Körsbärsdalen onsdagen den nionde maj

Ännu en utforskningsdag tillsammans med prästgårdseva. Onsdagarna är våra egna och då gör vi vad vi vill.

Åker på kors och tvärs.

 Långt borta och nära. 

Stort och smått. 

Fågel, fisk eller mittemellan.

Denna gång väldigt nära och lite mittemellan vad gäller fotograferingen.

Ett stenkast från vårt åsenhus ligger en liten pärla som heter Körsbärsdalen. Underligt nog aldrig tidigare trampad av mina fötter, kanske just för att den ligger så nära.

En vidunderligt vacker dalgång just nu i körsbärsblomningen. En bäck porlar sig stilla fram och vattenståndet är inte högre än att det på sina ställen går att korsa den med ett par vattentäta kängor på fötterna.

Överallt vid bäcken växer stora bestånd med kabbeleka, kabbleka, kabbalök eller kalvleka - alltså Caltha palustris.

Gult, frodigt, friskt växande i vattenporlet.

En och annan vitsippa klamrar sig fast vid bäckkanten. Mer rosa än vita nu i slutet av blomningen. Rosa och gult? Jomenvisst är det en förtjusande kombination. Åtminstone här ute i naturen...

För min del var det nog kabbelekorna (jo, jag kallar dem så) som var mest exotiska. Lysande, härligt gula mot det mörka bäckvattnet.

 Så tog vi några försiktiga kliv över bäcken. Försiktiga för att rädda icke gummistövlade fötter från att bli dränkta.

Det gick bra och vi landade torrskodda på andra sidan...

Regnet hängde i luften och den lilla pricken i det gröna, prästgårdseva, letade rätt på ett vindskyddat picknickställe åt oss.

Under tiden krälade jag runt och beundrade ängsbräsmans delikata blommor. Fast jag visste inte förrän jag tittat i min flora att det var just ängsbräsmor som blommade så vackert...

Däremot visste jag med bestämdhet att det var en aurorafjäril som landat i en av bräsmorna. Trots att jag talade vänligt till den vägrade den att visa upp sina vackra vingar som är vita med ett orange fält. Det gjorde inte så mycket - undersidan är vacker den också.

 Just när vi avslutade vår lunch började det regna.

Vi beslöt oss för att inspektera en sankmark där det för några år sedan växte ett bestånd med trollius. Av trollius syntes inte det minsta lilla spår, men eftersom platsen ligger ett ännu kortare stenkast från vårt åsenhus får den inspekteras om några veckor igen.

Strutbräken fanns det emellertid gott om! Höga och frodiga. Mina egna är bara fem centimeter höga och blir kanske inte mer - felplanterade? 

De växer definitivt inte i ren våtmark som bildens strutbräknar.

I sankmarken fanns det också gott om fräken. 

Bildens klorofyllfria skott är ett sporax som senare vissnar ner och ersätts av de gröna, grenade stjälkarna.

Men då har den lilla flugan för länge sedan flugit sin kos....

Trevlig helg önskar skogseva.