Skridskoåkaren på verandan

En stilla gårdagseftermiddag på den stora punschverandan i prästgården med - ja, gissa vad... Växt och trädgårdsprat naturligtvis! Det krävdes många skivor surdegsbröd från http://www.vismarlovsvob.se/ (till vars hemsida jag tagit en del av bilderna) och ännu fler skivor Picksalami, min tillfälliga storfavorit i påläggsväg, för att gå genom väsentligheter i jätteämnet.

Vad ska sås? (Prästgårdsmadammen har redan kommit långt med sin vårsådd och det står små kraftfulla plantor överallt hos henne - jag har inte börjat ännu, men till helgen...)

Vad ska inhandlas? (Det finns så mycket att längta efter i plant- och krukväg, för att inte tala om alla tillbehör till våra växthus. Somt nödvändigt, somt rent "godis".)

Vilken, vilka trädgårdstidningar är läsvärda/mindre läsvärda, och ska de vara tryckta på glassigt blankt papper eller miljövänligt matt? (Det finns ju numera ett otal trädgårdstidingar och alla är förvisso inte bra. Vi var ganska överens om att det är trist att alla tidningar, oavsett genre, känner så stort behov av att ägna många sidor åt recept och matlagning i stället för att renodla sin inriktning. Däremot hade vi olika preferenser när det gällde papper, Eva vill ha miljömatt och jag glassigt!)

Och till sist nuddade vi vid vårt gemensamma hatobjekt:

Mullvad och sork - gift eller ej? (Det vill säga giftet, som redan finns hos mig, är ju endast avsett för sork. Ska jag, ska jag inte? Jag ska nog!) 

Och medan vi diskuterade och försökte lösa dessa storfrågor lyste solen över Evas krukplanterade krokus 'Ard Schenk' - minns ni honom?

De var inte bara vackra de var dessutom ljuvligt väldoftade!

Till hösten ska jag fylla trädgården med vita krokusar!

Här hemma är det som slår ut inomhus betydligt blygsammare - några lindkvistar, som följde med i en bukett som ett rödaktigt inslag, har börjat slå ut och visar små läckert ljusgröna blad.

Om ett antal veckor är det dags för de stora lindarna vid uppfarten!

God afton önskar

Skogseva

Bobyggmästare

En tuff arbetsdag i trädgården tillsammans med käre maken, med en sol som lyste nådigt och inspirerande över oss.

I morse kom jag helt plötsligt på att våra stackars fåglar numera är ganska trångbodda eftersom en del holkar har ramlat ner av pur ålderdomssvaghet. Eftersom vi är angelägna om att ha mycket småfågel här vill vi gärna underlätta för dem i deras bobyggande genom att bidra med några egnahem. Som utbyte inbillar vi oss att de hjälper tilll att hålla (relativt) insektsfritt här om sommrarna.

Maken blev alltså på förmiddagen skickad att köpa fem stycken fågelholkar på Granngården. Fågelholkar kunde Granngården leverera till den nätta summan 169 kronor styck!

169 kronor för en fågelholk!

Käre maken for hem och grävde fram några gamla brädstumpar och tillverkade snabbt tre fågelholkar - helt efter ritning ur "Bygga Bo-handboken" http://www.naturskyddsforeningen.se/butiken/bocker/natur---miljo/Bygga-Bo-handboken/.

Personliga holkar till en kostnad av noll ören - tillverkningstid två timmar!

Eftersom det blir lite ohemtrevligt i ett alldeles kalt och tomt hus bäddade jag med alldeles torra kvistar från våra nepetaplantor. Väldoftande madrasser att lägga små mesägg på!

En holk sattes upp i det gamla äppleträdet där den till sommaren kommer att döljas helt, dels av blad från trädet och dels från Rosa Helenae som i blomningen dessutom kommer att sprida sin väldoft in i minsta skrymsle i holken .

En annan av holkarna sattes i en flerstammig björk som sommartid skuggar mina funkior.

Den tredje sattes i ett av fågelbärsträden utanför växthuset. Om någon fågel är modig nog att välja den som sitt sommarhus kommer det att ge oss många intresanta tillfällen till fågelstudier.

Kan man övertala svartmesen? Kan man tubba en rödhake?

Det blir väl som det brukar med våra holkar - hundraprocentig beläggning av talgoxar. De är välkomna de också!

God kväll önskar

Skogseva



Var är de dubbla?

En viss vårkänsla kunde anas under eftermiddagen även om vinden var bitsk. Jag hann inte med så mycket i dag mer än en vattning i källaren på de vinterförvarade plantorna, som mår tämligen bra även om det snart kommer att krävas några duschar med bladlusmedel.

Utomhus gjorde jag en inventering bland tulpanerna, som jag väntar mig så mycket av. De visar hittills på full pott - alla trettio har kommit upp - nåde det odjur som vågar börjar knapra på dem!

Jag vet inte varför men de är väldigt smutsiga om näsan är de små liven!

Och äntligen, äntligen har en del av snödropparna orkat höja sig på sina stjälkar. Det är egentligen bara denna lilla klunga som har vuxit till sig något lite, övriga snödroppar blommar långt, långt nere vid marken.

Men var finns mina dubbla snödroppar? Jag kan inte hitta dem och det värsta är att jag inte minns riktigt var de står. Är det här nere vid gamla brunnen eller är det uppe vid syrenbuskaget?

Det kommer att uppdagas  - om de fortfarande lever!

Eller försvann de kanske när jag grävde den nya rabatten?

Undrar skogseva



Plåtrea

Lite trädgårdsflärd fick följa med hem från Prästgårdsevas och min mullvadsutflykt i går.

Jag hittade till exempel en burk för uppbindningsgarn till ett mycket facilt pris, och dessutom för tillfället med tjugo procents rabatt, i 'Butik för sakletare' i Västra Strö, http://www.vastrastro39.se/  -  förhoppningsvis är det nu slut på eländet med trassligt uppbindningsgarn. I den trevliga butiken fanns lite av varje för trädgård, växthus och vardagsrum. Jag hittade till och med en av mina favorittvålar från http://www.terramidi.com/, en härlig gurkdoftande äggformad tvål, som ligger skönt i handen!

I 'sakletarbutiken' fanns många fina krukor, stora och små i plåt och betong.

De här i plåt föll jag för:

Jag kan tänka mig att plantera Muehlenbeckia, "plättar i luften", i dem - fint med lite slarvigt, men skirt grönt mot det mattgråa, eller kanske ännu hellre enViola hederacea, murgrönsviol. Den får det nog bli!



Förutom ovanstående läckerheter som jag köpte, inhandlade vi två Evor var sin rund plåtbricka med kant hos Västernäs Handelsträdgård där mullvadskursen hölls, http://www.vasternas.se/, en handelsträdgård, inte särskilt stor, som jag kan tänka mig att uppsöka igen.

Brickan är ungefär femtio cm i diameter och perfekt att samla ett antal mindre krukor på. Den kommer nog att få sin placering lite upphöjt (det får kanske bli en ny piedestal) utanför växthuset.

Någon gång.

När det är vår.

God kväll önskar

Skogseva

Mullvadsjakt!

Åkte tillsammans med Prästgårdseva på några kurstimmar i mullvadsjakt i Västernäs Handelsträdgård!

Mullvads- och sorkjakt - här ska bekämpas när odjuren sätter igång på allvar i vår!

Nu visade det sig att mullvadarna hade förtur in i de fällor som naturligtvis såldes på platsen. Sorkarna är liksom inte lika intresserade av fällor. Eller kanske något lite intelligentare än sina mullvadskompisar, som tydligen bara flänger runt och smaskar i sig daggmaskar och lägger upp stora vinterförråd av densamma utan aatt titta vare sig åt höger eller vänster. Sorkarna däremot är känsliga typer som lägger märke till minsta förändring i gångsystemet. Rusar definitivt inte blint in i fällan som mullvaden gör.

Fällorna som det talades så entusiastiskt om var i sig ingen nyhet, jag har använd dem i många år med gott resultat. Att hålla hudraprocentigt fritt från mullvad ter sig däremot omöjligt i en så här pass stor trädgård (och vi ska inte tala om Prästgårdsevas!), om man inte vill ägna sig åt den sysslan på heltid och hålla igång sisådär ett tjugotal fällor.

Lite ny kunskap fick jag mig till livs. De "tunnlar" i gräset som jag varit övertygad om att sorkarna tillverkat är i själva verket mullvadsgångar, vilket i och för sig känns lite trösterikt. Men att vi har både och råder det inget tvivel om, därom vittnar många hål utan medföljande hög! Och många högar utan det lodräta hål under som är signifikativt för mullvad utan i stället med den snedställda gång som sorkarna gör.

Och vad gör man då åt de svårfångade och i våra trädgårdar så underminerande, söndertuggande och förstörande sorkarna? Glöm allt vad pipande och tutande skrämmor heter. De gör absolut ingen nytta. Bara humbug! Med tur och stor skicklighet kan man fånga dem i fällor, men jag har under tio år inte lyckats fånga en enda medan jag tagit mängder med mullvadar.

Återstår en enda sak; råttgift.

Sorkar äter växtdelar och rötter och måste bort om man inte ska stå med en söndertrasad och kullvält trädgård. Jag har bestämt mig, det får bli råttgift. En osnyggt och ojämn kamp, men nödvändig. 

Mullvadarna mumsar i sig sina kötträtter i form av larver, sniglar, maskar och annat. Jag fortsätter min något mer jämbördiga kamp mot dem med mina fällor.

Vi får se hur det går, säger

Skogseva



Ismagi

Vi kom hem från en konsert i sena gårdagskvällen till en trädgård som glittrade och gnistrade på det mest magiska vis.Vädret hade varit väldigt onådigt och på lägre höjd vräkt ner ett snöslask som här på åsen blev till underkylt regn.

Allt växande var insvpt i ett tjockt skal av gnistrande is!

Jag hämtade kameran och försökte fånga den glittrande magik, som mina ögon inte hade det minsta problem att uppfatta, men min kameras kapacitet räckte inte till att skapa samma bilder som mitt öga såg i vår tämligen knappa utomhusbelysning. Fotona blev absolut inget att visa upp - så synd!

På morgonen fanns en del av isbarken kvar, men hängpilarna som på kvällen gungat, svängt och klirrat med sina isprismor, stod lika nakna som vanligt och den magiska silvriga natträdgården hade försvunnit och efterlämnat en trädgård stadd i upptining.

Uppfartens spireor lyste i går kväll som om de var doppade i silver, på morgonen var isen som omslöt grenarna ganska murken.

I ett av fågelbärsträden var isupptiningen i full gång och vattendropparna växte till sig i snabb takt.

Den vita syrenens ispansar krackelerade i den stigande temperaturen...

... och det gjorde även skalet runt en New dawntagg.

Ispansaret på boken utanför växthuset höll längst, men nu har allt återgått till det vanliga vårtrista och vårgråa. Så som det brukar se ut vid denna brytningstid de dagar då solen vägrar titta genom molnen.

Lärkan ska snöa in tre gånger innan det blir vår. Var detta första gången?

Undrar Skogseva

Siska och mes

Den iskalla vinden som pinat oss ett par dagar fortsatte med oförminskad kraft igår. Den blåste upp sig lite extra, skakade bokar och björkar, ruskade runt i grantopparna, pep, ven och bet och hejdade Prästgårdseva och mig från vår tänkta fotopromenad. Efter en illsnabb inspektionsrunda i en brun och trist trädgård ägnade vi oss åt fågelskådning genom fönstret. Och om ni tycker att det låter bekvämt och lättsamt så kan jag tala om att det är det INTE! De ger, åtminstone mig, förhöjt blodtryck. Småfåglar har alldeles för båttom! De behärskar inte konsten att slappna av och ta det lugnt, utan så snart de landat på marken snappar de åt sig ett frö, lyfter och sätter sig på en gren, slänger i sig fröet och kastar sig ner på marken igen - och börjar om från början. Och om de händelsevis är något långsammare med att förtära sitt frö ser de till att göra det bakom en gren, dolda för kameran. Och jag behärskar inte konsten att snabbt hitta de små liven i sökaren.

Det blev många svordomar...

En inte alldeles vanlig gäst här hos oss fastnade i alla fall på en bild. Gråsiskan Carduelis flammea är en strykfågel som vissa vintrar flyttar söderöver. Just denna lilla raring har alltså antingen funnits här hela vintern eller är just hemkommen igen från sitt vinterviste.  Den häckar enligt mina fågelböcker företrädelsevis i Norrland, men kan vissa år även häcka långt söderut. Den är mer än välkommen att bygga sitt bo i något av våra träd.

Gråsiskan har jag sett ett antal gånger tidigare, men att få se och fotografera en svartmes Parus ater var storpremiär! Märk väl att detta är en "vanlig" fågel som finns över hela landet utom längts upp i norr. Den ser faktiskt ut som en blek talgoxe, men till skillnad från talgoxen har den en vit fläck på huvudet och i nacken och absolut inget gult i fjäderdräkten. Jag borde ha sett den ett otal gånger, men det har jag alltså inte. En anledning kan vara att den brukar vistas högt upp i barrträden, där den provianterar på kottefrön och småkryp. Vintertid när det är ont om föda hälsar den tydligen på vid fågelborden - trevligt för oss. Men den var en osedvanligt svårfångad rackare som svichade fram och tillbaka och upp och ner bland grenarna i häggen! Arm och axelmuskler fick arbeta ordentligt i de oftast fåfänga försöken att lokalisera den lilla mesen. Den var ju inte precis ensam i trädet och tämligen svår att skilja från de vanliga talgoxarna, om den inte visade sin nackfläck.

En liten rackare som pilade fram och tillbaka under vår fotografering, välnärd och rultig, är en liten skogsmus som har entrén till sitt bo mitt i fröskafferiet. Bara att sticka upp lilla nosen och plocka åt sig av de solrosfrön som fåglarna tappat på sin väg upp bland häggens grenar.

Det kan vara givande att fågelskåda genom köksfönstret, säger

Skogseva