Vråkbråk!

Hjortlever och grisknorrar stod framdukade åt rovfåglarna.
Mums!

Det tog en timme innan den första ormvråken anlände.

Gjorde den mest misslyckade landning!

I en skur av snö svingade den sig upp på grenen utan att släppa taget om grisknorren.

Spanade upp mot skyn, ovillig att dela med sig.

Snåljåp!

Att spana är klokt.

Men det hjälper inte alltid att vara förberedd på attacker.

Det kan dyka upp någon som är större.

Någon som är starkare.

Någon som håller fast en i ett stadigt grepp.

Någon som tittar på en med arga ögon.

Någon som kan konsten att utdela sparkar.

Någon som samtidigt kan balansera på tre tår.

En överman!

Övermannen har ett större vingspann som han stolt visar upp i ett vråk-pas de deux.

Lillvråken får ge sig.

Får stå bakom övermannen när de båda bugar åt publiken efter slutförd dans.

Men övermannen ser visst inte att den lille fortfarande har full kontroll över grisknorren...

En god afton önskar skogseva.

Vid fågelborden

Småfåglarna och jag satt i trädgården i godan ro och i gott samförstånd med varandra. Fast fåglarna satt kanske inte så mycket, utan flaxade mest runt i sin iver att fylla magarna före mörkrets inbrott. Jag satt däremot stilla på en trädgårdsstol i ett hörn några meter från utfodringsstället. Det tar inte många minuter för dem att vänja sig vid människan med det långa kameraobjektivet.

Titorna är många och jag lär mig nog aldrig att skilja mellan en- och talltita, men en kvalificerad gissning är att detta är en talltita. Just denna individ känner jag igen, den har ett sår eller en blodig svulst över sitt vänstra öga, men verkar klara sig utmärkt ändå.

Talgoxar äro lego...

..och tillsammans med blåmesarna nästan tröttsamma i sitt mångfald.

Till och med hackspetten vågade sig fram i min närvaro, annars låter han sig knappast ens fotograferas genom fönstret - rädd för allt som fladdrar till i närheten.

Svartmesen, den lilla raringen, satt en stund på sin gren innan den började plocka, välja och vraka bland fröerna.

Allt var frid och fröjd och den skygga koltrasten satt bara några meter från mig och plockade i sig snö - undrar om hon blev kall i magen?

Då..

När jag satt med kameran riktad mot trädet svischade det till, alla småfåglarna pep och flög i ilfart bort från trädet och fågelautomaterna. 

När jag sänkte kameran satt den där så stolt i snön. 

Sparvhöken!

Själva tillslaget såg jag alltså inte men när hon/han lyfte fanns där ju definitivt ett bevis på jaktlyckan!

God kväll säger skogseva.

Mot kvällen..

..får den late väldigt brått!

Jag hade nästan själv gått i vinteride och övergett min stackars trädgård när temperaturen började sjunka och snön lade sig som vita ullmössor över alla krukor och lådor som inte var intagna.

Nä.. jag är inte välorganiserad och duktig när det gäller trädgårdens höstarbete. Jag är en slarvmaja som blundar när jag går förbi allt det som borde åtgärdats för länge sedan. Låter bli att vattna mina krukor. Låter det som står i växthuset ruttna och mögla. Hoppas att vintern blir mild så att jag inte behöver agera.

Och så går jag och gör något roligare istället, fotograferar till exempel!

Men så blev det helt plötsligt vinter! Och det fanns ju mängder av växter kvar utomhus och i växthuset som jag inte ville bli av med.

Fram med lilla traktorn och kärran, på med arbetskläderna och starta aktionen rädda växter.

Och här hamnade:

Lilium formosanum, Basunliljor

Helleborus, Silver moon

Muehlenbeckia, flera krukor

Heuchera, Marmalade

Diverse doftpelargoner

Agapanthus, småplantor

Agapanthus, två stora

Laurus nobilis, lager

Rosmarin

Tolv fönsterlådor med blåvinda som vi hoppas ska överleva.

Och ett eucalyptusträd som får huka i det låga utrymmet.

Fåglarna var inte ett dugg intresserade av den aktivitet som rådde vid källarnedgången, utan bara på att få i sig så mycket mat som möjligt för att klara en kall natt.

Hackspetten och blåmesen blängde på varandra ..

.. men beslöt sig för att det kanske trots allt inte var så dumt att dela måltiden med en artfrände!

Och alla ni som pyntar med mossa, kottar, tomtar, kulor, svampar, äpplen.

Alla ni som gör det så rasande fint hemmavid nu i adventstid.

Detta är mitt adventspynt! Var och en gör på sitt sätt - mitt tog två minuter!

Och om ni säger: "Det syns", så förstår jag er!

En trevlig första advent önskar jag er.

skogseva

Färg, form, fågel

Skogen i höstdiset.

Tidig morgon sitter vi vid skogskanten och väntar på viltet - vi ska ta fantastiska bilder på hjortar. 

Eller kanske på rådjur. 

Om vi har riktig tur får vi kanske en bild på vildsvin!

Vi väntar.

Talar viskande med varandra. Det hjälper inte, viltet vägrar visa sig.

Vi ger upp. Reser på oss och vandrar in i skogen, lite stelbenta efter några timmars stillasittande.

Inte heller i skogen finns det några djur denna disiga dag.

Borta!

I den vackra skogen finns bara träd.

Och mossa.

Och stenar.

Och en riskoja.

Och två människor.

Skogen är tyst, stilla och vacker. Vilande.

Vi beslutar oss för att göra en tvärvändning. 

Vi kör mot sjön - kontrastrikt!

Där blåser det.

Där finns fågelljud.

Där finns vågbrus.

Där finns rörelser.

Där finns tusentals fåglar!

Två vackra världar inpå våra knutar, så lyckligt lottade vi är!

Trevlig söndag önskar skogseva.

Säsongens första Måkläppsvandring

Många lager kläder på kroppen.

Vindstilla hemmavid i skogen - jovisst!

Nästan vindstilla när vi parkerade vid golfbanan i Falsterbo.

Någon mer vind vid det lilla innanhavet.

Och riktigt ogästvänligt ute vid vattnet!

"Upplysningsskylten" fick klamra sig fast i sanden för att inte åka till havs.

Vi kom inte så långt.

Satt länge och fikade - som vi brukar.

Fotograferade samtidigt.

Skrattmåsar i vinterskrud som startade..

..från vattnet,

..och som landade..

..i vattnet.

Och den vinterdystra dagen blev snabbt en mörk seneftermiddag.

Rosenbuskar glödde här och var - gyllene fyrbåkar i rusket.

Till slut ville min kamera inte längre. Ville egentligen inte tidigare under dagen heller.

Ljuset var för knappt.

Det sista den såg var sångsvanen som var på väg någonstans.

Mot havet?

God afton säger skogseva.

Borstbäcken en onsdag

Borstbäckens naturreservat.

Den 6/11, nådens år 2012.

En gudomligt vacker plats!

Otillgänglig - javisst!

Sluttningarna var på sina ställen mycket branta ner mot bäcken.

Vi stöp vid ett par tillfällen! 

Men vad gjorde det när lunchplatsen var så här bedårande vacker med mossklädda stenar som lunchbord och rostbruna löv som golv!

Det fanns en övergång över bäcken på ett ställe.

Om man inte ville gå hela rundan i naturreservatet.

Om man inte orkade eller hade lust.

Om benen var gamla och trötta.

Vi hade pigga ben - vi ville gå hela rundan!

Och vi gick och gick.

Och klättrade upp och ner när det inte obehindrat gick att vandra nere vid bäcken.

Och vi blev ganska trötta!

Men bäcken fortsatte att oförtröttligt glittra, hoppa och porla.

Sista sträckan gick vi på småvägar.

Ganska tysta, försjunkna i våra egna tankar och vår egen trötthet.

Bakom en liten kulle stod ett par rådjur och mumsade i sig sin kvällsmat.

Man ska inte förhäva sig - gissa om vi var trötta efter nästan åtta timmars vandrande och klättrande!

God afton säger skogseva.

Duvblå komposition

Hur ser duvblått ut?

Blågrått?

Gråblått?

Blåduva?

Gråduva?

Andra sidan sjön vilade i den obeskrivliga färgen.

Stilla och tyst.

En stund nästan övergiven.

Lågvatten.

Två människor vandrar på den tomma stranden.

Säger inte så mycket.

Tittar, spanar.

Njuter.

Då kommer de flygande över människornas huvuden.

I tusental!

Gäss!

Tumlar runt i luften och landar på sjön.

Ligger där en stund och flyger sedan lika snabbt iväg tillbaka till fältet de kom från.

Och så blir det lika stilla och tyst över sjön igen. 

En duvblå stillhet.

Godafton säger skogseva.



http://www.pergomoments.com/