Järtecken över skogen

Under morgonen och förmiddagen syntes en vacker 22-gradig halo runt solen. Om halon som ljusfenomen kan man läsa:

"En halo kan bildas i samband med att solen skiner genom höga moln som finns på himlen, exempelvis cirrostratus nebulosus. Molnen består av sexkantiga iskristaller och när ljuset bryts genom dessa så bildas en ring, båge, vertikalpelare eller bisolar runt solen. För att en halo skall bildas så behöver iskristallerna ha rätt geometri och storlek. För att vattenånga skall kunna desublimera så får det inte vara varmare än -15 °C. Förutsättningarna för halofenomen är gynnsammast på hög höjd och vid kall väderlek. Eftersom temperaturen faller med ca 6 °C per kilometer, så krävs det under sommaren att molnet befinner sig på minst 6 km höjd för att iskristaller skall bildas. En halo bildas endast om ljuset bryts i samma riktning av kristallerna. Virvlar kristallerna runt så sprids ljuset i olika riktningar, och halon uteblir. Kristaller i rätt storleksintervall (0,05 – 0,5 mm) faller stabilast med den sida som ger mest luftmotstånd i rörelseriktningen. För små eller för stora kristaller tumlar runt när de faller. När kristallerna faller symmetriskt, så kan ljuset endast brytas i bestämda vinklar och en halo bildas."

"En halo har i forna tider väckt stor förundran och tolkats som varningssignaler från gudarna. Ett exempel är vädersoltavlan som målades på uppdrag av Olaus Petri. Den avbildar ett halofenomen över Stockholm 20 april 1535, som varade mellan kl 7 och 9 på morgonen. Gustav Vasa hade under en längre tid tagit stora delar av kyrkans tillgångar i beslag. Så när ett komplext halofenomen uppstod över Stockholm, så tolkades detta järtecken som att kungen gått för långt i sin behandling av kyrkan.

Vetenskapen har visat att ett halofenomen så som tavlan återger det, inte kan uppstå. En tolkning av tavlan är att den inte visar en ögonblicksbild, utan visar konstnärens tolkning ett fenomen som skiftat utseende."

"När en 22-graders halo visar sig är det - åtminstone inom Sverige - 75 % chans att det blir regn inom 5 timmar."

Intressanta fakta från Wikipedia - som för det mesta är alldeles korrekt med sina uppgifter!

Halofotona är mina egna och de är i särdeles fint sällskap med Olaus Petris vädersoltavla som återfinns i Storkyrkan i Stockholm.

God eftermiddag önskar

Skogseva

Vårluft och luktorgan

Käre maken föreslog att vi skulle gå en sväng. Ovanligt. Käre maken är normalt inte så förtjust i att gå några svängar, så det gäller att passa på när förslaget kommer från honom.

På med storstövlarna.

Ute doftade det vår. Obeskrivligt, underbart vårligt, vårlikt.

"Jag undrar vad det är som gör att det doftar så ljuvligt", undrade jag.

"Förmodligen är det avgaser från brunkolseldade krafverk i Tyskland", svarade käre maken.

Jag tror att hans luktorgan är av ett helt annat slag än mitt!

Vi ska inte på något vis tro att våren är sen i år, här är det så gott som barmark och isen på den stora dammen och i smågölar är murken och kommer att försvinna om ett par dagar om det fortsätter att vara plusgrader. Bilder tagna vid samma tid i fjol visar definitivt ett mycket vintrigare landskap än dagens:

Nu traskade vi fram i skogen på torrt fjolårsgräs och talgoxar och bofinkar sjöng över våra huvuden. Och nog tyckte jag att en gulsparv satt och räknade till sju i andra änden av dungen...



Hemma igen (till käre makens förtvivlan tog det nästan två timmar) såg jag att  talgoxen inspekterade en av holkarna - och vi som inte har vårstädat i dem ännu. Och inte har vi, som vi skulle gjort för länge sedan, satt upp fler holkar. 

Förlåt oss, små fåglar...

God middag önskar

Skogseva

Sångpremiär

Ännu en dag med krattningsarbete. Feta, blöta och äckligt tjocka lövkakor är bortkrattade från olika ställen i trädgården. Inte så totalt att allt skydd är borta från det spirande, men tillräckligt för att jag ska må bra när jag ser mig omkring. Är det ovanligt mycket löv i trädgården i år? Blåste det inte tillräckligt i höstas? Jag kan i alla fall inte minnas att det varit så mycket krattande tidigare vårar.

När jag petade lite i kletet runt nävorna satt det några små nyfödda gröna blad och kurade i jordytan.

Och även om det är långt till blomning börjar knopparna svälla i fågelbärsträdet. Blir det några bär i år? I fjol var det nästan tomt i träden, men i förrfjol fanns det bär i sådana mängder att vi inte behövde konkurrera med trastarna om dem - de fick äta högst upp i träden dit vi inte nådde medan vi plockade från de nedre grenarna, som formligen dignade under bärtyngden.

Medan jag stod och beundrade listen av lavendel runt växthuset (den låg tillplattad och eländig när snön försvunnit men den har rest sig och ser nu ofärskämt pigg ut) sjöng taltrasten för fullt från en trädtopp i skogen. Tidigare i dag på vår väg hem från gymmet hörde vi lärkan för första gången.

Vårsignaler!



Men varför sjunger inte koltrasten för oss?

God eftermiddag önskar

Skogseva

Uppåt

Det finns människor och det finns växter som vet vad de vill.

Människor och växter som strävar mot ljus och framgång, trots att grundförutsättningarna inte är optimala.

Som blir stora och livskraftiga trots att de hela tiden kämpar i uppförsbacke.


Framgångsrika individer som i sin motlutssträvan blir extra rakryggade och mäktiga.

Beundrandsvärda, tåliga människor och växter. Överlevare.


Trevlig fredagskväll önskar

Skogseva

Tulpanen och jag

En gång hade jag en tulpan.

En vackert cremegulvit tulpan som stod vid husgaveln på det gamla hus käre maken och jag levde våra första gemensamma åren i. Det gamla huset stod i sin tur i en gammal trädgård där jag grundlade ett halvhjärtat trädgårdsintresse. Jag slängde planlöst några frön här och några frön där och om det händelsevis kom upp något ur dem blev jag mer överraskad än förtjust.

I den gamla trädgården fanns det alltså bara en enda tulpan. Just den tulpanen, som fanns i mitt liv för länge sedan, levde bara en kort stund varje vår. Den utvecklades så långt att den visade sin vackra cremegulvita färg och gjorde sig redo att slå ut... 

Då kom den ondsinte haren och frukosterade på vår tulpan! Nackade den, tuggade, svalde och lämnade en spretande själk och några tulpanblad kvar. Smorde kråset på den cremegulvita!

Vi tog vårt pick och pack och flyttade från det gamla huset.

Dock var det väl inte bara den ondsinta harens fel...

Så småningom, efter några års mellanlandning i staden, hamnade vi i ett annat gammalt hus långt ut i skogen - det hus som vi fortfarande bor i. I denna från början så vanskötta trädgård frodades mitt trädgårdsintresse. När vi kom fanns bara något obestämt grönt och lurvigt runt huset. Högt gräs. Hjulspår fram till trappan. Inga rabatter.

Ingenting.

Utom en tulpan!

I något som säkert tidigare varit en rabatt, men som när vi flyttade hit bara bestod av gräs, stack en ensam men stolt tulpan upp när det blev vår. En kraftig stjälk och fina blad och längst upp en stor knopp. Knoppen började så småningom visa färg - ljuvligt cremegulvit!

Men gissa vad!

Den ondsinte haren hade på något vis tagit reda på att vi flyttat ut i skogen igen och att det fanns en tulpan även i vår nya trädgård! Haren betraktade även denna tulpan som sin. Han kastade sig över knoppen och slukade den innan den hann slå ut.

År efter år mumsade han i sig den stackars tulpanknoppen. Till slut grävde jag upp den ensamma löken och kastade den! Missunnade harskrället hans vårfrukost.

Det var många år sedan...

I höstas köpte jag lökar. Tulpanlökar. Trettio stycken. De grävdes ner i min nya rabatt i grupper om tio. Trettio stycken tulpaner är väl ingenting, tycker ni. En hel hord tycker jag. Ett tulpanhav i min tidigare tulpanlösa trädgård. Ett omåttligt överdåd! 

Men det är ju det där med den ondsinte haren...

Tulpanfärgen är ju helt i harsmak.

Gräddigt vitt och krämigt gult. 

Jag ska sätta upp snubbeltråd och försåtsminera. Gå nattvakt om det behövs.

Akta dig noga du ondsinta hare! Dessa lökar har jag själv planterat, de är mina icke dina.

Jag kommer att vakta mina tulpaner med mitt liv!


God eftermiddag önskar

Skogseva

Över berget, ner mot byn.

Solflödet utanför fönstret lockade till långpromenad till byn. Storstövlar på, ärende skulle uträttas.

Vi sneddar genom skogen för att slippa gå tråkiga uppförsbiten på skogsvägen. Trasslar lite mellan riset från senaste trädgallringen. Sicksackar för att hitta rätt skogsstig.

Genvägar äro senvägar...

På skogsdammen ligger isen tjock trots dagsmejan de senaste dagarna.

Vi knogar uppför den sista backen. Våra pensionärsknän knarrar i uppföret medan talgoxarna sjunger vansinnessånger över våra huvuden.

Men sedan travar vi snabbt och lätt i utförslöpan och knäna tystnar igen.

När vi kommer ner mot ängarna klarar solen inte av att balansera kylan från vinden - här blåser den vinterkall och elak mot våra bara öron som snabbt blir rosenröda.

Vi står en stund och lyssnar efter ljudet av flygande fåglar.

Gäss?

Två sångsvanar!

Väl inne i skogen igen stillnar vinden. Får svårare att ta sig fram i busksnåren.

Hakar upp sig i krokgrenar.

Villar bort sig bland det snedvuxna.

Vi studerar vindlingar och böjar. Tittar på utväxter och knölar.

Nu får trollträden inte sinka oss mer. Vi får skynda på!



Vi ska ju uträtta viktiga ärenden i byn.

Köpa frimärken!

God middag önskar

Skogseva

Vår - Dag 2

Denna ljuvliga andra vårdag ägnades också åt att avlägsna den hårt packade, snömögliga gräsytan. Med hjälp av systern hann vi med ytterligare en bit och gräset kan pusta ut och andas igen.

Systern hittade denna trädgårds första blommande vintergäck. Vi är fattiga på just vintergäck, så jag blir glad över de få som växer här och som har lust att glädja oss med sin gulblomning. 

Eftermiddagsfikade gjorde vi i den 'engelska trädgården' hos yngsta dottern, där de första krokusarna hade slagit ut och där gräsmattan alldeles strax kommer att se ut så här:

(Foto från 2010)

I vårsolen började kråkor, råkor och kajor att ganska högröstat småbråka om bra boplatser i ett träd i grannträdgården. En diskussion mellan några råkor är helt acceptabel, men för ett ovant öra är ljudet från hundratals kråkfågelröster i mesta laget.

Dock gillar jag kråkfåglar - speciellt korparna i vår skog och så dessa råkor. Blanksvarta, stiliga, intelligenta. Dom får gärna lov att bråka och väsnas. En rå men trevlig fågellåt - ett ljud som för mig är väldigt tätt förknippat med just denna 'engelska trädgård' nära sydkusten!.

God afton önskar

Skogseva