lördag 12 maj 2012

Körsbärsdalen onsdagen den nionde maj



Ännu en utforskningsdag tillsammans med prästgårdseva. Onsdagarna är våra egna och då gör vi vad vi vill.
Åker på kors och tvärs.
 Långt borta och nära. 
Stort och smått. 
Fågel, fisk eller mittemellan.

Denna gång väldigt nära och lite mittemellan vad gäller fotograferingen.
Ett stenkast från vårt åsenhus ligger en liten pärla som heter Körsbärsdalen. Underligt nog aldrig tidigare trampad av mina fötter, kanske just för att den ligger så nära.




En vidunderligt vacker dalgång just nu i körsbärsblomningen. En bäck porlar sig stilla fram och vattenståndet är inte högre än att det på sina ställen går att korsa den med ett par vattentäta kängor på fötterna.




Överallt vid bäcken växer stora bestånd med kabbeleka, kabbleka, kabbalök eller kalvleka - alltså Caltha palustris.
Gult, frodigt, friskt växande i vattenporlet.




En och annan vitsippa klamrar sig fast vid bäckkanten. Mer rosa än vita nu i slutet av blomningen. Rosa och gult? Jomenvisst är det en förtjusande kombination. Åtminstone här ute i naturen...




För min del var det nog kabbelekorna (jo, jag kallar dem så) som var mest exotiska. Lysande, härligt gula mot det mörka bäckvattnet.




 Så tog vi några försiktiga kliv över bäcken. Försiktiga för att rädda icke gummistövlade fötter från att bli dränkta.

Det gick bra och vi landade torrskodda på andra sidan...

Regnet hängde i luften och den lilla pricken i det gröna, prästgårdseva, letade rätt på ett vindskyddat picknickställe åt oss.




Under tiden krälade jag runt och beundrade ängsbräsmans delikata blommor. Fast jag visste inte förrän jag tittat i min flora att det var just ängsbräsmor som blommade så vackert...




Däremot visste jag med bestämdhet att det var en aurorafjäril som landat i en av bräsmorna. Trots att jag talade vänligt till den vägrade den att visa upp sina vackra vingar som är vita med ett orange fält. Det gjorde inte så mycket - undersidan är vacker den också.




 Just när vi avslutade vår lunch började det regna.

Vi beslöt oss för att inspektera en sankmark där det för några år sedan växte ett bestånd med trollius. Av trollius syntes inte det minsta lilla spår, men eftersom platsen ligger ett ännu kortare stenkast från vårt åsenhus får den inspekteras om några veckor igen.

Strutbräken fanns det emellertid gott om! Höga och frodiga. Mina egna är bara fem centimeter höga och blir kanske inte mer - felplanterade? 
De växer definitivt inte i ren våtmark som bildens strutbräknar.




I sankmarken fanns det också gott om fräken. 
Bildens klorofyllfria skott är ett sporax som senare vissnar ner och ersätts av de gröna, grenade stjälkarna.

Men då har den lilla flugan för länge sedan flugit sin kos....




Trevlig helg önskar skogseva.

16 kommentarer:

  1. Men Eva, inte klokt, det är ju som att gå på den finaste fotoutställning! Vilka bilder!!!

    Hoppsan, blev det inte en liten felskrivning? "Trampad av mina fötter", du menar väl "Nuddad av mina fötter"?

    Skönt att det finns lite rättvisa här i världen och att Aurorafjärilen inte poserade för dig. Jag har inte en lyckats komma i närheten av en, vilket grämer mig enormt!

    Ha det gott!
    /Ruben

    Här springer jag ut och in mellan regnskurarna, och de växter jag bar ut i morse åkte in lika snabbt, redan dyblöta var de.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack RareRuben, du gör mig då glad!
      Nä minsann - nuddar gör man inte med storlek fyrtio utan trampar på med stadiga kliv. "Nuddar" får mig att tänka på skira och lätta små varelser.
      Aurororna, och de var många, var ständigt förbifladdrande förutom denna som kanske var trött i vingarna. Tacksam var jag som fick möjlighet att fotografera den i hopfällt skick.
      Hos oss har det inte kommit mer regn än vi behöver, men som det blåser! I Körsbärsdalen finns det säkert inte en blomma kvar på träden.

      Radera
  2. Dina bilder - Vilken njutning!
    Tänk att det ofta är så att det vackra vi har närmst det besöker vi ytterst sällan (eller aldrig). En körsbärsdal vore ju inte illa alls även om en vacker å med ett vackert fall/laxtrappa inte är fy skam det heller. Jag får nog försöka ta mig en promenad längs med ån nån ledig dag, det är ett vackert område men allt för sällan besökt av mig...
    Trevlig helg / Kram gittan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla Gittan!
      Visst är det märkligt att man tar det "nära" så för givet. Det finns där och kommer alltid att finnas där, så måste vi välja så väljer vi det "nära" sist.
      Vadå? Jag antar att du menra Kävlingeån, finns där en laxtrappa? Kanske ett nytt utflyktsmål för två fotograferande damer!
      Må så gott. Kram från Eva

      Radera
  3. Åh, körsbärsdalen - där är så vackert!
    Tur att ni åkte dit i onsdags och inte en vecka senare, då ska hela sonens skola dit och titta/vandra. Mysigare att få dalen för sig själv även om jag är glad att barnen får komma ut och se lite annat än skolgården.
    //Ulrika

    SvaraRadera
    Svar
    1. Helt underbart ställe, jag förstår att du har varit där och njutit - det låter i alla fall så! Jo jag är glad att vi var där någorlunda ensamma, en hel skola i dalen hade varit lite för mycket av det goda. Men visst är det härligt att ungarna får komma dit även om körsbären förmodligen är överblommade då. Branterna inbjuder ju till mycket klättring och lek och jag kan faktiskt minnas hur härligt det var med skolutflykterna när jag var barn, även om det inte var just Körsbärsdalen vi åkte till...
      Må så gott.
      Eva

      Radera
  4. Det här är verkligen min typ av natur, naturlig men ändå danad av människan. Så vackert med den hagliknande köksbärsdalen. Kabbeleka är härligt gul och viss är det fint med rosa och gult. I naturen är man så mycket tolerantare med vad som passar eller ej.

    Fantastiskt vackra bilder du tar.

    Ha det gott
    Kristina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag gillar alla naturtyper, men visst är just denna väldigt tilltalande med sin öppenhet. Vattenporl tillför dessutom något extra. Visst är det märkligt att man kan fördra färgkombinationer i naturen som man aldrig skulle kunna tänka sig i trädgården. Naturen är som du säger tolerantare än människan!
      Tack för komplimangen, jag blir så glad...
      Må gott du också.
      Eva

      Radera
  5. Så fina bilder!!
    Finns det ingen ledig tomt vid den där bäcken till mej???
    Ha en trevlig fortsättning på helgen
    Mariana

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vid Körsbärsdalen ligger ett väldigt fint hus - om det blir till salu ska jag tipsa dig. Om jag inte lägger beslag på det själv vill säga...
      Tack för komplimangen och må så gott!
      Eva

      Radera
  6. Körsbärsdalen - så poetiskt och vackert precis som dina bilder där ifrån.

    Hälsar Åsa

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mycket vacker. Jag är glad att jag äntligen kom mig för att åka dit. Den lär vara välbesökt på våren så vi hade nog tur som fick promenera ganska ensamma där. Lite svårt att få till någon poesi när det kryllar av folk...
      Må så gott och njut av den ljuvliga våren!
      Eva

      Radera
  7. Veldig vakre bilder! Og når du beskriver turen er det nesten så man er der, i skogen sammen. Nydelig. Kirsebærdalen, ja da tenker jeg på brødrene Løvehjerte :) Tusen takk for turen!
    Hilsen hr og fru Ranten

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack kära fru Ranten! En vacker plats ger vackra bilder och det är en mycket vacker plats. Körsbärsdalen är väl för alltid förknippad med Bröderna Lejonhjärta, men jag undrar om inte just denna dal var först med namnet. Du/ni är så välkomna att följa med på fler turer.
      Hilsen till er båda.
      Eva

      Radera
  8. Körsbärsträd är ljuv/liga när dom blommar! Jag blev ju av med mitt 30 åriga körsbärsträd i höstas! Vissnesjukan hade fått fäste! Samtidigt blev jag av med mitt gula plommonträd och ett victoriaplommonträd! Så nu funderar jag på nya! Men vet inte riktigt vad! Kanske det blir päron för omväxlings skull! Dom blommar ju också fint!/Lila-Christina

    SvaraRadera
  9. Visst är det en stor sorg när något gammalt går i graven, vad det än vara månde. Så är det att vara trädgårdsmästare. Gammalt ut och nytt in. Jag har alltid längtat efter barndomens gråpäron, men det lär väl aldrig bli... Har kommit på att jag inte är någon fruktodlare över huvud taget. Jag nöjer mig med lite hallon, krusbär och vinbär.
    Må så gott.
    Eva

    SvaraRadera

Om du skriver några ord blir jag väldigt glad. Jag läser alla kommentarer med stort intresse och om jag inte svarar beror det antingen på att att jag rest till bortre Indien eller att jag är död!