Luftombyte - Del 2

Vi befinner oss alltså på Hotell Kullaberg. Lördagkvällens middagen måste naturligtvis recenseras.

Rotsellerisoppa med tryffelsmak (tryffelolja?) = En kopp soppa (Varma koppen?) utan något tillbehör och med många fettpärlor simmande på ytan. God men torftigt serverad.

Ugnsbakad laxfilé med skogssvampsås och risotto = en ordinär laxbit med pyttelite sås, ungefär en tesked, två minimala broccolibitar, en risotto utan smak och med hård kärna i varje riskorn. Knappt godkänt i smak och färglös servering med alldeles för lite grönsaker.

Äppeltarte. Helt godkänd.

Inte särskilt gott omdöme för en måltid tillagad av en kock som arbetat på femstjärnig krog i London och på lyxkryssaren Queen Elisabeth.



Men restaurangen var trevligt inredd!


På söndagmorgonen vaknade vi till gråmulet väder och utsikten utanför våra fönster var tonad i gråblått. Klockan var åtta.



Omgivningen var plötsligt mycket mer ogästvänlig i det kalla ljuset. Vi drog rockarna tätt om oss när vi traskade iväg till huvudbyggnaden och vår frukost. Vinden var inte snäll.

Äggröra och bacon kan emellertid tina upp de mest djupfrysta livsandar. Jag tog en stor portion och både kropp och själ blev glada! Och sedan juice, rostat bröd, ost och marmelad. Jag var icke lika förtappad som maken - han åt något wienerbrödsaktigt med äppelmos i som frukostdessert. Det tyckte jag var överkurs...

Fotograferat rakt ut från bordet i restaurangen - genom rutan.

Sedan var det då dags för den information som vi skulle delges. Två, tre timmar var det sagt att det skulle ta. Maken och jag trodde att det var många av hotellgästerna som skulle informeras. Det var bara vi två!

Informatören började så försiktigt med att fråga om hotellvistelsen, maten, bemötandet. Jodå, allt var ju bra. Men... Kanske inte maten. Precis.

Det blev mycket tal om maten. Bra och dåligt. Den stackars informatören skrev och skrev. Hörde nog att vi visste något så när vad vi talade om. Fick stora rynkor i pannan.

Så gick han över till sitt Projekt. "Partnership" = delägande i lägenheter runt om i världen. Började med att fråga var vi helst av allt ville resa när vi skulle ut i världen.

"Vi har slutat resa, vi vill bara vara hemma!"

Informatören insåg att vi inte var de presumtiva kunder han hade tänkt sig, rynkade pannan ytterligare men sa med stor fattning att vi då nog "var klara med varandra". Tackade vänligt och sa lika vänligt adjö. Informationen tog knappt tjugo minuter. Informationsrekord?

Kära maken var övertygad om att informatören körde raka vägen hem och slog hustru och barn!

Äntligen fria!

vände bilnosen mot hemmet.

Gråmulet.

Något fint som for i luften.

Förbi stora gåsflockar på fälten.

Förbi Svinbådan.

Vädret sämre och sämre.

Disigt, småsnöigt. Kallt.

Men så skönt att komma hem till katter och egen säng! Nu vill vi inte åka någonstans på länge, länge.

God middag önskar

Skogseva

Luftombyte - Del 1

Käre maken fyllde några ojämna år i går.
Ett styck paket överlämnades vid frukostbordet.

Ny omgång snö - när kom den?

Ingen tidning.

Käre maken är ju, som de flesta som gästat oss vet, mycket duglig i köket. Att steka tills perfekt temperatur uppnåtts, att koka lagom al dente eller till smältande mörhet, krydda, bryna, stuva, sautera, flambera - allt detta kan käre maken.

En sak kan dock icke käre maken och det är att binda upp stekar! Första gången jag såg hans uppbindningsteknik föll jag ur stolen av skrattparoxysmer, något vildare surrande av ett stackars litet köttstycke haver aldrig skådats. Trådarna löpte härs och tvärs och makens händer for som lärkvingar för att snärja och binda fast det kostycke som förmodligen legat dött och orörligt i flera veckor.





Maken blev lite stött över mitt råa skrattande och utför numera alltid uppbindning i avskildhet i köket. Jag tillåts icke närvara vid proceduren...

Det är nämligen så att jag kan! Det är väl snart det enda jag hade kunnat utföra i köket om jag hade tillåtits göra något där. Binda upp en stek. För att hålla liv i färdigheten gjorde jag en snygg uppbindning av käre makens present så att den såg ut som en väl uppbunden fläskfilé!

Paketet innehöll en pepparkvarn av en sort som tydligen är ett måste för somliga. Maken till exempel. Svart för att passa inredningen i matrummet, ett tramsigt måste för mig.

Paketet uppackat. Mottagaren glad.
Snöskottningen, den tjatiga och ofrånkomliga, avklarad.
Liten övernattningsväska packad och klar.
Nu kör vi!

En bit bort på vår lilla väg höll jägarna på att lasta in dagens skörd i en bil.

Pyrschjakt.

Skare på snön.

Tungt för hundar, tungt för hjortdjuren.

Om någon liten tid står det en kvinna eller en man i ett kök och binder upp en hjortstek. Snyggt och prydligt eller kors och tvärs som en drucken spindel.

Vi körde norrut. Eftermiddagen slutade med en solnedgång som var bedövande vacker.

Och medan solen dalade och kylan blev isande påtaglig checkade vi in på Hotell Kullaberg.

Vi hade fått ett erbjudande.

Två övernattningar till ett lågt pris om vi förband oss att ta del av information om "partnership" av lägenheter.

Så ointressant för vår del.

Men man kan ju alltid behöva luftombyte.

Vi blev tilldelade ett mörkt, litet rum mot baksidan! Vi skulle minsann inte ha något fint rum, vi var ju där på lågprisövernattning.

Jag blev irriterad. Käre maken, som aldrig vill "bråka" satte sig i en stol i trista rummet och väntade medan jag gick iväg på en förhandlingssafari.

Jag haffade någon halvansvarig och frågade, mycket vänligt, om det var möjligt att ge oss ett annat rum. Vi tyckte nämligen att rummet var lite mörkt. Lite deprimerande. Vi skulle kanske aldrig mer bli glada om vi var tvungna att övernatta i just det rummet. "Carmen" hette det minsann. Vi ville inte bo i "Carmen"...

En helansvarig hämtades och allting löstes på bästa och vänligaste sätt.

Vi fick detta rummet i stället.

En svit med skotskrutiga tapeter!

Men stort och rymligt.

Egen balkong som vi kunde använt om det varit sommar.

Sviten låg i annexet.

Och utsikten från rummet var skön för ögon vana vid skog!

Inget baksidesrum.

Inte trångt.

Vad gjorde det att vi fick gå en bit i iskylan, vi slapp att frotteras med andra boende. Tyst och lugnt.

Bara änderna som snattrade lite försynt några gånger under natten.

Det fick de så gärna.

Jag sov gott ändå...

God kväll önskar

Skogseva

(Trådbilden är stulen)

Helgfrid

I dag blir det bara en liten rödhake för er att titta på.





Inte nog med det - ingen rapport i morgon eller på söndag heller. Tror jag inte i alla fall...


God kväll önskar


Skogseva

Nyvinter

Och så kom det ett nytt snöfall - vilket i ordningen denna vinter?

Pipande vindar kastade snöflingorna åt alla väderstrecken. Snön murade igen fönsterna åt öster och åt väster.

Jag eldade upp en kvarts kubikmeter ved men frös ändå invärtes. Någon liten sjuka finns nog i kroppen.

Jag placerade mig vid köksfönstret med kameran och studerade och fotograferade de stackars småfåglarna. De kom i hundratals, åt och åt och åt. Det krävs mycket fett för att en liten krake ska kunna hålla värmen i blåst och kyla. Koltrasten såg ut att frysa mest. Satt uppburrad länge, länge. Snön lade sig på hans svarta blanka huvudfjädrar. Stackars frusna koltrast.

På morgonen i dag var allting nypudrat och vackert vitt. Alla fotsteg och gropar igenfyllda med nysnö. Ett nytt och alldeles onödigt lager. Men vackert! Tröttsamt vackert.

Koltrasten satt i häggen. Tinade upp efter snö, blåst och kall natt.

Och jag fotograferade det tröttsamt vita, vackra. Fokusera, flytta i sidled, trycka av...

Skulle jag ha beskuret så att trädstammen inte kom med? Men då hade man ju inte sett den vackra kurvan!

Trots snö, trots kyla, trots vindar och stygg vinter finns det hopp. Tåliga knoppar, härdiga uthärdare! Av er blir det vita syrener om några månader.

Jag längtar...


God eftermiddag önskar


Skogseva

Fotolektion

I går fick jag min första fotolektion. Så roligt och så nödvändigt. Jag kände bara till två funktionsknappar på min kamera.

Avtryckaren! Zoomknappen!

Det är bra att kunna lite mer. Kamerahus. Objektiv. Lins. Exponering. Brännvidd.

Jag har fått ett kompendium av min duktiga fotoinstruktör.

Jag ska börja med att lära mig min kamera. Det borde jag ha gjort för länge sedan. Jag skäms...

I skymningen pulsade vi genom snön i skogen upp till dammen. Där blev mina första lektionsbilder till.

Nu ska jag vara flitig och studera. Det är ju bara så svårt att få saker att fastna i hjärnan nuförtiden....

God middag önskar

Skogseva

Fridag

..är det i dag och i morgon. I morgon ska jag göra något roligt!





En anemon med vackert inandöme. Anemonen satt i en "gebortbukett". Ni kan njuta av den tills jag kommer åter...


Nu blir det "förejulmiddag" = laxpudding för de barn som inte kunde vid juletid.


God middag önskar


Skogseva

Söndag

Dagen började så ljust och vackert. Sol. Blå himmel. Talgoxen, som länge haft vårkänslor, sjöng som besatt där ute. Konkurrerade med Pergolesis "Stabat Mater" som strömmade ur högtalarna medan vi åt vår söndagsfrukost och läste tidningen. Spotify, iTunes, all världens musik är tillgänglig - det är bara att välja och vraka. "Stabat Mater" till dödsannonserna till exempel! "Traveling Wilburys" till serierna kanske. Om ni som jag läser serierna alltså...




Yngsta dottern ville gå hundpromenad här på åsen som omväxling mot sina vanliga sydslättspromenader. Så gärna, jag är ju en promenerande människa. Käre maken blånekade däremot till att företa ytterligare en expedition. Han hade ju varit ute och tagit in morgontidningen. Det räckte. Det var för mycket bett i vinden för hans del.



Halvvägs! Solen drog gråblå slöjor omkring sig och bleknade mer och mer. Men vacker var det! En ensam hjort gick vid skogskanten. Varför var den ensam?




Den lilla bäcken var alldeles levande, rörlig och glatt porlande - trots alla minusgrader som är och har varit.




Även om jag älskar de blågrå, grå, svarta och bruna färgerna som är förhärskande under vintern börjar jag längta efter något annat.

En antydan till grönt.


God middag önskar


Skogseva