Tulipanarosor

Tulpaner igen. Tulpaner som bor hos oss. Vita och vackra tulpaner (som vanligt) som ser ut som rosor, men vars psyke är synnerligen instabilt.

Livströtta dubbla vita tulpaner. Självspillingar!





Tulpaner som stod där så vackert i sin vas och försiktigt exponerade sitt inre. Sitt guldpudrade inre. Knappt skönjbart men definitivt guldpudrat inre.

Livströtta lyxtulpaner.





Vackra och levande på kvällen. Doftande. Lysande och skimrande i skenet av fotogenlampan.

Under natten vred några tulpaner nacken av sig!

Trötta på sitt liv i vasen.





Vred stjälken ett par varv. Ryggraden knäcktes. Tulpanhuvudet hängde över kanten på vasen.

"Intill döden trött,
ganska trött,
mycket trött,
sjuk och trött och ledsen."

Först en tulpan, sedan en till. Och en till. Och en till...

Tulpaner sjuka i själen. Tulpaner i behov av hjälp. Jag kunde inte rädda...





Betraktade tulpanerna i dagsljus. Deras inre var kaosartat. Ett virrvarr av småblad och ståndare. Överallt ståndare. Ståndare, ståndare, ståndare.

Stackars tulpan, du mådde inte så bra i ditt virrvarriga inre. Var det därför du knäckte nacken?


Undrar

Skogseva

Sagolandet

Vi har varit på bio och sett Alice i underlandet. I 3D. Jag kommer förmodligen att gå och se varenda film som visad i 3D. Jag är fascinerad och förtrollad av tekniken och effekterna. En fjäril som kan flyga från bioduken ut mitt i salongen...

Men snälla söta rara... Som ni har förstört Alice! På bästa Hollywoodmanér så klart. Med en Alice som är nitton år och som Hattmakaren uppenbarligen blir smått förälskad i. Varför förstöra när originalet är så fantastiskt.

Vi har en facsimileutgåva av den första svenska upplagan av Lewis Carrolls "Alice i Underlandet" som av den svenska översättarinnan fick titeln "Alice´s äfventyr i Sagolandet". Den följer den engelska originalupplagan i format, typografi och layout och boken gavs ut i Stockholm 1870.

Alice och Sheshirekatten.

Det tokiga thekalaset.

Alice och Dodon.

Originalteckningarna i boken har ingen som helst likhet med det vi just sett på film. Och det var väl ingen överraskning precis. Vad hade jag väntat mig egentligen.

Med 3D är fantastiskt.

Boken, den äkta varan - med den riktiga hattmakaren, kaninen och en barn-Alice , ska jag läsa om med det snaraste.

God afton önskar

Skogseva

Vårtecken ??

Hur gärna jag än vill går det inte att hitta några tydliga vårtecken i trädgården. Allt är hårt knutet och förseglat. Nya minusgrader är ovänligt mot det som ska spira.

Jag letade och letade efter något som skulle kunna kallas för tecken...





Kaukasiska vingnöten har stått så här med sina mumifierade blad sedan senhösten. Kan en kommande vår väcka liv i en mumie?





Kastanjen har möjligtvis fått en något varmare färg på sina knoppar, men i knoppen döljs bara embryon till blad. Trots att trädet har bott hos oss under åtta år har hon hittills inte blommat. Vi tror inte att hon någonsin kommer att göra det heller. Och om hon skulle överraska oss med en endaste blomställning ska jag ikläda mig en tunn gyllene slöja och dansa runt hennes stam medan jag jublar och sjunger lovsånger till hennes ära.





Stora gräset som bor tillsammans med elefantgräset och vars namn jag tappat, har sina vackra fröställningar kvar. Silverskimrande i motljuset. Men fröställningarna är gamla. Inget nytt. Inget fräscht. Lever på gamla meriter och väntar med sina nya grässpiror under frusna marken.

Dåligt med vårtecken hos oss på åsen.

Men solen värmde och vinden lyste med sin frånvaro när vi gick vår inspektionsrunda i trädgården. Ljuset är fantastiskt utanför fönstret halv sex om aftonen.

Och i källaren har de övervintrande margueriterna börjat blomma...


God fredagkväll önskar

Skogseva

Vårtecken?

I andras trädgårdar nästanblommar snödroppar.

Vår trädgård på åsen är fortfarande nästan heltäckt av snö.

Kan man betrakta detta som ett vårtecken....





..att fjolårspersiljan sticker upp i kryddlådorna?





Eller att morgonsolen nu står så högt på himlen vid vår frukost att den lyser rakt genom käre makens öra.

Kan det räknas som äkta vårtecken?


Undrar

Skogseva

Junselearvet

Idag nöjer vi oss med några foton av 1907-års blomma. Hon som härstammar från gamla grannens mamma i Junsele. En blomma med rötterna i Norrland.





Hon har aldrig brytt sig om att andra av hennes sort helst blommar i november eller till påsk. Hon blommar när hon känner för det.





Blomman tycker helt klart bättre om mig än jag tycker om henne. Hennes färg skär skarpa rispor i mitt färgsinne.





Visst är hon formfulländad,

..robust men ändå elegant i sin design.

Men den där färgen....

God dag säger

Skogseva

Fel, fel, fel, fel.

Jag klär mig alltid fel.

Präktiga svarta byxor i tjock ullkvalitet med likaledes svart och tjock långärmad jumper på sommarutflykten.

Ömtåliga mockaskor i hällregn.

Barhalsad och tunnklädd i blåst och kyla.

Alltid, alltid felklädd.






Måndagens stillasittande skulle sonas med långpromenad. Solen sken utanför fönstret. Om solen skiner är det varmt. Om det är varmt behöver man inte ta på sig så mycket kläder. Då kan man lämna mössor och vantar och halsdukar hemma. Om solen skiner är det väl vår...






Det var vår en helt kort bit. När jag kom ut på den långa raksträckan var det inte vår längre. På raksträckan härjade vinden. En vintervind. Ishavsvind. Den bet mig i kinder och öron. Händerna kunde jag stoppa i fickorna. Det gick inte med öronen som hotade att frysa sönder och falla av från huvudet.






Jodå, jodå...visst var det plusgrader. Det var bara det att plusgraderna blåste bort från mina kinder och mina öron. Solen började dra sig tillbaka bakom molnen. Hon frös nog hon också i blåsten.





Det var till och med sjögång på vägens vattenpussar! Att se vattenpussar på vägen var i och för sig positivt. Vattenpussar är bättre än snödrivor.

När jag äntligen kom in i skogen igen, började det snöa! Ingen halsduk, inga vantar, ingen mössa. En timmas promenad från hemmet. Det var synd om mig.

Jag pausade under en väldoftande Nobilisgran och försökte vänta ut snön. Vänta ut snön! Så dumt! Om jag är ute och går utan vantar, mössa och halsduk slutar det naturligtvis inte att snöa. Inte förrän jag kommer hem i alla fall.

Jag petade hål på en av blåsorna på granens stam...

...och tröstade mig lite med att sniffa på den aromatiska nobilskådan.

Jag fick kådklet på näsan. Såklart! Jag frös. Var utan mössa, vantar och halsduk och hade en nästipp kletig av kåda. Nobiliskåda, men ändå!

Det var bara att bita i det sura äpplet, ta sig i kragen och rycka upp sig. Ut i snön och trava mot hemmet. Med halkskydd på den ena stöveln. Det andra hade jag tappat någonstans.

Sista biten var slirig för en person med halkskydd på hälften av sina stövlar. Söndertrampat, isigt och styggt uppe på höjden. Vad hjälpte det att det slutade snöa och vad hjälpte det att jag passerade en hage som lyste somrig av vitstammiga björkar.

Efter en stund tappade jag det sista halkskyddet. Jag tog upp det och stoppade det i fickan. Finns det inga fungerande halkskydd? Ska man behöva binda fast dem med rep och remmar?

Nu är jag i alla fall hemma.

Solen skiner utanför fönstret.

Men jag blir nog aldrig mer varm...

God middag önskar

Skogseva

Citrustulpaner

Det har stått en bukett tulpaner på bordet några dagar. Vita tulpaner, de allra vackraste. Den sort som gömmer en citrusdoft i sitt inre.





Nu är tulpanerna lite trötta. Orkar inte riktigt hålla fast sina kronblad längre. De faller med ett fullt hörbart ljud ner på bordsskivan.






Jag fotograferade medan de fortfarande var spänstiga och ådrorna välfyllda med tulpanblod.





Fotograferade sidenglänsande kronblad..

..med veck, ådringar..

..och perfekt tulpanform.

Nu är fräschören borta. De tappar sina kronblad, har förlorat sin doft.

Jag tycker att de fortfarande är mycket vackra...

God lunch önskar

Skogseva