Falsterbo - Skogen

Falsterbo ännu en gång, nu tillsammans med prästgårdseva.

Nya objektivet, stativ och ryggsäck med fika.

En ljuvlig dag...

Fågelfotograferandet har inte precis avancerat, men kameran lyckades hjälpligt fånga denna ryttlande tornfalk som har spanat in ett byte på marken.

Dessa små kryp som mest ser ut som några slags skalbaggar är förmodligen rödbenor, men säker är jag inte. Fotot togs på långt håll. Alldeles för långt håll...

Glittret i vattnet kompenserar i viss mån närheten och jag gillar att benorna ser ut som små troll på sin  strandremsa.

Storspoven fångades i flykten.

Så trevligt det hade varit om den rackaren hade haft någon liten markbit under sig. Nu blev det bara en profilbild av en storspov och inget annat.

Den får vara med här ändå! 

I en alldeles egen liten inhägnad som någon tillverkat växte den sällsynta martornen och den har jag bara sett ett par gånger tidigare. En stilig växt som är fridlyst på många ställen i vårt land, bland annat just här i Skåne.

Om man vill vara snäll kan man ju säga att bilden här nedan är "experimentell". Eller kanske "konstnärlig".

Eller också kan man konstatera att det är en helt vanlig gräsand som flaxar iväg i mörkret - utan riktig skärpa  och med lite för dåligt ljus!

I dag gick jag ut i skogen för att träna med mitt objektiv.

Då fastnade det helt andra djur på bilderna....

God eftermiddag säger skogseva.

Fågelfotograferingsfiasko!

Söndag.

Vackert väder, blåsigt.

Fågelskådning och test av mitt sprillans nya telobjektiv.

Fåglar skådar man lämpligast i Falsterbo just nu.

Jag satte mig och stirrade ut mot havet och mot dammarna nedanför mig.

De "riktiga" fågelskådarna - de med två meter långa kikare - satt och tittade mot rakt motsatt håll, nämligen in mot land.

"I den stora flocken där uppe flyger det bland annat en gulärla", hojtade en man som tydligen var den söndagens fågelguide vid fågelstationen.

Sjuttiofem tvåmeterskikare riktades rakt upp mot zenit och hittade genast gulärlan.

Ett teleobjektiv försökte göra samma sak. Det såg bara himmel...

Teleobjektiv låtsades vara ointresserat av gulärlor och fortsatte att titta på de harmlösa och oidentifierbara sjöfåglarna i dammarna.

Efter några timmar - sköna - tröttnade teleobjektivet och kära maken och vi körde vackra vägar mot hemmet.

Ögonen spanade efter tänkbara fotoobjekt. Gärna något som flög långsamt mot teleobjektivet.

På en absolut rak linje!

Sådana djur fanns icke!

Bara sådana som flög på fel håll!

Vi gjorde en avstickare ut till ett märkligt område utanför Malmö som heter Klagshamn.

Ett stycke vildmark nära staden.

Där satt en fågel alldeles stilla och lät sig fotograferas.

En sjuk åda!

(Jag höll mig på avstånd och vi lämnade henne i fred så fort vi bara kunde - förmodligen dog hon senare. Stackaren.)

Lite närmre hemmet flög några glador över ett nyplöjt fält.

De blev små prickar på bilderna trots mitt 400-objektiv.

Dumfåglar!

Fegfåglar som inte kan komma fram och posera!

Jag fick hålla mig till måsarna.

Jag bryr mig inte ett dugg om glador!

Och lika lite om gulärlor!

God kväll säger skogseva.

Blommigt

Lördagens hatgöra numero ett var att ilsket trampat till alla förhatliga sorktunnlar, som finns i allt större mängd i våra gräsmattor.

Överallt.

Precis överallt!

För att i viss mån glömma eländet hämtade jag kameran och gick runt och dokumenterade det som fortfarande blommar här på åsen.

Jag blev faktiskt lite överraskad!

Agapanthusarna blommar fortfarande även om de är på upphällningen och bladen börjar gulna så smått.

Höstphloxen står i full blom, doftar gudomligt och lyser upp baksidan av bersån.

I den nyare (inte nyaste) rabatten blommar fortfarande några enstaka Agastache (Licorice?), Echinacea (Magnus?), Stenkyndel och Sedum.

De flesta sedumplantorna kommer från prästgården men en liten avvikare, 'Matrona', köpte jag på en plantskola i våras och hoppas på att den ska yngla av sig.

På kökstrappan står femtungor och förgyller vår upp- och nedfart och bredvid i krukan en Batat och några plantor blåvinda, inte utslagna just vid fototillfället eftersom det var molnigt. Blåvindan är en storfavorit - otroligt blomvillig, självansande och med den ljuvligaste tänkbara himmelsblå färg.

Rosorna är inte så mycket att skryta med så det tänker jag inte göra, men det finns fortfarande knoppar i  Louise Bugnet. En av de bästa rosorna enligt mitt förmenande, frisk, doftande, blomvillig - kan man begära mer.

Att höstsilveraxet, Actea simplex 'Brunette', blommade visste jag inte förrän jag sorkstampade mig runt hörnet av den nedre rabatten, den 'röda'.

Där stod hon, numera nästa dold av Robinian som vuxit sig lite för stor både på höjd och på bredd.

Doften avslöjade henne!

Och nedanför höstsilveraxet brer den storslagna och dominanta, men samtidigt bräckliga och sköra klematisen Mrs Robert Brydon ut sig.

I full blom just nu.

Tänk att det finns så mycket som blommar trädgården på åsen nu på sensommaren, det var jag inte riktigt medveten om - det är lätt att bli hemmablind! 

En skön fortsättning på helgen önskar skogseva.

Första försöket

Vi var några bloggvänner som tyckte att våra kunskaper i svetsning var undermåliga, för att inte säga obefintliga, och våra önskningar att själv kunna fixa till ett litet, eller stort, blomstöd var stora.
Ingen av oss kunde alltså svetsa, men några av oss var däremot ägare till svetsaggregat.

Vi ordnar väl en svetskurs då!

I vår grannby finns en bilverkstad...

..med en glad och genomtrevlig ägare och tillika fenomenal (såklart) svetsare, Gustav.

Vi var så många intresserade att vi fick dela upp oss på två kvällar, alla skulle ju få en möjlighet att åtminstone prova på hur det känns att hålla i ett svetsmunstycke och försöka få till en någorlunda fungerande svetsskarv. Att man inte blir en fullärd svetsare på ett par timmar stod ganska snart klart för oss...

Men vi fick en värdefull genomgång av hur en svets fungerar, vad som händer när man svetsar, hur man ska hålla svetsmunstycket, hur man skyddar ögonen och så en massa som jag, naturligtvis, redan har glömt...

Vi fick testa på en bit plåt - inte så lätt. Det gällde att hålla munstycket på rätt avstånd och svetsa i lagom takt och få fram ett svetsljud som lät som när man steker fläsk.

Oftast lät det dock som ett misslyckat fyrverkeri!

Här har någon kommit lite längre och svetsar samman armeringsjärn.

Ett blivande konstverk?

Vilket härligt material! 

Armeringsjärn med böjda ändar - kan det kanske bli något?

Prästgårdseva har bestämt formen...

Och med gemensamma svetsinsatser lyckades vi få till ett blomstöd.

Inte så tokigt efter ett par timmars kurs, eller hur!

Om någon månad tar vi en repetitionskurs - det kommer att behövas.

Trevlig helg önskar skogseva

Arla morgonstund

Det händer att jag vaknar lite för tidigt på morgonen.

Själen skulle gärna vilja dåsa någon timme till, men ögonen är vakna. 

Vill inte låta sig luras till att vara stängda längre.

Min själ och jag går ut i skogen...

Vi möter en ensam fingerborgsblomma som lyser i dunklet.

En dovhjort med årskalv springer över skogsvägen snabbare än min kamera hinner registrera.

En ögonblinkning och så har de passerat.

Och ändå var jag beredd.

Förbi den mörkare delen av skogen. 

Granskogen.

Den som kan vara så vacker och den som kan vara så ful.

Uppför den lilla backen och där är målet för mig och min själ.

Björkdungen!

Fullkomligt magisk i den tidiga morgonsolen.

Framför mig går en stig av guld mellan björkstammarna.

Gräsvipporna dillrar och dallrar, ett kort ögonblick i en färg som inte hittas i någon flora.

Några minuter är allt förtrollande vackert.

Men bara några minuter...

Skogseva

Onsdag med Eva

Onsdagen i veckan som gick skulle prästgårdseva och jag ägna oss åt fågelfotografering. 

Vid  (på) Vombs ängar måste det ju vara översvämmat av fågel just nu.

Det första vi fick syn på var en storkflock.

Då var mina kamerainställningar heltokiga och allting blev överexponerat.

Nere vid Silvåkrasjön var fågellivet stillsamt. I ett träd långt bort satt de allestädes närvarande skarvarna.

Som ni ser - väldigt långt bort.

Nu vill jag ha ett teleobjektiv!

(Är det så kul att rapportera när man egentligen inte har några fina bilder som kan beledsaga texten...)

Vi körde vidare mot Vombsjön. Jag lånade ett av Evas teleobjektiv och satte på kameran. 

Hjälpte det?

Nä, inte det minsta!

Fåglarna vände mig ryggen!

Framme vid Vombsjön!

Vombsjön såg konstig ut.

I Vombsjön var det lågvatten!

Så här såg sjön ut från vårt fotograferingsställe i maj i år.

Och ungefär samma ställe i onsdag...

Vi kunde gå torrskodda till det grund där skarvarnas häckningsträd växer!

Och där var förunderligt vackert,

..med ett underbart ljus och dramatisk himmel.

Och med skarvar långt där ute, som inte ens det lånade teleobjektivet förmådde fånga på ett intressant sätt.

Så kan resultatet av en fågelfotograferingsdag också se ut!

Inte så mycket med hem i kameran.

Men mycket med hem i själen!

En härlig helg önskar er skogseva.

Stork

Det händer att man kan få se skånes gamla karaktärsfågel, storken, på fälten någon kilometer från skogsevas boning. 

Plockande något obeskrivligt äckligt i det nyskördade fältet.

Grodor, maskar, snäckor.

Strosande och letande.

På en för oss ohörbar signal, lyfter de och ger sig iväg.

Tvärs över vägen till andra sidan. 

Till ett nytt fält.

Där börjar de på nytt sitt letande.

Efter grodor, snäckor, maskar.

En inte alldeles vanlig syn, men väldigt trevlig!

God afton säger skogseva.