Det ickevackra hotellet i Svendborg bjöd på en präktig frukost och efter den strosade vi runt en stund i staden, tittade in i ett glasblåseri som låg i ett av de äldsta och vackraste gamla husen. Jag föll för en orange liten skål. Såklart…
Lilla skålen var oförskämt billig och kunde icke motstås. Bor nu i matrumsfönstret.
In med packningen i bilen och över bron till den lilla ön Tåsinge. På Tåsinge ligger Valdemars slott. Om Valdemars slott visste vi inget så insidan lämnade vi därhän, strosade lite utanför, ganska kalt och ganska trist, och gick sedan en snabb runda i ett litet leksaksmuseum fullproppat med dockor och tennsoldater. Varmt, varmt… Fort ut igen. Varför gick vi in egentligen?
På en slottsvägg växte en vacker ros - någon som vet namnet? Den drog lite för mycket åt det gula hållet för att vara New Dawn.
På Tåsinge var det egentligen bara en sak vi ville se och det var kyrkan i den lilla byn Landet och två gravar på kyrkogården där.
Landets kyrka. Liten, vacker, enkel.
En gång för länge, länge sedan var kyrkan till bristningsgränsen fylld av människor som övervarade jordfästningen av den tidens mest omskrivna kärlekspar.
Historien om Hedvig Jensen och Sixten Sparre är så tragisk, men nog är det trösterikt att paret begravdes sida vid sida på den lilla kyrkogården. En rundkindad vacker tjugotvååring och en trettiofemårig adlig löjtnant, som blev så blixtförälskad i henne att han lämnade hustru och två barn. En omöjlig historia i dåtidens Sverige och Danmark. Och så gick det som det gick...
Vid krysset under den gigantiska eken vilar de två. En stilla och mycket vacker plats. Det berörde mig att se deras gravar…
Men vidare, vidare!
Nu kör vi över till Langeland och övernattningsställe numero två.
Bättre lycka där?
På vägen till Tranekaers Kro började det regna. Hoppsan där ligger visst en mölla med ett museum. Det måste vi titta på.
In i möllan.
Båda männen i sällskapet har mjöl i blodet. Käre maken är barnbarn till en möllare och andra mannen i sällskapet är barn till en möllare. Vi kvinnor fick veta allt om hur en kvarn fungerar och vad vareviga liten mojäng i kvarnen heter. Lärorikt. Och jag som inte gillar sådana strapatser klättrade upp och ner för smala mölletrappor som om jag aldrig gjort något annat.
Och ute fortsatte regnet att ösa ner.
Mot kroen!
(Lånade bilder)
Jodå, den såg ut som en dansk kro ska göra. Gul byggnad med lite korsvirke. Det verkade lovande. I farstun möttes vi av en gammal man som förmodligen led av både danssjuka, aids, alkoholism och brist på bad. En skum lukt vilade över hela stället. Rum fanns, men det hade blivit lite fel.. Var det någon som kunde tänka sig att bo i sviten medan det andra paret fick bo i det nyare annexet . Suck… "Sviten" visade sig vara två rum inredda i den märkligaste blandning av fulaste tänkbara inredning. Vita moderna klädskåp, plastblommor, illaluktande mattor, ett kinainspirerat skåp. Vi lämnade med varm hand "sviten" till våra medresenärer och begav oss ut i 70-talsannexet. Plastblommor i korridorerna. En servitörklädd skyltdocka vid ett hörn. Korsstygnsbroderade hundhuvuden på väggarna. Ja, ja - Man får ta vad som bjuds…
På denna illaluktande kro kunde icke jag tänka mig att äta så vi traskade iväg till Tranekaers slott där det fanns en mycket trevlig restaurang i en gammal stallänga.
Där luktade det gott. Där var rent och fint. Personalen såg frisk ut. Och maten var gudomligt god. Vi satt länge, länge i spiltan där hästen "Majken" tidigare haft sin plats, innan vi återtågade till vårt sovställe i mörka augustinatten. Kroen låg mörk och tyst och av mannen med danssjuka syntes icke ett spår.
Vi tassade ut till vårt rum i annexet och somnade som två oskyldiga barn.
God middag önskar
Skogseva
