Vill du gå med på en promenad?
Vi tar på oss stövlar för det är vått i gräset efter regnet, men det är inte så kallt så en tunn jacka räcker bra.
Är du redo?
Då går vi!
Vi svänger till höger efter det grå trähuset och hamnar genast på vår stig.
När vi har gått några tiotal meter passerar vi
Snigelträdet
ett träd där alla Västergötlands sniglar bor. Snälla sniglar med hus på ryggen. Sniglar som därför felaktigt kallas för hussniglar, men som heter trädgårdssnäckor. Snälla små varelser som inte förstör i trädgårdarna som de stygga bruna sniglarna gör.
Vi låter trädgårdssnäckorna sitta kvar i trädet och tugga i sig de alger som tydligen är deras frukost, middag och kvällssmat.
Vi går vidare några hundra meter och kommer in i
Mossiga skogen
en storskog som är tyst, lite mörk och väldigt, väldigt mossrik.
Här växer björnmossa, stjärnmossa, guldlocksmossa och
vitsippor, som fortfarande blommar eftersom vi befinner oss en bit norrut.
Vi trampar på tyst och stilla och vi är hela tiden omgivna av det gröna.
Det frodiga gröna.
Det mossgröna.
Det dunkelgröna.
Det buteljgröna.
Allt, allt är insvept i grönt.
Paketerat i sammetslen mosssa.
Men du får inte fastna med blicken i det gröna.
Du måste se dig omkring!
Vara vaken och uppmärksam, annars missar du kanske att det vid dina fötter växer stora flockar av harsyra!
Blyga små blommor
med blått blod i sina ådror.
Eller kanske är det lila...
Och vi måste båda två förse oss med falkögon för att inte missa den lilla blåsippan som växer vid sidan av stigen.
Den sista av två som blommat här. Systerblomman har redan vissnat men den blåsippa som växer vid våra fötter är fortfarande fräsch och ljuvligt sommarhimmelsblå där den står med rötterna nedkörda i svartaste skogsförnan.
Vi går den sista biten på det mjuka, på det skogstysta...
Vi klappar lite på mossan...
Och lämnar vår gröna och förtrollade skog, som ligger vid slutet av stigen.
Någonstans.
Någonstans där kära storasyster bor.
God middag önskar
Skogseva
