söndag 28 februari 2010

Vårpiga

Vårpromenad? Ingen hund - då lockar man med sig käre maken. Med maken i släptåg måste man välja rätt vägar. Inte för mycket snö på dem, gärna plogade om man kan hitta några sådana. Nu har faktiskt sol och regn tärt så hårt på snön på skogsvägarna att marken tittar fram på sina ställen. Bra med tanke på gåovillig make...




Det absolut första vårtecknet, förutom snödroppar som har kommit upp hos andra lyckligt lottade, måste vara den lilla tappra nyckelpigan som vi mötte. Hon tog sin första vårpromenad på ett granitblock.

Lilla färgblinda nyckelpiga varför i all sin dar valde du en röd sten att visa upp ditt röda jag mot? Det granitröda var verkligen ingen klädsam bakgrund för din varmt tegelröda rock. Eller är den tomatröd? Som plommontomaterna vi köper ibland.




Oavsett vad din röda färg kallas tror jag att du hade gjort dig mycket bättre mot grå granit. Eller, om du varit en exklusiv piga och bott bort mot österlenhållet till, den svarta komstadkalkstenen. Den hade gjort ditt röda och ditt svarta rättvisa. Kära piga, det blir bakläxa för ditt val av scen för ditt första vårframträdande!

Jag har läst mig till att:
-nyckelpigor har korta ben och fötter med fyra leder och en halssköld som döljer det mesta av huvudet.
-man inte bör servera nyckelpigor till middag - de smakar illa!
-en nyckelpigelarv kan äta up till 50 bladlöss om dagen.
-en oroad nyckelpiga släpper från sig ett illaluktande gult sekret.
-en australiensisk nyckelpigeart räddade citrusodlingarna i Kalifornien från en aggressiv sköldlusart i slutet av 1880-talet.

Duktiga pigor!


God middag önskar

Skogseva

lördag 27 februari 2010

Avslutning

Vackra svarta hundens sportlovsvecka avslutas i dag. Vi tog en extra lång promenad.




Det är bra med ett mål när man långpromenerar. Vi hade ärende till Genarp. En glad hund skuttade runt i tjockt med blötsnö på oplogad väg. Jag skuttade inte men gick lite raskare när vi kom ut på lite mer gåvänlig väg.




Jag tog ett par steg ut för att fotografera en liten sjö som bildats av smältvatten på fältet och sjönk ner till höften i den sorbetliknande sörjan. Jag hade klivit rakt ut i ett djupt snöfyllt dike. Vatten i botten. Jag kämpade likt en drunknande. Svarta hunden stod leende och tittade på.
Det blev inget foto...



Jag ställde mig på knä och fotograferade ett bokollon i stället.




Och jag fotograferade ängen där vildsvinen brukar härja.




Och jag fotograferade träd. Som vanligt. Jag tycker mycket om träd. Kanske speciellt vinterträd. Nakna träd. Grafiskt vackra vintertid. En del träd är trassligare än andra träd.




En del träd är välorganiserade och sällskapliga.




På hemvägen tog vi en udda väg som egentligen är en "vårväg". Hit kan man gå för att titta på vitsippor och följa Gödelövsbäcken väg genom en vacker liten bäckravin. Det var redan full fart på bäcken, men det lär dröja med vitsipporna...




Varför stod det en kärra med halm ute på ett litet fält?




När svarta hunden och jag svängde runt näst sista kröken före hemmet överraskade vi korpen som satt i en gran alldeles vid vägen. Jag tvärstannade och det gjorde Arwen också, men korpen flög iväg. Svårfångad, vacker svartfågel. Hon flög och satte sig högt upp i en trädtopp. Styggt avstånd för en kamera, men favoritfågeln fotograferades i alla fall.

När vi var hundra meter från hemmet började det att regna.

Om några dagar ska det bli kallt igen - då vill jag inte promenera i skogen.

God middag önskar

Skogseva

fredag 26 februari 2010

Sorbetväder



Så kom då den första riktiga snösmältningsdagen. Fram till klockan tolv fick det töa bäst det ville för då var jag upptagen och brydde mig inte det minsta om vare sig snö eller tö.

När jag kom hem vid lunchtid höll käre maken som bäst på att flytta bort sorbetsörjan från uppfarten. Den var nämligen icke farbar för lilla röda bilen vars däck har sett bättre dagar. Knappt godkända med andra ord.





Och i häggen satt blåmesen och tittade uppfordrande på oss. Fröautomaten med hampfrön låg på marken och mesen var hungrig. Våra nattliga snyltgäster gillar tydligen inte bara solrosfrön utan även hampfrön. Det är kostsamt att hålla alla skogens hjortar med nattmat bestående av viltfågelfrön. Men det är och har varit svårt för de små stackarna så vi har överseende...





Himlen var som omväxling blå med vita tussar när svarta hunden och jag gick en sen eftermiddagspromenad. Temperatur +5 grader. Termometern som låg i solen på västsidan visade på +10 grader. Vilken skillnad mot gårdagen!





Jag hade nästan glömt hur en blå himmel såg ut...




På skogsvägen ligger travar med al- och granstockar. Vilket är al och vilket är gran?




Den första "gröna" fläcken på lilla skogsvägen. Den ser mest ut som frystorkad spenat...

God middag önskar


Skogseva

torsdag 25 februari 2010

Onsdagspromenaden

..gick på, för den svarta hunden, nya skogsvägar. Nya dofter, nya utsikter.




Nya raksträckor med möjlighet för svart hund med spring i benen att sträcka ut ordentligt!




Nya vägkrökar med nya hemligheter bakom.




Ny vy. Hästmossen - med betoning på första stavelsen!




Hästmossen på bredden.




Hästmossen på höjden.




Hästmosseträd.




Hästmossen fotograferad stående..




..och Hästmossen fotograferad med böjda knän.

Och allt, allt, allt i samma blågrå ton som verkligheten och livet har en mulen snötyngd dag...

God dag säger

Skogseva

onsdag 24 februari 2010

Armar uppåt sträck!


Tisdagmorgonen kom med ett sagolikt vackert ljus. Klockan åtta gick svarta hunden och jag ut i tystnaden och tittade på det vackra.

Arwen kände sig nog lika andäktig som jag. Hon rörde sig stilla och tyst.




En jägaren stod på sitt pass längre fram på skogsvägen - vänd bort från oss. Han hörde oss inte. Nysnön dämpade effektivt ljudet av Arwens och mina steg.





En aning av en vind pustade bort den lätta snön från trädgrenarna och vägen framför oss låg i glittrande snödimma. Snödimman lättade efter ett ögonblick. Då var jägaren försvunnen...





När vi efter en dryg timma vände hemåt igen hade den ljuvligt vackra morgonen gått över i en grå förmiddag. Snön som föll ner från granarna var bara blöt, kall och trist - inte det minsta glittrande. Arwen hade blivit sitt vanliga alerta jag och skällde ut jägaren som helt plötsligt klev ut på vägen framför oss. Solen tröttnade och försvann bakom molnen som tornade upp sig. En helt vanlig, oförtrollad förmiddag.

Men sedan blev det sopplunch och fotoprat med min prästgårdssyster.
Det blev armar uppåt sträck, som fotograferades med storkamera och med lillkamera. "Burst"funktionen skulle testas. Vems kamera skulle hinna ta flest bilder under "armaruppåtsträck"rörelsen med "burst"funktionen inställd. Prästgårdskameran var vassast. Prästgårdskameran kan alltså lättare fånga en fågelvinge i rörelsen eftersom den hinner ta fler bilder under ett vingslag än Skogskameran hinner med.

Det gör inte så mycket - jag tycker om min långsamma kamera.

Om ett tag blir det ny fotolunch...


God eftermiddag önskar

Skogseva

måndag 22 februari 2010

Tidsbrist

Jag hann inte med någon blogg idag.

Det gör jag inte i morgon heller.




Fotot är taget i Skepparkroken en ljuvlig junidag i fjol.

Undrar om det kommer ljuvliga dagar i juni i år...


God kväll säger

Skogseva

söndag 21 februari 2010

Gastrocnemiuspåminnelse

Det töade, det snöade och efter det blev det fyra minusgrader! Skogsvägarna transformerades till nästintill oframkomliga månlandskap.

Månlandskapen ville svarta hunden ut och springa i.




Svarta hunden ville gräva fram möss. Vi kom inte långt innan hon startade sitt grävarbete...

Vi kom inte långt innan mina ömma benmuskler tröttnade och ville gå hem. Jag fick tala allvar med mina underbensmuskler.

Alfa?
Beta?
Gamma?
Delta?

Nä, det stämmer inte. Deltamuskeln sitter någon helt annanstans i kroppen. Uppåt axlarna tror jag.

Här gäller det att plocka fram en fulbild på extremiteterna och se efter vad de onda musklerna kan heta.




De muskler träningsmaskinerna på gymmet inte har lyckats komma åt, obegripligt nog, är alltså Gastrocnemius. Eller snarare Gastrocnemius infästning i knäveckshöjd! Vad har det hjälpt att mina ben har pressat över hundra kilo på gymmet under ett års tid? Det har inte hjälpt mina muskler att klara två snöpromenader i alla fall. Lurendrejeri!

Gastrocnemius ville alltså gå hem igen, men det ville varken Arwen eller jag. Skam den som ger sig. Det är bara det att marken icke är slät här på åsen. Skogsvägarna kullrar sig fram som ett gammaldags "bäckochbölja"tyg. Den lilla backen som Gastrocnemius och jag raskt brukar trava upp för, reste sig i dag framför oss som ett svårforcerat K2.



Gastrocnemius skrek och gol men vi kom upp. Svarta hunden var långt före - hennes muskler med dess infästningar mådde tydligen utmärkt.



En lång stund svirrade och kvillrade det över oss när vi bestigit K2. En stor fågelflock som flög fram och tillbaka över våra huvuden och småpratade med silverröster sinsemellan. Svåra att artbestämma. Silverrösterna kände jag inte så väl igen. Närbild var det icke tal om. Högst upp i de högresta björkarnas kronor satt de och talade med varandra med för mig okända stämmor. Vackra stämmor. Hemma igen förstorade jag upp och konstaterade att det naturligtvis var en flock sidensvansar jag sett.



"Bombycilla garrulus" är en skygg fågel som invadera södra Sverige ungefär vart tionde år då de kommer i stora flockar om tusentals fåglar. Kaläter oxlar och rönnar på deras bär. Det får de gärna göra för mig. Ibland blir de onyktra när rönnbären de ätit varit jästa. Kan rentav förolyckas när de vinglar fram i sitt rus. Flyger in i trädstammar och knäcker nacken. Stackars små onyktra liv!



Arwen satt bredvid mig och tittade på fågelflocken som metallsvirrade där upp i björkkronan. Snön satt kvar på nosen efter allt grävande...


God eftermiddag säger

Skogseva

lördag 20 februari 2010

Leverpastej och sockerbullar

Lånehunden Arwen bor hos oss under sportlovsveckan. Svarta, vackra hunden invaderar köket och förpassar nyfikna katterna till trappan där de sitter och studerar invadören. Försiktiga Arwen låter katterna vara - de existerar inte för henne...

Katterna går rundor runt den sovande Arwen men rusar tillbaka upp i trappan när hon öppnar ett öga eller om hon låter undslippa sig en välbehagsgrymtning.



Hunden tog med mig ut på långpromenad fullkomligt oberörd över det faktum att ingen har plogat skogsvägarna. Den långbenta skönheten skuttade fram i snö som stundtals nådde henne till magen.




Fram och tillbaka, fram och tillbaka förlängde hon för sin del vår promenad med minst det dubbla. Jag gick så rakt jag bara kunde...




Mitt i sitt skuttande tvärstannade den vackra många gånger, lyssnade med huvudet på sned, tittade stint ner i snön. Grävreflexen utlöstes väl av en mus eller sork som rörde sig under snötäcket. Att snön var blöt och tung att gräva i brydde hon sig inte ett dugg om. Efter någon minut kom hon upp lycklig med nos, ögon och öron fulla av snö. Sprang en liten bit till och startade hela proceduren igen. Det var tydligen mycket liv och rörelse under det vita täcket, men jaktlyckan stod inte den svarta damen bi. Hon var lika glad ändå...




Hunden var tröttsamt alert trots snömängderna. Det var inte jag. Jag hade mjölksyrade ben när vi närmade oss Genarp.




För att pausa och vila lite tittade vi in i ruinerna efter den gamla vattenkvarnen vid Höje å. Ån är isfri och porlade glatt, men åbrinkarna kommer nog att ligga snötäckta länge.




Svarta hunden får en leverpastejsmörgås när vi äter frukost, en vana som vi lärt henne och som hon verkligen inte tänker frångå. Hennes besvikelse blev stor när hon i morse fick en smörgås utan pålägg. Leverpastej var icke med i senaste matleveransen. Syftet med den tunga snöpromenaden till Genarp var alltså att inhandla leverpastej till Arwen. Så går det när man ger en hund fula vanor!



Det kändes inte längre så tungt varken i ben eller sinne efter ett besök i bageriet och ett sockerbullsköp. Leverpastej till hund, sockerbullar till människor. Vi slapp pulspromenad hem - käre maken hämtade oss med bilen. Jag var tacksam, Arwen hade säkert orkat pulsa hem också!


God eftermiddag önskar

Skogseva

fredag 19 februari 2010

Frågetecken

Hur mycket kallt stål tål vi människor egentligen?

Hur tungt lager av snö tål vi stackars nordbor? Blötsnö på våra människosjälar. Tungt att släpa på. Vårvinterdepressivt trots ljuset som återvänder.




Hur mår marken under all snön? Finns gräset kvar? Snödroppar och snöklockor - har de kommit upp? Kämpar de under det tunga och packade snötäcket? Förtvivlar de? Funderar de på att ge upp? Hur tungt lager av snö tål de stackars vita blommorna?




Nya, tunga snöflingor föll för en stund sedan och fler ska komma. Hur många och hur länge? Hur mycket mer vit tyngd på våra vinterdeprimerade själar? Vart eller till vem kan vi skicka våra klagovisor?




Jag drömmer om de blommor som vilar hos oss. Till sommaren blir några av dem röda.

Om de överlever vinterkylan på fönsterbänken.

Om de överlever lössen som börjar vakna till liv.

Om de överlever den trängsel de står i.



God middag önskar


Skogseva

torsdag 18 februari 2010

En vanlig torsdag

Någon blogg hinner jag absolut inte med i dag. Just hemkommen från en drygt fyratimmars bridgetävling. Jag och spelparter kom näst sist. Om några år kommer vi kanske nästnäst sist!

























Och om några månader blommar de här små raringarna i dikeskanten.

Men om jag tittar ut på snön som faller tät vet jag inte om jag själv tror på det jag skriver...


God middag önskar

Skogseva

tisdag 16 februari 2010

Först steg vi upp...



...och sedan gick vi ut till bilen.






















Det var ganska mycket moln.






















Sedan åkte vi länge länge. Vi åkte över en bro.




















Sedan svängde vägen och då gjorde vi det också.





















Då var vi vid Arken. Först tittade vi i museishopen.

























Sedan tittade vi på Miró. En grå.

























Och sedan tittade vi på Miró igen.

























Och sedan tittade vi på Miró. En grön.

























Sedan tittade vi på Miró. En gul.
























Sedan tittade vi på Miró. En blå.
























Sedan var det något annat. Det var inte Miró.

























Sedan åt vi mat. Matrummet såg ut så här.





















När vi tittade ut såg det ut så här.
























Maten var god.























En mat var med kött och en mat var med fisk.

























Två drack sådant här kaffe.





















Sedan tittade vi i shopen lite till.

























Så här såg huset ut som vi var i.

Sedan åkte vi hem.

Det var en rolig dag.


God dag säger

Skogseva