långtifrån slut så vi kan väl hitta på något mer. Vi vill ju ha full valuta för en dag som tillbringas utanför den egna trädgården, som egentligen borde pysslas om, ansas och klippas och...

Vi kör till Borstahusen och går på konstutställning i Pumphuset.

Konst?

Nä, men konstigt!

Vi flyr den konstiga konsten som bara gör oss yra i huvudet och lite lätt klaustrofobiska och går några hundra meter till fikastället med den blå dörren. Utanför och innanför den blå dörren kan man fika och innanför den blå dörren finns en välförsedd prylbod. Stället heter "Hos Ingrid" och rekommenderas å det varmaste, inte bara för att kaffet serveras i riktigt fina porslinskoppar, att kvinnan som serverar är genomrar och för att kaffebrödet är hembakat,

utan också för att utsikten är oslagbar!

Vi sitter kvar en stund och njuter,

tycker skogseva.



Stenkantat..

...kan man måhända tolka som ett musikstycke för stenar, men icke så...

I går efter frukost drog vi igång projektet "lägga stenkant runt nävrabatten". Käre maken grävde ur och jag fyllde i med sand och satte stenarna. När vi jag hade satt en meter av de tjugo som rabatten mäter runt om började det regna.

Vi gav upp - regntoleransen är numera lika med noll - och gjorde en utflykt till Ystad i stället, men idag återupptog jag arbetet medan maken ägnade sig åt att "forma" träd, vilket var liktydigt med att han stympade dem till oigenkännlighet!

För en timme sedan blev jag klar med stenkanten. Ett par handskar och stora mängder med sand har gått åt. Och min rygg har dessutom offrats!

Med ett foto taget från sidan ser man hur sluttande gräsmattan på baksidan är. Inte helt lätt att få det snyggt, men jag är nöjd.

Det blev tillräckligt mycket med sten över för att räcka till att kanta och därmed snygga till...

..denna väldigt 'odefinierade' pionrabatt.

En dag när det inte regnar!

När nu det kan tänkas hända,

undrar skogseva.



Oj då...

.. det kommer visst en skur igen.

Vilken tur att käre maken hann klippa gräset.

Jag börjar vänja mig vid att rusa ut och peta lite mellan skurarna.

Inte blir det som en vanlig sommar inte.

Inte är trädgården perfekt skött inte.

Inte är det som jag vill inte.

Inte, inte, inte!

Rabatten är så våt att jag inte vill gå in i den när jag ska fotografera virginiatobaken.

Och nu regnar det igen.

Och åskar.

Vilken sommar...

God eftermiddag säger

skogseva

Trasttragedi

I går morse följde vi våra vanliga morgonrutiner; gav katterna deras frukost och öppnade sedan dörrarna för dem - efter en kväll och en natt inomhus är de rastlösa och vill ut. Och det var ju inte dags för koltrastungarna att lämna boet på några dagar...

Vi åt vår frukost i växthuset i lugn och ro. En liten kort stund i alla fall.

Sedan bröt helvetet loss!

Två koltrastföräldrar skrek på ett alldeles förtvivlat sätt och när jag rusade bort till boet fanns där inga ungar. Utsläppta några dagar för tidigt fanns de någonstans i trädgården och där fanns även predatorn Sixten, den av våra katter som har all sin jaktinstinkt i behåll trots att han är en "fin" katt och alla sådana naturliga kattbeteenden borde vara bortavlade. Icke så hos Sixten.

Vi drog igång en jakt på Sixten, som inte heller är lika loj som de två övriga katterna och icke heller kommer när man kallar på honom som de två övriga katterna. Tvärtom! Vi jagade som galningar och han sprang in under buskar och runt huset och var plötsligt helt borta. Koltrastarna tystnade och vi gav upp och återgick till frukosten.

Då bröt helvetet loss igen!

Kotrastarna skrek och gjorde störtdykningar och runt knuten kom Sixten farande med en koltrastunge i munnen.

Det krävs inte så mycket fantasi för att inse hur det gick för den ungen, men en annan av ungarna hittade vi sittande hjälplös men oskadd på gräsmattan och lyfte snabbt upp den i det trygga boet igen.

Fy tusan dumma koltrastar, hur kan ni locka ut så små ungar ur boet, den här lilla hade ju bara dun på kroppen och ofullständiga vingpennor!

Sixten fångades in så småningom och samtliga katter fick husarrest, och har det fortfarande.

Koltrastföräldrarna förstod så småningom att en av ungarna på något magiskt sätt hade tagit sig tillbaka till boet, och återupptog matningen där. Hur det gick för de övriga två och om de överlevde Sixtens attacker vet jag inte.

Bilden nedan tog jag den 2:de och här ser man hur 'ofärdiga' de små liven är. 



Men koltrastföräldrarna gav sig inte. I morse var det tomt i boet igen!

Men katterna har utegångsförbud...

God eftermiddag säger

skogseva

Billigare än billigt..

..är det väl när man kan köpa en gammal zinkspann för fem kronor på en loppis! Vad gör det att den är lite bucklig - den är fin till sommarblommor.

Med Skultunastämpel dessutom!

God afton säger skogseva som sitter i trädgården och lyssnar på ormvråkens unge som tjatar om mat på ett tröttsamt sätt och på koltrastarna som skriker hysteriskt så fort de får syn på något som rör sig och som inte är att betrakta som mat...

Tillvaron är behaglig!

Turdus merulabebisarna

Tisdagen den tjugosjätte juli tittade vi för första gången på de små koltrastbebisarna. Troligtvis kläcktes de en eller två dagar tidigare alltså den tjugofjärde eller tjugofemte. (Nu kommer jag att rabbla många datum!)

Här är det fortfarande gott om plats i boet och när koltrasthonan är på plats och ligger och värme de små så är det egentligen bara hennes stjärt som sticker upp över bokanten. Dessvärre är hon borta långa stunder under dagarna och vi är bekymrade över att ungarna är så oskyddade i regnet som vräker ner dag som natt. En flintskallig och naken liten fågelbebis fryser väl i vätan?

Torsdagen den tjugoåttonde stod jag inte längre ut med att se störtskurarna falla över det oskyddade boet. Mammakoltrasten är fortfarande borta långa stunder (förmodligen samlar hon mat åt barnen, men vi har inte lyckats se henne mata dem). 

Något måste göras om de små inte skulle drabbas av mögel, lunginflammation, urinvägsbesvär eller annat elände.

Att sätta igång med något större byggprojekt var inte att tänka på - vi ville ju inte skrämma vettet ur den lilla familjen! Det fick bli en snabblösning och 'man tager vad man haver', nämligen en gammal bordsskiva i plast som klämdes fast med ett par tvingar. Var så god koltrastmamma, nu regnar det inte på dina bebisar!

Vi var redo att snabbt plocka bort taket om lilla mamman inte skulle känna igen arkitekturen runt sitt bo.

När hon anlände och såg det nya taket vände hon tvärt med ett fasansfullt skri! Jag förstår henne, skapelsen är verkligen inte vacker...

Nytt försök av mammapippin. Mindre uppjagat skri, men ett vitt plasttak gick icke att acceptera i en handvändning.

Vid fjärde försöket landade hon i boet och efter det betedde hon sig som om taket funnits där från början!

När vi ändå var och rotade vid boet passade jag naturligtvis på att fotografera. Med tanke på att bebisarna redan börjat utveckla vingpennor är de förmodligen fyra dygn gamla. De sov gott medan regnet föll på det vita plasttaket i stället för på deras små oskyddade kroppar.

Den tjugonionde när det var mammatomt länge vid boet fotograferade jag igen. Nu fyller ungarna ut boet nästan upp till kanten och när mamman lägger sig ovanpå ser hon ut som översta delen, dekorationen, på en pannkakstårta!

I dag den förste augusti är småbarnen ungefär en vecka gamla. Det kommer små pip ifrån boet och när man passerar ser man att deras näbbar ständigt är vända uppåt redo för frukost, lunch, middag, kvällsmat och däremellan några mellanmål.

Med tanke på hur mycket de små liven har vuxit på en vecka måste de ha matats just så ofta. Tänk att vi inte lyckats se det en enda gång!

Nu sover de minsann inte längre när de ska fotograferas. De ligger stilla i boet, men har full koll på mig och min kamera.



Bebisarna är nu alltså, ungefär, en vecka gamla. De lämnar boet efter tolv till nitton dygn. Återstår mellan fem och tolv dagar som de ska bli matade och trängas i det lilla boet. Under den tiden ska de växa till ungefär dubbel storlek. Hur ska de få plats när boet redan nu verkar bräddfullt?

Det undrar

skogseva

(Beträffande min fotografering tror jag inte att ni behöver vara bekymrade. Jag är mycket noga med att koltrastföräldrarna ska vara helt utom synhåll och varje fototillfälle varar inte mer än mellan tio och femton sekunder. En förklaring till att bilderna inte heller är knivskarpa!)