Det bor ju några 'mississar' här i vår trädgård och en av dem är Mrs Robert Brydon. En synnerligen besvärlig dam! Benskör som hon är har hon stora behov av både kryckor och andra anordningar för att inte bryta sig.
Vilket hon gör ändå i minsta vindpust...
Denna Mrs Brydon bor vid ett av våra körsbärsträd och hon tycker inte om mig!
I sanningens namn tyckte inte jag om henne heller. Inte i början i alla fall. Trots det fick hon bo här, men jag måste erkänna att jag nästan aldrig talar vänligt till henne. Det blir mest bannor och fula ord över att hon aldrig är medgörlig, att hon alltid krånglar trots att jag försöker sköta den spröda damen och bandagerar, knyter fast, och stöttar. Medan hon envisas med att knäcka toppar, bryta sig på mitten eller helt sonika lägga sig ner!
Otacksamma isdrottning!
Isblå är nämligen hennes färg - lika svårfångad som mississen själv är svårskött!
Under ett par veckor har jag och kameran varit väldigt närgångna mot Mrs Brydon och för att visa sitt ogillande skiftar hon likt en kameleont färg från den ena bilden till den andra! Faller ljuset si blir hon rödlätt och faller det så blir hon vit. Hon vägrar konsekvent att visa sitt rätta jag.
Jag sa ju att hon inte gillar mig!
Själv har jag med åren börjat se skönheten i hennes enskilda blommor, även om jag fortsättningsvis inte gillar hennes primadonnefasoner.
Hon tycker uppenbarligen att man ska stå bredvid henne under hela blomningstiden och binda ett nytt stöttande garn för varje centimeter hon växer. Gör jag inte det knäcker hon mycket demonstrativt av både en och två av sina stjälkar!
För att fånga hennes spröda skönhet bar jag in en nyknäckt(!) liten gren i växthuset för en lite mer vindstilla fotografering.
Mississen bleknade och tynade nästan bort. Blev till ett skirt andeväsen som nästan inte fastnade på bild. Vilka fasoner hon visar den teatraliska damen!
Nähää.. ut ur växthuset igen och ett nytt fotoförsök liggande på knä framför en blomma i halvskuggan, där hon för mina ögon visade sin rätta färg.
Då ryckte hon till som om jag slagit på henne! Hon vägrade att hålla sig stilla och mina bilder blev inte skarpa trots KNAPPEN.
Jag har alltid haft svårt för individer med manér och det är precis det Mrs Robert Brydon har. Trilskas, tjurar och bär sig åt. Drabbas av svimningsattacker och faller platt till marken.
Man kan ju undra varför denna ickefavorit får bo kvar hos oss.
Tja...
När hon inte bär sig åt är hon vacker. Hon har nämligen en namne som bor på marken i en annan rabatt. Marknamnen knäcks inte, tjurar inte, bär sig inte åt. Är bara förtjusande där hon krälar över stock och sten och klär allt i ett isblått skimmer.
Jag borde kanske ge trädmississen samma förutsättningar. Skona hennes sköra jag från sin egen tyngd och hennes lemmar från vindens knäckande. Göra henne lite mer markbunden.
Jag undrar bara som vanligt:
Var?
God dag säger
skogseva
