Trumpetare

Till det småländska stenriket där sonen och hans familj bor anländer varje vår ett tranpar. Häckar någonstans alldeles i närheten och provianterar vid skogskanten ett par hundra meter från huset.

Jag hade bara hört talas om tranparet, men aldrig varit på plats just i "trumpetartid", men nu skulle jag både få se och få höra! Tranorna skulle minsann trumpeta både bittida och sent, högljutt och idogt!

I och med att jag rullade in på den småländska gårdsplanen inte bara tystnade tranorna, de gjorde sig dessutom osynliga.

Mina öron var på helspänn och reagerade på alla möjliga pip, men från tranorna hördes ingenting.

Inte första dagen

Inte andra dagen.

Inte tredje dagen.

När jag skulle packa ihop mina pinaler fjärde dagen och köra hem till Romeleåsen igen kom en triumferande trumpetstöt från skogskanten! Förmodligen var de glada över att jag skulle åka hem!

Men så lätt skulle de inte slippa undan. Tranorn befann sig ett par hundra meter bort i horisontalplanet och eftersom jag har bara sett tranor underifrån i vertikalplanet MÅSTE jag bara försöka få till en bild.

Jag fick smyga mig på dem. Åla fram i det småländska steniga och morgondaggiga landskapet.

I hagen gick några hästar som undrade vad den gamla människan höll på med. Jag gav tydligen ett onormalt och lite skrämmande intryck för de vågade sig inte nära utan nöjde sig med att bevaka mig på avstånd.

Jag tog mig fram dold av stora stenar (Småland som sagt!), lätt hukande och sista biten krypande fram till ett buskage hundra meter från tranparet. Vid buskaget löpte en eltråd och på andra sidan eltråden fanns ett dike. Jag kom alltså inte längre, snopet! Tranorna befann sig ju fortfarande tämligen långt bort och flyttade sig dessutom längre och längre bort mot skogskanten.

Jag fick fotografera så gott det gick...



Jag hoppas att ni ser dem! De där två mitt i bilden som sticker upp lite mot den mörkare skogskanten.

TRANORNA!

God afton säger

Skogseva

Inte så märkvärdigt...

...och inte så världsomvälvande, men det är ändå fantastiskt att de småländska hagarna är fulla av blåsippor!

Det finns något i den småländska jorden som inte finns på Romelåsen. Här finns icke en enda blåsippa och skulle du händelsevis ändå snubbla över en sådan liten raritet så "låt stå", annars gör du dig skyldig till en kriminell handling. Enligt Naturhistoriska riksmuséet är nämligen blåsippan fridlyst i Malmöhus, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Stockholms och Västerbottens län.

I Småland måste man se sig för när man sätter ner sin fot för att inte trampa sönder och samman ett litet himmelsblått liv. Ytorna där det är blåsippsfritt är inte så stora!

"Blommorna är mattblå, eller ibland lilaröda, rosa eller vita, sällsynt förekommer också exemplar med dubbla blommor. Efter blomningen böjer blåsippan sina blomskaft mot marken, där myror hämtar frukterna som är försedda med köttiga bihang som myrorna gärna äter. Blåsippor tillväxer från spetsen av en grov jordstam och ett exemplar kan bli utomordentligt gammalt, flera hundra år."

(Den virtuella floran)

 

God afton säger

Skogseva

som är åter i vittsippslandskapet Skåne.

Fallen..

..men inte död..

Vad allting som är dött är underbart

och outsägligt:

ett dött blad och en död människa

och månens skiva.

Och alla blommor veta en hemlighet

och skogen den bevarar,

det är att månens kretsgång kring vår jord

är dödens bana.

Och månen spinner sin underbara väv,

den blommor älska,

och månen spinner sitt sagolika nät

kring allt som lever.

Och månens skära mejar blommor av

i senhöstnätter,

och alla blommor vänta på månens kyss

i ändlös längtan.

(Edith Södergran)

God dag önskar

Skogseva, som tar ledigt ett par dagar.

Asymmetri

Vi börjar med något vackert...

En bild av växthuset där man ser lavendellisten som går runt öst-, syd- och västsidan.

När lavendeln planterades var fågelbärsträdet på växthusets västsida inte lika stort och skuggande som det blivit under de senare åren. Vem tänkte på att fågelbärsträd snabbt blir stora om de trivs. Öst- och västträden är planterade samtidigt men växförutsättningarna är tydligen olika, för medan östträdet är mera modest i storlek har västträdet blivit ett kraftigt, och numera rejält skuggande, träd. Perfekt för växthuset som är placerat mitt emellan de båda, men alls icke perfekt för lavendeln på västsidan!

Lavendeln har inte trivts i den alltmer djupa skugga som västsidans fågelbärsträd har gett under de senaste somrarna och plantorna där har inte vuxit ordentlig och har blommat i allt mindre omfattning.

Något måste göras.

Vad finns det för växter som trivs i skuggan under ett träd?

Som är lite grågrönt i bladen och som inte "stör" för mycket?

Hosta!

Hostaplantan närmast kameran är den som kommer från Bilka där Prästågrdseva och jag handlade bilen så full att den knäade hela vägen hem! Den var given i rabatten när jag bestämt mig för att det var just Hostor som skulle bo där. Men en enda Hosta fyller inte ut en hel rabatt alltså måste jag kompletteringshandla.

Inte så lätt när det inte stod någon namnsort på Hostan...

Käre maken och jag tog en tur i ösregnet till Skåneplantor, som i ett utskick annonserat om Hostor till hyfsade priser. Samma bladfärg som den befintliga, bra. Och precis lika anonym som den befintliga. Ingen i butiken kunde skaka fram ett namna på Hostan som köpts in tillsammans med andra lika namnlösa Hostor.

Egentligen borde jag inte köpt en endaste liten planta där...



Men det gjorde jag!

Nu bor det alltså sju stycken namnlösa Hostor i den västra växthusrabatten. En med runda grågröna blad och sex med lite spetsiga grågröna blad. Jag kan leva med att jag inte kan nämna dem vid namn, att de är anonyma. Men hur ska jag, som har ett sinne som blir gravt stört när en given symmetri bryts, kunna leva med att rabatten är osymmetrisk! Att lavendelfransen tvärt bryts av för att brutalt övergår i en hostarabatt!

Måste jag göra en hostarabatt på östsidan också? Det vill jag inte.

Jag måste fundera...

God kväll önskar

Skogseva

Blått!

Det är underbart när det börjar hända saker i trädgården.

Men allt behöver ju inte hända på en och samma gång!

Det ska byggas nya odlingslådor för grönsaker och för luktärter och det ska skolas om småplantor.

Och så måste vi vattna lite...

Rabatter ska rensas från löv, döda plantor ska bort och ersättare flyttas dit.

Och så ska vi vattna...

Lavendel ska klippas och stöd ska byggas till rosor och pioner.

Så var det det där med vattning...

Gräsklipparen ska bli ompysslad och få sina blad slipade och komposten ska dras igång.

Vallmofröna ska slängas ut i framsidesrabatterna. Och så lite vatten på det...

Men vi måste hinna med att titta oss omkring!

Vi måste ge oss tid att upptäcka att det redan finns blommande ormöga under popplarna.

Plantor som kommer från Prästgårdsevas trädgård och som sattes i stor mängd i höstas. Det lovar att bli en välfylld rabatt - jag ser fram mot en absolut heltäckande blå matta under träden redan nästa säsong.

En lång stund ligger jag och tittar in de blå ögonen - inte alls alldeles för blå! Alldeles precis lagom blå!

Och vi måste hinna med ett och annat njutningsfyllt knäfall!

När man känner den fina doften från violen måste man ta sig tid att knäfalla! Och nu ikväll kom det en omisskänlig violdoft från stenkyndelrabatten där det hittills inte har bott en endaste luktviol. Men nu... en liten nybyggare i den bruna jorden. Vi faller på knä med näsan mot de blålila kronbladen.

Vi tar ett djupt andetag...



Vi tackar och tar emot att vissa växter sköter sina flyttar och omplanteringar själv! Och att alltså en liten luktviol placerar sig där man normalt bara går förbi och får oss att falla på knä ett ögonblick.

Pausa med näsan fylld av violdoft...

God afton önskar

Skogseva

Lunchkalas

Litet kalas i vårsolen.

Temperatur klockan 12.00:

 Romeleåsen 17 grader, Helsingborg 12 grader.

Kokt lax till lunch.

Kaffe och makalös tårta efteråt

I stora valphagen vinglade 6 kolsvarta valpar omkring.

 

Temperatur klockan 18.00:

Helsingborg 13 grader, Romeleåsen 19 grader.

God natt önskar

Skogseva



Eucadorianskan

På mina fönsterbänkar har det, ända sedan jag var barn och oavsett var jag bott, funnits krukor med Peperomior. Ni vet sådana där oansenliga växter med blad som alltid är gröna oavsett hur man behandlar dem. Nästan oavsett hur man behandlar dem! Och som någon gång emellanåt när de är trötta på att bara stå där och vara gröna producerar något som de låtsar är blommor. Krumma gröna stänglar som mest ser ut som maskliknande bihang - jag brukar snabbt nypa av fulheterna!

Men det är som sagt snälla och vänliga växter som trivs med mig och mitt sätt att vattna. En gång i veckan.

Någonstans, någon gång i fjol hittade jag en annan snygg, men fullkomligt anonym Peperomia som ville föja med mig hem. Det fick den och när den tillbringat ett par veckor på fönsterbänken drog den iväg högt upp i luften med en stängel från bladrosetten. Jag vet inte hur det gick till, men medan den växte på höjden placerade den bladrosetter med jämna mellanrum på stängeln. Snyggt och prydligt och lite granformat sådär...

Sedan blommade och blommade och blommade den.

Men efter det dog stänglarna och bara ursprungsbladrosetten var kvar.

En sådan tråkig typ.. tänkte förmodligen avlida där på fönsterbänken. Den fick flytta in i en hörna medan den bestämde sig. Fick en skvätt vatten. En gång i veckan.

För några veckor sedan började den okända slänga iväg en ny stängel! Om hon tänkte producera vackra barn en gång om året borde jag ju veta hennes namn. Och, minsann... efter lite googlande hittade jag det:

Peperomia fraseri

 (kallas även 'flowering Peperomia')

Nu blommar hon lika vackert igen och ju mer jag läser på nätet om henne desto mer får jag klart för mig att hon icke är helt vanlig här.

Så här skriver en peperomiasamlare om Peperomia fraseri:

"A very interesting Peperomia, a native of Ecuador. Growth is upright with small 1/2-1 inch leaves. The blooms are the interesting thing about this Peperomia which is like a bottle brush instead of the typical rat tail. Loves humidith and well drained mix and is a very fast grower and roots very quickly."

Det finns människor som efterlyser blad för att göra egna plantor. Jag ska nog göra några stycken, om moderplantan skulle få för sig att avlida. Jag ska kanske rent av göra många och se till så att hon blir lite vanligare i Sverige...

Det spelade ingen roll ur vilken vinkel 'den blommande' fotograferades, hon blev lika vacker hela tiden. Hon  klarade av att synas närgånget från alla håll - där fanns inga skavanker, inga skönhetsfläckar!

En halv meter Peperomia..

..som står stadigt på röda storkben!



Det är klart att jag måste göra många nya eucadorianskor!

God middag önskar

Skogseva