Ystad i januari

En tur till Ystad en lördag i januari. Ystad - ett måste med jämna och ganska täta mellanrum. För besök i affärer. För besök på konstmuséet. För att fika på bokkaféet. En alldeles vanlig lördag när man inte har något annat för sig...



Man kan titta på skickligt hantverk,



som utfyllnaden med tegelsten mellan korsvirket till exempel.




Och lite historik om byggnaden, som ligger jämte konsthallen.

Konsthallen som jag snart känner mig lika hemma i som i huset här på Romeleåsen. Vad vi tittade på får ni se i morgon...

Detta är ett favoritställe i Ystad, bokcaféet "Hos Morten". Smårätter, smörrebröd, några bakverk, en god bruschetta. Kaffe av olika slag. Morten själv är välkomnande och förekommande. Gaska trångt, varmt och trivsamt. Böcker och tidningar att läsa som sig bör. Det gör käre maken och jag. Hugger en hög med tidningar och försjunker däri. Sitter helst i soffan om den är ledig. Det var den inte i dag - det gick bra ändå. Det var skönt att komma in från den isvind som svepte inte bara genom gatorna i Ystad utan över hela sydskåne. Skönt att värma fingrarna runt en mugg kaffemjölk.

Med värmda fingrar och mätt och belåten mage passerade vi klostret på väg mot vår destination. Stannade till för att fotografera fåglarna i dammen. Mycket kort fotosejour - fåglarna anföll i bästa Hichcockstil. Kände sig nog för närgånget övervakade och anföll med det enda vapen de var beväpnade med. Bajs! Det blir väldigt mycket bajs från en störtdykande mås! Den förnärmade fågeln placerade bajset på min dunjacka. Den jackan som var tänkt att följa mig resten av livet...

Hemåt igen...

Vägkanterna såg förfärliga ut med snödrivor som definitivt inte var vita utan jordbemängda, bruna och fula.

Allén utmed vägen mellan Blentarp och Stenberget. En alternativ väg hem från Ystad. "Variatio delectat" (Cicero).

God middag önskar

Skogseva

(Bilden från Mortens har jag stulit från deras hemsida, bilderna på snödrivor och allén är tagna genom bilrutan.)

Jag har varit en judoka

För tjugotvå år sedan levde jag ensamliv ett par år. Jag var nyskild och ville ta igen allt det där som jag aldrig hann uppleva i min ungdom eftersom jag gifte mig redan som artonåring. Jag levde loppan och testade allt som jag tyckte var roligt! Och nej... jag testade inga droger starkare än vin, jag hade roligt ändå.




Jag vill hoppa fallskärm, men av olika anledningar blev det aldrig så. Någon på min dåvarande arbetsplats skulle börja med judo. Intressant. Jag visste knappt vad judo var för något så judo fick det bli! Allt okänt var spännande. Vi var fyra arbetskamrater som ville prova på. En sammetsögd och vänlig kanarier blev vår instruktör. Denne mjuke och sympatiske man hade den största galoschhaka jag någonsin skådat, han skulle kunna hälla i sig soppa utan att öppna munnen... Praktiskt? Kanske det.





Galoschhakan började med att lära oss fallteknik. Inte svårt alls, tyckte vi och ville avancera till mer komplicerade övningar. Och framför allt ville vi ha JUDODRÄKTER.





När dräkterna äntligen anlänt och vi tog på dem för första gången kände vi oss som riktiga "judokor". Här skulle kastas! Här skulle hållas fast! Och visst gjorde vi framsteg.

Jag blev speciellt duktig på en fasthållning som heter "kesa gatame". Jag var stark och oövervinnelig. Tänkte minsann visa att inte ens den galoschhakade skulle kunna hålla fast mig i något judogrepp. Jag var fasthållande men kunde inte hållas fast. Slingrade mig som en ål i den galoschhakades grepp. Var på väg att komma loss... Galoschhakan satte in en stöt. Visade att judo verkligen är den "mjuka vägen" att övervinna sin fiende. Satte in stöten i min mage. Galoschhakan hade en väldigt hård och bestämd armbåge. Luften gick ur mig totalt. Fel håll så att säga. Då funderade jag starkt på att sluta upp med judon!

Men skam den som ger sig för sådana bagateller! Vår lilla grupp hade roligt både inne i "dojon" och utanför när vi gick på lokal och åt och drack efter träningen.

Så småningom var vi så duktiga att vi fick våra gula bälten! Verkligen inte mycket att skryta med, men då var det roligt att få lägga av nybörjarbältet och ståta med ett i färg. Det blev en firarkväll då vi vände upp och ner på lilla Kalmar och då våra gula bälten användes som triumffanor när vi drog genom staden mer och mer ölrusiga och mer och mer högljudda...

Mitt judoäventyr slutade med att jag i ett kast bröt min "pektå". En bagatell kanske men jag tyckte att det var dags att sluta - det fanns ju annat att prova på!

Nu har en liten sjuåring börjat träna judo. Vi har redan haft en första diskussion om bältesfärgerna. Hoppas att han inte tröttnar innan han fått det gula bältet...

God middag önskar

Skogseva

Motorvägsmarodörer

Någon eller några har dragit en motorväg genom vår trädgård! En oplanerad och otillåten sådan.

En vinterväg som leder till förbjudna matplatser.

Avslöjande fotavtryck!

Mattjuvar! Marodörer! Vilda vandaler!

I längden är det dock svårt att vara vred på vandalerna. Det kan inte vara lätt för små klövar att krafsa sig genom den hårdpackade snön bara för att hitta lite fruset gräs. Å andra sidan - hur bra är det för en klövviltmage att stoppa i sig en hel murgröneberså kryddad med vildvin och klematis?

På grenarna skapar snö, frost, tö, snö, frost, tö märkliga skulpturer.

Vår ständigt återkommande gäst vid jordnötsautomaten. Jag högg fötterna av hackspetten för att ni skulle slippa se de fula jordnötterna. Nu blev hackspetten ful i stället. Fotlös. Stackars spett...

God middag önskar

Skogseva

Nysnö och bergfinkar

Minsann, hade det inte kommit ett nytt lager snö igen och dolt de fulheter som vinden skrapat fram de senaste dagarna. Det tackar vi för - det fula kan gärna vara dolt ett tag till.

Det var ett sant nöje att åka genom våra trakter med orörd snö och med träd och buskar grafiskt svart-vita.



En gammal ek - inget märkvärdigt, men ändå.

En liten renings- och barmhärtighetsexpedition skulle utföras. Ägarna till huset på kullen är i varma länder och skådar fåglar, men pelletspannan i deras hus har inte tagit semester utan behövde askas, rakas, putsas och fejas i vanlig ordning. Katten, som inte var medbjuden på fågelresan, skulle matas, klappas och sällskapas en stund. Det var en mycket klappenödig katt som mötte oss. Maken rensade panna och jag klappade katt. Katten försöke invadera mitt huvud. Slog båda frambenen om min kalufs, trampade med sylvassa klor och slickade hysteriskt. En katt med en bristsjukdom - kärleks- och närhetsbrist.
Till slut - när han blivit klappad under två leverpastejsmörgåsar, en mugg kaffemjölk och ett korsord - hade han fått en överdos och slank ut genom kattluckan igen.




Bergfinkarna är oräkneliga hos oss. Landar i häggen och
skuttar sedan över till fågelbordet och äter solrosfrön så
det står härliga till. De är vackra. Och glupska. Fåglarna är
fotograferade med ett köksfönster som filter, det tar på
kvalitén. Fågeln som har fällt ut ländningsstället och
är på väg ner på grenen är lite extra rolig...

Här hemma vid fågelbordet samlas om möjligt ännu fler fåglar än tidigare. Vi förvånas över att arterna är så få. Vi saknar både nötväckor, domherrar och nötskrikor. Varför kommer inte de till det dukade bordet? Nötväckorna som alltid sprätter ut frön från automaten, var håller de hus? Och nötskrikorna som är så framfusiga och skräniga, men som tjusar oss med sina färger, vad håller dem borta? Har det något att göra med att invasionen av bergfinkar är så stor? Vi har verkligen ingen aning utan fortsätter att fylla fågelbord och automat, hänga upp talgbollar och margarin. De fåglar vi saknar kommer kanske så småningom...


God middag önskar


Skogseva

(I morgon är det bloggfritt)

Klagolåt

Hur har ni det med tålamod och överseende kära vänner? Hör ni till dem som tiger och lider när oförrätter drabbar er, eller ryter ni till? Hör ni till dem som snällt dricker upp juicen trots att den smakar så illa att ni är starkt övertygade om att det sitter en död mus fastklistrad inne i förpackningen? Äter ni upp leverpastejen trots att förpackningens täthet är diskutabel? Finner ni er i att flickan bakom disken i konditoriet stoppar ner det plattaste och minsta wienerbrödet i just er påse?

Det gör inte jag och det gör inte käre maken!




Makens och mitt gnällande började för många år sedan. På den tiden, för cirka 20 år sedan, fanns det glödlampor som var lite lätt rosafärgade och som gav ett betydligt behagligare sken än vanliga klara glödlampor. Vi blev storkonsumenter av rosa glödlampor! När vi skruvat i en lampa i köket gick lampan i badrummet sönder. Vi bytte den och då slocknade sovrumslampan. I med ny lampa och dagen efter var det dags för den i köket igen... Just den sortens glödlampa var lite dyrare än "vanliga" så vår ekonomi höll på att skjutas i sank av vår stora glödlampskonsumtion. Vi skrev ett vänligt brev till vår lampleverantör. Berömde rosatonade lamporna som vi inte ville vara utan. Det var ju dock så att vi tyckte att de hade lite kort brinntid... Kunde det tänkas finnas någon förklaring på problemet. Vi ville rakt inte byta tillverkare o s v, o s v!

Vi fick ett vänligt och långt svar med en beskrivning av deras produktionstekniska problem, och att kompensation skulle komma. Det gjorde det! En kväll knackade det på vår dörr och en man från företaget överlämnade, med en ursäkt, många flak glödlampor - ett flak för varje styrka. Ett snyggt sätt att kompensera vårt glödlampselände.





Och nu blir det negativ reklam!

Vi har i många år ätit kaviar på frukostsmörgåsen. Kavli skulle det vara. Den var bäst, tyckte vi. En vacker dag i höstas upptäckte vi att konsistensen på kaviaren var underlig. Inte bara i en tub utan i alla tuber vi köpte. Lite rinnande sådär... Otrevlig och oaptitlig. Dags att klaga! Som vanligt till företagets konsumentkontakt. Kavli hade ingen förklaring till konsistensförändringen utan nöjde sig med att beklaga att vi inte gillade kaviarsoppa på smörgåsarna! Några värdecheckar kom på posten. Och vi bytte kaviarmärke.




Alax är en, ännu så länge, perfekt kaviar med bra konsistens, smak och färg. Kommer från Klädesholmen. Rekommenderas!



Sardeller skulle jag kunna skriva en hel bok om!

Vi är verkliga storkonsumenter av sardeller. Sardeller är goda smaksättare av det mesta i matväg och speciellet om man tycker om det italienska köket. Vi köper inte sardellburkar en och en, vi köper fyra eller fem åt gången. En dag luktade det pyton när vi öppnade en burk. Ner i slaskpåsen. Nästa burk luktade likadant. Ner i slasken. Av fyra burkar åkte tre i slasken och nya köptes. Lika illa! Nu började en lång och trevlig brev- och mailkorrespondens med sardellföretaget i Portugal. Brev och mail for fram och tillbaka med frågor från oss och försök att förklara från fabriken i Portugal och ombudet i Sverige. Det var faktiskt som så att ingen hade uppmärksammat eländet förrän vi tog upp det. Nu blev det rantafej i sardellfabriken i Portugal! Och en förklaring kom. I Portugal hade man gått över till att använda aluminium i burkarna i stället för plåt, men inte gjort den omställning som behövdes i förpackningsmaskinen för att burkarna skulle bli helt täta. Sardellerna mådde inte så väl av att få luft in i burkarna...

Kontentan av denna historia blev att: 1. Burkarna blev täta igen. 2. Vi blev kompenserade med många, många sardellburkar. 3. Det trevliga ombudet i Sverige blev uppsagt! (Varför?)





Och nu har det hänt igen! Special K, eller K-special som vi säger, har alltför många gånger levererat paket med alltför stor mängd smulor i. Att det är en viss mängd smulor i botten är naturligtvis ofrånkomligt, men nu har vi ett par gånger fått paket som har bestått nästan bara av små flarn och smulor. Inte acceptabelt tycker vi. Trist med bara smulor i lunchyoghurten. Vi har klagat till deras konsumentkontakt. Vi får väl se vad de har för förklaring till smulorna.

Som ni förstått finner vi oss icke! En vara skall vara fullgod. Ska smaka bra. Se aptitlig ut. Lukta gott. Fungera som det är tänkt.

Om inte:

KLAGA!

Och framförallt:

BEGÄR EN FÖRKLARING!


God middag önskar


Skogseva

Isvindar och missförstånd

Det blev illblåst i går kväll. Pep och ven runt knuten som av onda och osaliga andar. När vi tittade ut i morse hade vinden flyttat den hårdpackade snön och format nya drivor där det tidigare inte fanns några och blästrat fram barmark där det tidigare låg tjockt med snö. Jag börjar ana vidden av sork och mullvadars fria härjningar - usch! Temperaturen hade stigit till ett par minusgrader. Ljuset var vintervackert. Och visst var det en halo runt solen... Mitt jag ville ut i styggvädret och fotografera. Tjockkläderna togs på i många lager. Kameran fick ett ben och följde med. Maken och jag gjorde upp om en upphämtningsplats där vi skulle ses efter fyrtiofem minuter.





Vi var inte många som var ute i det stygga vädret. Det var jag och ett par dovhjortar som jag mötte ett par hundra meter från hemmet. Mamma och barn som var ute och letade efter något att äta till lunch? Tuffa tider för viltet.





Efter ytterligare ett par hundra meter hade jag denna utsikt när jag vände mig mot höger. Den stora och pampiga boken har dekorativa bokollonskal som sitter kvar på grenarna.




Hundra meter längre fram står ett träd som är övervuxet med murgröna. Så vill jag att våra kapade almstubbar skall se ut så småningom. Gröna året runt.




Högsta punkten på lilla vandringen. Oavsett hur vädret är blir jag smålycklig när jag kommer hit upp och mitt öga kan blicka långt, långt utan att något skymmer eller är i vägen. Men landskapet är föränderligt och ingen utsikt är beständig - Nobilisgranarna som planterades för några år sedan är på väg upp i rasande fart.

Uppe på höjden syntes halon runt den bleka solen väldigt tydligt men kameran hade svårt att ta in hela fenomenet - det fick bli styckevis och delt...




Vindens framfart hade nog inte varit så svår trots allt, jag tror att denna grenen låg här förra gången jag passerade också.

Här börjar vandingen ner mot "låglandet". Genarp skymtar i bakgrunden.

Nere från höjderna!

Detta är en annan "vackerplats" som jag har en speciell känsla för. Och ljuset i dag var ju inte precis förfulande!

Här har jag vänt mot höger och är på väg mot mötesplatsen. Nu var vinden inte nådig. Jag hade den dock i ryggen vilket jag var tacksam över. Som ni ser har vinden sopat fälten rena.

Och mitt i detta vindpinade och bistra vinterlandskap sprang en flock nyutsläppta islandshästar glatt omkring i en hage. Rullade runt i snön och jagade varandra gnäggande uppför en backe. Såg lyckliga ut. Det finns trots allt djur som är välskötta och har det bra också...

Skånskt, vackert och illkallt var det sista biten fram till stora vägen. Isvinden blåste från sidan och jag hoppades att käre maken redan var på plats med bilen.

Det var han inte!

Detta var mötesplatsen. Trodde jag. Maken fanns på en helt annan väg och letade som en galning efter mig. For runt och tittade efter mina fotspår. Blev smått ängslig och trodde att jag kanske låg bruten någonstans. Körde tillbaka till vårt hus. Körde till affären i Genarp för dit skulle vi och kanske hade vi missförstått varandra...

Och jag stod vid stenen och började frysa svårt. Såg för mig långa vägen hem. Uppför! Med vinden i ansiktet.

Jag väntade vid pass en kvart sedan vände jag och började gå mot vinden och mot hemmet. Hann femtio meter när käre maken kom tutande på vägen. Återseende blev glatt för oss båda och båda var vi lättade. Maken över att inget hade hänt mig och jag över att få komma in från kylan.

Och min mobiltelefon låg hemma i väskan...

God middag önskar

Skogseva

Utrotningshotat

Det finns många utrotningshotade arter både i floran och faunan - trist, men icke desto mindre väldigt sant. Det finns mängder med djur som icke längre finns bland oss och heller aldrig mer kommer att finnas bland oss, såvida vetenskaparna inte lär sig pånyttfödandets konst. Vi människor har varit duktiga på att försvåra fortlevandet för våra växt- och djurkamrater här på jorden. Ett exempel är den stackars dronten, som för mer än trehundra år sedan utrotades av människor som aldrig hade hört talas om arternas mångfald eller som hade någon kännedom om viltvård.



Utdöda djur kunna vi, förmodigen, icke göra något åt, men bra och goda ting som fanns eller finns runtomkring oss, och som nu är på väg att försvinna, kan vi göra något åt.

Vi ska alltså tala om utrotningshotade plagg.

När det som i dag är många minusgrader på Romeleåsen, med en nordanvind som letar sig innanför halsduk och ylletröja, saknar jag de plagg som min ömma moder gärna såg att jag använde vintertid, men som jag betraktade som ett vidrigt fult hatobjekt och gömde längst ner i byrålådan.

YLLEBYXOR!



Vilken tonåring använde yllebyxor frivilligt? Mina fick bo i byrålådan tills malen hade gjort så många lufthål i dem att byxorna inte längre fyllde den tänkta, värmande funktionen.

Men nu är jag inte en fåfäng tonåring längre. Jag fryser om min bakdel.

VAR FÅR MAN TAG PÅ YLLEBYXOR?




Finns sådana eller är de likt dronten utrotade? Alla underklädesbutiker har små, små trosor i florstunt silke, gärna försedda med fina spetsar. De ser svala ut. Som gjorda att användas en het sommardag när man flanerar runt i trädgården med ett glas välkyld champagne i handen och en skuggande stråhatt på huvudet. Absolut ingenting för en iskall dag på åsen när nordan sveper runt knuten. Var finns de värmande yllebyxorna?




Det finns ett annat plagg som säkert också är utrotat. Det gamla hederliga tantlinnet. Mamma använde sådana, mostrar, fastrar, far- och mormödrar har använt sådana. Ett skönt och värmande extralager vintertid. Att användas tillsammans med yllebyxorna. Osexigt? Jajamensan! Väldigt osexigt, men varmt och skönt.

För mer än tio år sedan fanns det fortfarande några outrotade tantlinnen. Jag önskade mig i lönndom ett sådant i julklapp av maken. Käre maken fick lite bry med tantlinnet. Hittade till sist den sista tantlinneaffären i Malmö på Västra Rönneholmsvägen. Där fanns mitt Vita Linne. Det användes sedan, lite i smyg, flitigt kalla vinterdagar tills det slutligen föll sönder i strimlor.

VAR KAN MAN HITTA TANTLINNEN NU?

En hälsoprofet, läkare och pionjär inom alternativmedicinen var Heinrich Lahmann född i Tyskland 1860. Han rekommenderade sina patienter vegetarisk kost, löst sittande kläder samt ett begränsat intag av koksalt och sprit!

Svärmor i mitt förra äktenskap var en varm anhängare av "lamaliv". Alla barn skulle använda "lamaliv" under tröjan/skjortan. Det var farligt att frysa och om barn inte använde "lamaliv" kunde de falla döda till golvet i barnkammaren. Jag förstod aldrig var hon fått det här med "lamaliv" = linne från förrän många år senare när jag råkade läsa om ovanstående herr Lahmann. I sjukvårdsaffärerna, som sålde mångahanda märkliga saker, fanns även Lahmanns trikålinnen. Säkerligen utrotade sedan länge. Dessvärre!

JAG VILL HA LAMALIV OCH YLLEBYXOR - GENAST!

God middag önskar en frusen

Skogseva