VARDAGSDAGBOK OM EN TRÄDGÅRD

Måkläppen

2012-01-27T18:09:00.001+01:00

Prästgårdsmadammen och jag for söderöver mot Falsterbo och Måkläppen, en vit fläck på kartan för mig som ändå är så relativt natur- och fågelintresserad - märkligt. Det kan kanske delvis beror på att "besökstiderna" är begränsade till vintermånaderna när vindarna ofta blåser så isande kalla att min bekvämlighet segrar över min nyfikenhet. Onsdagen var emellertid en tämligen fin och vindstilla dag, även om det faktiskt var molningare över näset än det var här hemma på åsen.

Om man ska ge sig ut på Måkläppen ska man se till att kroppen upptill är inpackad i vindtäta kläder och nertill i vattentäta kängor/stövlar. Stövlar är nog att föredra, för det är nog inte alltid de sanka områdena, som man måste ta sig över, är tillfrusna.

Men nu är vi framme vid vår utgångspunkt, torra om fötterna tack vare stövlarna och småsvettiga upptill eftersom vi är så rasande vindtäta, och vi kan påbörja vandringen, tungt lastade med kameror, stativ, objektiv, termoskanna med choklad och några banala ostsmörgåsar.

Här är sannerligen vackert med den smala reveln som är omgiven av ett vatten som skiftar i silver, askgrått, gråblått, blygrått. Inga stora rörelser i havet, bara fraset från små korta vågor när de når strandkanten.

Lite blekt guldskimmer står strandrågen för.

Nere vid vattenbrynet ligger en ejderhanne och att inte skrämma iväg den är nästan en omöjlighet. Den reser sig värdigt, ganska orädd, och simmar ut en bit från stranden, bara för att återvända när vi passerat och är på betryggande avstånd igen.

För en konstnär måste ljuset på reveln vara mycket tilltalande. Österlenljus. Provenceljus. Och när himmel och hav nästan smälter samman i ett blågrått dis kan vem som helst få lust att börja måla!

Svanstrecket hamnar på bild lite i förbifarten...

...medan den här, som icke mer kommer att lyfta från denna vår jord, är mer intressant. När jag fotograferar den är den bara ett fågelkadaver vilket som helst, men väl hemkommen när jag tittar på mina bilder konstaterar jag att det är en fågel jag aldrig sett tidigare. Ser ni den kraftiga näbben med det vita bandet över? Det här är en tordmule och den häckar företrädesvis på Karlsöarna och i Stockholms skärgård. På klippor eller klippstup lägger den sitt enda ägg. Denna pippi kommer dock aldrig mer att reproducera sig...

Så kommer vi då fram till vår vandrings slutmål, vi hinner helt enkelt inte längre för vi har för avsikt att vandra tillbaka också! Här blåser det lite snålt i våra nackar medan vi packar upp vår lilla matsäck och börjar spana efter säl.

Det tar inte så lång stund förrän den första dyker upp.

Sedan är de två...

Vi har inte riktig koll på hur många de till slut är, men i alla fall fyra som syns samtidigt. Knubbsäl? Gråsäl? Det har vi ingen aning om eftersom vi bara ser deras huvuden som nyfiket sticker upp ur vattnet en bra bit ut från land. De tittar på oss medan vi sitter på den kalla sanden, dricker vår choklad och fotograferar, och emellanåt försvinner de med ett plask ner under vattenytan, för att ett ögonblick senare poppa upp några meter längre bort.

Tiden rinner snabbt iväg i sällskap med sälar och fåglar, dagarna är fotfarande ganska korta och eftermiddagen sen. Nu måste vi packa ihop och traska i riktning mot bilen. Prästgårdsmadammens utrustning är tung. Min är lätt, det är jag tacksam över...

Nu är vi snart framme vid fyren. Inte så långt kvar till bilen.

Jag hoppas att mina djupfrysta händer tinar upp innan Måkläppen öppnas på nytt nästa säsong.

Om jag kan hålla mig så länge. Det finns ju faktiskt andra vägar i området som är tillåtna året runt!

God afton säger skogseva.

Tröst i öst

2012-01-20T18:39:00.002+01:00

Vi gjorde oss ett ärende till Österlen.

I ett snöglopp som jag inte hade lust att fotografera, så onödigt tycker jag att torsdagskvällens snöande var. Nu när vi redan var så långt komna i vårkänslor och planerings- planteringstankar.

I vår egen trädgård har snödropparna vuxit sig höga.

I en väninnas trädgård blommar mattor av vintergäck - i dag dock under ett femcentimeters snötäcke!

Nää... vi behövde tröstas och körde mot sydost och, faktiskt, ett snöfritt Österlen.

Finns det något mer trösterikt än något gott att äta och något varmt att dricka?

Finns det något ställe i Skåne som är bättre på att fikatrösta än Olof Viktors?

Finns det något ställe som kan servera godare smörgåsar eller läckrare kakor och tårtor?

Fikatröst för ögat och gommen.

En icke alltför liten kartong fick följa med hem...

...med tröst till kvällskaffet om vi händelsevis fortfarande känner oss i behov av sådan.

Det gör vi säkert!

Och utanför Olof Viktors tittade en blek sol fram och berusade oss en gnutta.

Värmde oss lite lätt.

Gav en silkesmjuk glans åt de gamla kardborrarna.

Och flödade med ett fullkomligt magiskt ljus över de kala fälten!

Vårvarning.

Våraning.

Hemma på Romeleåsen ligger det blöta snötäcket och döljer både snödroppar och vintergäck.

Men där under står de tryggt. I startgroparna!

God kväll säger skogseva

Fäladsmark

2012-01-15T20:34:00.001+01:00

Här i våra trakter finns ett naturreservat som heter Dörröds fälad och om det kan man läsa:

”Dörröds fälad skyddades 1993 som naturreservat för att bevara en liten rest av de en gång så omfattande fäladsmarkerna på Romeleåsen. Huvuddelen av fäladerna hade planterats med gran under 1900-talet medan Dörröds fälad hade vuxit igen med främst hassel och björk. Området restaurerades och i dag betas åter halva området medan den andra halvan består av hassellundar där bland annat den sällsynta hasselmusen lever.”

Till fäladen körde vi i lördags även om vi faktiskt kan vandra dit härifrån. En trevlig vandring, som man företrädesvis gör när det är några fler plusgrader än det var i lördags. Det är definitivt behagligare att slå sig ner och njuta av det vackra enehagarna och sin ryggsäcksfika utan att riskera att dra på sig blåskatarr och lunginflammation. I lördags var vädret stiligt men styggt - käre maken höll på att frysa öronen av sig i den bistra vinden!

Hasselmössen låg och vintersov, men en flock dovhjortar på tio-femton djur var vakna och korsade vår väg, tittade lite misstänksamt på oss och hoppade sedan elegant över inhägnaden. Alla utom en som tvekade och till sist valde att springa utmed nätet, tills den försvann för våra blickar. När jag senare tittade på mina bilder såg jag att den hade ett fult sår på kinden - stackaren, den mådde säkert inte alls bra.

Genom dalgången i fäladen slingrar sig en bäck, som sedan vid Genarp rinner ut i Höje å.

Bäcken kvillrade och porlade som om det vore vår...

Eftersom vi inte hade planerat att gå någon längre sträcka hade vi varken karta eller vatten med oss. Av olika anledningar blev vår runda väldigt mycket längre än vi hade tänkt och hade inte käre maken haft sitt goda lokalsinne hade vi fortfarande irrat runt bland enar och hjortar.

Sämre plats kan man irra runt på....

God dag säger skogseva.

Flyger och far...

2012-01-13T16:20:00.000+01:00

Talgoxen gick in för landning...

...roffade i ilfart åt sig ett solrosfrö...

...och rundade häggen på väg mot tryggheten i en buske.

Samma runda tvåhundratjugotre gånger samma dag.

Om det inte är olika talgoxar förstås...

God kväll säger skogseva

(som skulle vilja ta fågelfotograferingslektioner alternativt fågeldresseringslektioner!)

Den trettonde dagen...

2012-01-08T16:17:00.001+01:00

... lyste solen äntligen och lockade ut mig på en ensampromenad.

Åsens mark var lättfrusen med ett istäcke på vattensamlingarna lika tunt och lättknäckt som Creme bruleens

delikata bruna tak.

På nedfallna grenar växte det isblommor, eller ismossa av ett udda slag. Jag förmodar att det är vatten (eller sav?) som pressas ut ur grenarna och bildar de här istrådskaskaderna. Fenomenet har säkert ett namn och om någon händelsevis känner till mer om det så får ni gärna dela med er av kunskapen.

Den vackra dagen övergick i en seneftermiddag med den mest fantastiska solnedgång. Det var otroligt vackert hela vägen ner till sydkusten dit vi var på väg, och när vi kom i höjd med Hassle Bösarps kyrka fullkomligt glödde hela landskapet.

Hos dottern i huset i den Engelska Trädgården serverades en fantastisk trerättersmiddag:

- Pepparrotscheesecake med hjortron.

- Dovhjortsadel med lingonsky.

- Hallonkompott med vit choklad och youghurtcreme.

Goda viner därtill!

En riktig festmiddag som ett värdigt slut på helgerna.

Gissa om vi blev mätta...

Och sedan avslutades den absolut sista av julhelgdagarna med en årlig spelomgången av Riket. Precis som vanligt.

Som jag förlorade. Precis som vanligt!

God eftermiddag, säger skogseva.

Ljusknappt

2012-01-03T15:11:00.002+01:00

Nu är ävenså nyårshelgen överstånden och skönt är det.

Livet återgår till det normala, lite gråa och förutsägbara.

Vi eldar i öppna spisen och ägnar oss åt att vara förkylda.

Fåglarna får beskådas från insidan.

På utsidan regnar det.

Min kamera har inte lust att få till någon skärpa i det obeskrivligt dystergrå och knappa dagsljuset.

Den är inte perfekt på mina bilder, men i verkligheten är den det.
Den papegojelika som sitter där i häggen.
Stenknäcken, Coccothraustes coccothraustes.

God fortsättning på er alla önskar skogseva

Nu är den slut!

2011-12-28T12:51:00.000+01:00

Och så var julen över.

Den som jag inte är någon älskare av.

Dock finns en höjdpunkt; grötlunchen i ett uppvärmt växthus!

Bacopan blommar vackrare nu än den gjorde i somras.

Bye bye julen!

God dag säger skogseva

Julledigt!

2011-12-23T10:11:00.000+01:00

Några dagar före jul

2011-12-18T16:13:00.001+01:00

Det föll lite snö på seneftermiddagen och solnedgången skapade ett nästan onaturligt rosa skimmer över åsen.

Ett atmosfäriskt Halleluja över att det blev lite julesnö?

Den snö som föll kan få stanna - mer än så önskar jag mig icke!

God afton säger

skogseva

Lördag i Ystad

2011-12-13T14:04:00.001+01:00

Vi skulle ju inte ge oss iväg på fler utflykter före jul var det tänkt, men eftersom Ystad konstmuseum just nu visar SLAS, eller Stig Claesson som han ju egentligen hette, blev det för frestande för käre maken.

Till Ystad alltså och som ni ju vet vid det här laget företar vi oss absolut ingenting förrän vi har fikat. I Ystad finns det två ställen som vi brukar välja mellan, det ena "Hos Morten" ligger i Gåsegränd och är ett bokcafé med hög mysfaktor. Jag vet inte om böckerna är till salu, men tidningarna är fria att bläddra i medan man sippar på sin latte eller vad man nu har valt att dricka till sin kaka eller macka. Här finns goda fettbomber till varma smörgåsar om man hör till den pinnsmala kvinnovarianten, som det lär finnas några exemplar av...

Hos Morten var det fullt i lördags så det fick bli kaffeställe nummer två på vår lista och jag tror, men är inte säker på, att det heter "Kaffekoppen Harmony". Bakom detta ganska förfärlig namn finns ett mera klassiskt café som ligger på Stora Östergatan. På väggen hos Kaffekoppen hänger två gamla lampetter med olika kvinnomotiv på, två riktiga juvler från Ystad metall (nedlagd - när då?), som vi i många år har har kastat lystna blickar på. De är icke till salu - vi har frågat!

Detta är också ett ställe med tidningshögar, nästan en nödvändighet när man ska fika tycker vi. Tidningarna ska helst vara från 30- 40-talet, men nya duger också när man inte är bortskämd med sådan flärd. Vad gör väl det om modet är ett år gammalt, för oss som bor i skogen känns allt nytt!

Och så finns det recept som man kan hämta inspiration från, det här ska vi testa om vi får för oss att äta brunch i stället för frukost någon gång:

Så stoppade vi alltså i oss våra smörgåsar, lyssnade på en högljudd konversation på bredaste skånska från bordet intill, och jag uppdaterade mig modemässigt och käre maken frossade i recept. Ett perefekt sätt att använda några gråtrista och blåsiga lördagstimmar.

Men nu - mot muséet!

SLAS var, och det visste jag inte, en alldeles utmärkt porträttmålare.

Den blå/röd/gula damen föll mig i smaken. Jag gillar att hennes armar verkar ofullständiga och att hon tycks ha en märklig utväxt, en jättevårta?, på sin vänstra arm.

En melankolisk, mörkhårig madame.

Den här förvrängda men, tycker i alla fall jag, suveränt avporträtterade personen känner ju alla igen!

Käre maken föll för den skånska landsvägen - jag vet inte det jag...

När vi for hem på seneftermiddagen i snålblåsten behagade solen gå ner på det mest förtjusande och färgglada sätt!

Men nu blir det definitivt inga utflykter på länge, länge!

God dag säger

skogseva

Kartongmassaker

2011-12-10T19:26:00.002+01:00

Käre maken kände en obetvinglig lust att berika vårt hus med en julkrubba.

Beställde en sådan från något som heter Byggfabriken.

Den kostade som fyra klematisar.

Eller som fyra rosor.

Eller som ett äppleträd.

Eller som en tredjedels Ullungrönn.

Alla alternativen ovan är sådana som med tiden växer sig större och större, så icke den heliga kartongfamiljen på vår chiffonjé, den verkar snarare vara utrotningshotad!

Julkrubban som alltså kostade som en tredjedels (mycket önskad) Ullungrönn har på några dagar blivit glesare befolkad än när den anlände. Persongalleriet runt Jesusbarnet har decimerats.

En vit katt, som fattat djupt hat mot de heliga kartongfigurerna, har beslutat sig för att halshugga, inte bara får och lamm runt krubban utan även den heliga familjen. En efter en.

Han började så smått med lammen - de försvarslösa kreaturen.

Chop, chop - av med deras huvuden!

Första gången i världshistorien som en katt har ihjäl ett får? En visserligen oblodig historia, men dock. Stackars, stackars små lamm...

Nu ryker den fromme herdens huvud. Han stod med ryggen mot i en ödmjuk och tillbedjande pose och såg förmodligen aldrig när den anfallande kattens käftar närmade sig hans huvud.

Chop, chop - av med det också!

Oj, oj, oj! Hann herden tala om för lilla Jesusbarnet att han var där för att hylla honom? Och vad kommer det lilla Jesusbarnet att ha för minnen av denna händelse? Massakern vid krubban. Kommer den att för alltid att traumatisera honom?

Kommer katten även att tugga i sig Vår Frälsare-bebisen?

Kommer överhuvud taget någon av den heliga familjen att överleva fram till julafton?

Borde vi inte satsat pengarna på ett säkrare kort?

En Ullungrönn till exempel?

God afton säger

skogseva

(som beklagar bildkvalitén)

Nu och då.

2011-12-06T11:53:00.000+01:00

I fjol för exakt ett år sedan var det riktig vargavinter.

Kommer ni ihåg?

Här hos oss pulsade vi i snö som räckte oss upp till vaderna och käre maken hade till slut problem med var allt bortskottat elände skulle läggas, trots att vi har hela skogen till vårt förfogande.

Det var som sagt en tuff vinter både för människor och djur och när vi hade styckat en hjort lade vi ut resterna i snön för att mätta en eller annan rovfågel som kunde tänkas ha vägarna förbi vår glänta i skogen.

Det blev några dagars skådespel som jag aldrig hade kunnat föreställa mig när vråkar, glador och en havsörn(!) kämpade om de blodiga bitarna.

http://skogseva.blogspot.com/2010/12/fagelpicknick-i-snon.html

I dag ser det ut så här i gräsmattan.

Det lyser lite vitt här och där - inte av snöflingor ännu, men av blommande tusenskönor.

Och jag gläds så länge det är barmark.

Men när snön kommer tänker jag försöka locka till mig några vråkar!

God dag säger

skogseva

Efterbesiktning

2011-12-01T18:59:00.000+01:00

Jag gick mig en efterstormeninspektionsrunda i skogen när jag hade konstaterat att det enda som hänt här hemmavid var att skorstenen hade 'fjällat' lite, det vill säga lite puts - eller för den delen ganska stora bitar som nog inte hade varit sköna att få i huvudet - hade ramlat i backen.

Så hur mådde då skogen?

Jodå, smågrenar, grantoppar, kottar och allsköns bråte hade naturligtvis ramlar ner men några fallna träd såg jag inte till så jag gav mig in - och upp - i skogen.

Hittade en liten stilla och fin glänta där jag stannade en lång stund och fotograferade mossa (inga bra bilder), vackra löv (inga bra bilder) och några hjortar som sprang förbi (urusla bilder).

I gläntan växte små trevliga gula svampar som säkert hade tagit livet av oss om jag fått för mig att plocka dem till middag. Jag nöjde mig med att fotografera dem och se.. de fastnade på bild!

Fastnade gjorde också björkstammens vackra mönster.

Ner för backen och ut på vägen igen och där låg den första fallna granen,

och femtio meter längre fram låg nästa.

Stormen hade på vanligt och märkligt stormmanér fällt träd på måfå. Knäckt en gran här och en där. Somliga fällda med rot, andra knäckta mitt på. Någon enstaka gran hade fallit med hela sitt rotsystem svävande på trekvart mitt inne i ett i övrigt orubbat bestånd. Hur går det till?

Och alldeles orörda och oförstörda stod några okända växter med sina silverskimrande frökapslar.

Varför hade inte de blåst av i stormen?

God afton säger

skogseva

Stormvarning utfärdas

2011-11-27T20:14:00.001+01:00

Vad gör man när stormen nalkas, skyarna mörknar och regnet far vågrätt över nejden?

Jo man gör en liten uppiggningstur till en julmarknad för att titta på konsthantverk och konstigt hantverk!

Trängseln var inte stor på vägarna...

...men desto större när vi kom till Bosjökloster.

Dessutom mörknade det ordentligt och regnet gjorde grusgångar och grusplaner till underlag som icke var vänliga mot våra skodon. Jag säger bara en sak - galoscher! Visste ni att det har blivit ett inneplagg som nu görs i en mängd olika färger.

Titta här:

http://www.swims.no/#/galoshes/classic_ii_orange

Lite glad blev jag när jag såg att det fanns fräscha rosor som blommade mellan murarna - säkert ett bra microklimat för växterna. Rosorna fick en alldeles speciell lyskraft mot den mörknande himlen.

Det var skönt att dra sig undan vinden och krypa in bland tomtar och bockar i de gamla slottsvalven. Dessvärre fanns där lika mycket tingeltangel och skräp som kvalitetssaker...

Men det här gillar jag! Riktiga handgjorda borstar av olika slag. Titta på de två som står i korgen under lampan - nog skulle väl dammningen gå lite lättare med en sådan i nypan!

Och korgar av olika slag är alltid tilltalande, problemet är bara att användningsområdena är begränsade. Korgar i ståltråd är kanske mer användbara, men jag hade inga sådana behov heller.

Däremot köpte jag ett par halvvantar i alpackagarn, det skönaste tänkbara material. Kvinnan som sitter och spinner hade till och med märkt sina vantar och mössor med namnet på det djur som ullen kom från!

Efter kaffe och en skinksmörgås i ett ganska trist café längtade vi hem...

Vi visste ju att det skulle bli storm på "riktigt" under kvällen och ville vara hemma om träden började falla i skogen bredvid oss.

På stormhimlen syntes en månskära.

Tunn som om den ristats dit med rakblad.

Nu viner det runt knutarna och en bit härifrån blåser det 29 sekundmeter i byarna enligt makens lilla väderstation.

Undrar hur många träd som tänker falla...

God kväll säger

skogseva

Ett hörnskåp i skogen

2011-11-22T16:33:00.001+01:00

Jag känner min skog utan och innan. Kan navigera genom hemmaskogens snår och över kullar utan minsta problem. Har visserligen lokalsinne som ett hörnskåp - men min skog den känner jag lika bra som min egen ficka!

Eftersom förmiddagen var en enda lång gäspning beslöt jag mig för att ta en promenad.

Några hundra meter från hemmet smög jag på en flock med hjortar. Störde dem mitt i deras lunch.

Trots att jag smög tyst och lätt som en älva upptäcktes jag och dovhjortsflocken gav sig i lätt trav upp i skogen på höger sida om vägen.

Lunchen lämnades kvar halväten...

Nu hade jag ett svårt beslut att fatta. Skulle jag fortsätta rakt fram på den lättpromenerade skogsvägen eller skulle jag följa hjortarna in i den risiga skogen för att se var de tog vägen.

Jag valde hjortarna...

Och hann inte så många meter in i skogen förrän några av dem stod framför mig igen. Det blev några ögonblick av studerande från båda sidor. Hjortarna gav upp först.

De skuttade lätt och snabbt iväg på sina pinnben, medan jag flåsade mig fram i den risiga uppförsbacken.

När jag kommit så här långt - minst femton meter över skogsvägen - var mitt blodtryck på topp och knastrandet från knäckta grenar hade skrämt bort hela hjortflocken.

Skulle jag fortsätta eller vända tillbaka? Skogen just här är inte den vackra och välansade skog jag brukar visa på mina bilder, utan risig och med djupa, halvt igenvuxna spår efter stora skogsmaskiner.

Svårpromenerad med andra ord!

Jag fortsatte.

Och nu hörde jag trampet av små fötter både till höger och till vänster om mig. Försökte skynda mig, men stöp på en tuva och blev blöt om ena knäet samtidigt som jag körde handen med mina nyinköpta halvvantar i en mossig och våt sten. (Vad kan ett garnnystan till nya vantar kosta?)

Eftersom jag var rädd att tappa bort min mobiltelefon i skogen hade jag låtit den stanna hemma - nu började jag undra om det var ett klokt beslut...

Och om det nu var så att fottrampet jag hörde till höger och till vänster kom från små vildsvinsfötter - var de i så fall illasinnade eller ej? Dom som fötterna satt fast på alltså.

Just precis här hörde jag en fnysning! Eftersom det inte finns hästar så här mitt inne i en snårig skog bestämde jag mig för att det förmodligen var ett ensamt vildsvin som stod och lurpassade på mig och som fnös för att be mig dra åt skogen.

(Fnyser vildsvin?)

Jag blev lite lätt svettig och slet av färgglada halsduken och de nedsolkade halvvantarna.

Var beredd på att aldrig mer hitta hem. Bli ett med naturen, multna ner och göda skogen. Tanken på min något för tidiga död gjorde mig så sorgsen att jag nästan började gråta. Hade naturligtvis glömt pappersnäsdukarna hemma.

Jag snöt mig i halsduken och vandrade vidare.

Jag fick syn på en vacker en på en liten höjd till höger om mig. Jag kände att om jag nu ändå skulle dö i skogen ville jag nog göra det under just den enen. Den såg trygg och väldoftande ut. Jag släpade mig upp till den beredd att utandas min sista suck...

Det är bara det att när jag kämpat mig upp till enen kände jag igen den på stammen, som bär tydliga spår efter att ha använts som skrubbräda eller som ett ställe att feja hjorthorn på!

Vad var det jag sa - jag känner skogen lika bra som min egen ficka!

Nu var det ju bara att passera stenen och krypa under några nedfallna trädgrenar..

..och vips! (nästan) så var jag ute i den här gläntan där det också växer några enar.

Nu behövde jag bara lirka mig förbi några lärkträd, trava genom mer ris på marken, klättra ner för en tätbevuxen slänt, klafsa genom ett litet kärr och trava genom vår 'hemmaskog' så var jag ute på skogsvägen igen. Lätt som en plätt!

Någon som vill följa med på en tur i skogen?

Jag lovar att jag är en perfekt vandringsledare - jag känner skogen som min egen ficka!

God seneftermiddag önskar skogseva.

Det 'moderna' och det 'vanliga gamla'

2011-11-18T15:58:00.003+01:00

Eftersom säsongens sista stora trädgårdsarbete gjordes under lördagen var den frostiga söndagen fri att ägnas åt övriga, lite mer flärdfulla, aktiviteter.

Vi körde hit till denna färgglada kub i Malmö:

Och på vanligt skogsevaochmakemanér startade vi i ätaochsittapratadelen.

Den intensivt orange färgen gör att man känner sig varm, nöjd och glad. En förträfflig känsla att ta med sig under en konstrunda!

De utställda verken är från Moderna muséets samlingar - tavlor av Dardel, Matisse, Hjertén, Picasso och Leger bland annat. Mycket sevärt, tycker vi som gillar denna typ av konst där man kan se att bilden föreställer en människa även om hon är väldigt sned i nyllet!

Och de roliga, färgglada, dramatiska och välkända Dardeltavlorna kan man studera länge. Här finns mängder av detaljer, säkerligen mycket symbolik och framförallt färgglädje.

Fredrik Roos köpte Dardels 'Den döende dandyn 1984 för 3,4 miljoner och sålde den fyra år senare för 13 miljoner - en nätt vinst kan man väl tycka!

I ett hörn hängde en lustiger mobil som käre maken tyckte att vi kan skapa en kopia av och ha i trädgården någonstans...

En annan lustiger figur som jag inte vill ha i trädgården...

Seså! Nu har vi strosat runt i cirka en timme, nu går vi mot det illgula och hämtar våra ytterkläder.

Och så travar vi i sakta mak genom allén för att hämta bilen som vi lyckades klämma in i ett litet mellanrum mellan två bilar.

Jaha... någon har tagit bilen som stod framför vår och en annan och nyparkerad bil har gjort utrymmet löjligt litet!

Med lite trixande tar vi oss ut och kör till Malmö museum och utställningen "Mode utan midja".

Kläder - mums!

Också en sevärd utställning, om man är modeintresserad naturligtvis. Många klänningar i underbara tyger, otroligt arbetade med stråveck och spetsar, pärlbroderade och paljettbeströdda, riktiga konstverk de också.

Roliga filmsnuttar med dåtidens modevisningar där kläderna visas på storleksmässigt normalskapta kvinnor - när blev det så modernt med utmärglade modeller? I taket hänger en snygg svartvit baddräkt som jag själv skulle kunna tänka mig att använda på stranden. Lite lätt döljande sådär...

Tja... sedan hände inte så mycket mer denna söndag än att vi for hem medan en glödande sol sakta dalade och försvann i dimmolnen.

Och sedan blev det återigen en frostnatt och jag gladdes åt att alla krukor nu står i tryggt förvar i källaren.

Godafton säger

skogseva

Packat och klart!

2011-11-14T17:44:00.002+01:00

Jag har väntat ända in i det sista med att "vintersäkra" mina krukor och plantor, men när tidningen signalerade nya frostnätter vågade jag inte utmana ödet längre. Agapanthusarna som varit så flitigt blommande skulle definitivt räddas undan en säker död och likaså en dåligt härdig julros, mina stora egenhändigt gjorda Margueriter, lådor med jordrevor, ett antal pelargoner, rosmariner, lagerbusken och mycket annat.

Bara att sätta igång med planerandet av vem som ska stå var i den relativt lilla källaren, kånka fram till trappan och lyfta på plats.

Stora krukor är tunga!

Jag har verkligen ingen aning om vad vi har sorterat bort jämfört med tidigare vinterförvaringar, men det blev mer plats kvar i källaren än vad det brukar vara, jag kan klämma mig fram och vattna överallt. Kanske var vi duktigare på att disponera utrymmet i år.

Och växthuset såg helt plötsligt alldeles vintrigt och övergivet ut. Löven sopades ut...

...och kvar blev bara en kruka med en snöflinga som vägrar att ge upp...

...och en stor "plättar" som jag inte vet hur jag ska övervintra. I källaren brukar sådana få löss och sedan ger de ändå upp andan under senvintern. Finns det något annat bra sätt att övervintra en kruka som för länge sedan passerat fönsterkarmsstorlek?

Kvar står också den här tappra samlingen i en stor kruka; Petunior och Plectranthus. Den senare skall få lämna ifrån sig sticklingmaterial innan frosten kryper innanför växthusglasen.

Sedan åkte lilla spisen in och första brasan tändes,

och säsongens sista Margarita serverades!

Och jag var verkligen ute i sista sekund med växtinpackningen - söndagmorgonen såg ut så här:

Vackert men med flera minusgrader, som säkert tagit död på en del av det som nu bor tryggt i källaren.

Och så var denna säsongs växtinpackning klar.

Nu väntar vi på våren...

God afton säger

skogseva

Tankar på drift

2011-11-11T16:46:00.001+01:00

Jag lider av någonslags morgondagssjuka. Tankarna finns där morgondagen finns.

Eller i dagen därpå.

Eller i nästa vecka.

Eller till våren.

Men dagen som är har svårt att fånga mina tankar.

Dom är långt borta i nästa skeende... Långt borta i planeringen inför våren, nästa bridgematch, hur växterna ska packas på bästa sätt i källaren, kommande konsertkväll eller vad det nu kan vara. Där finns tankarna - inte i dagen som är.

Jag tror att enda gången jag är absolut närvarande är under mina ensampromenader i skogen.

Då springer tankarna inte iväg på andra håll. Dom finns hos mig i skogen. Ögonen finns i nuet, inte i det som ska komma. Jag ägnar all uppmärksam åt ljud och rörelser omkring mig, en nödvändighet om man ska fånga något på bild (vilket man ju oftast inte gör ändå!).

I skogen kan jag vara modern - jag kan nämligen vara MINDFULL!

Men aldrig annars...

Jag kan gå i min egen takt...

..titta in i en blåklocka i evigheter om jag vill det...

..stå vid dammen och meditera.

Något flög upp! Jag undrar vad det var, jag hörde bara ett plask...

Jag kan stå och kika på fåglarna som slår sig ner i trädet där framme till höger. När jag tittar på de suddiga bilderna i kameran ser jag att det är gråsiskor. Om jag inte stått stilla hade jag inte fått höra och se siskorna.

Jag kan till och med gå ut ensam på kvällen och stå länge och titta på fullmånen.

Den som lyser så klart bakom trädgrenarna.

Den som stör min nattsömn.

Den som gör mig mindfull när jag bara vill sova!

God afton säger

skogseva

Fototävlingsångest

2011-11-06T17:11:00.000+01:00

Alltså...

Kan man verkligen tävla med bilder?

Vill jag få mina foton refuserade av ögon jag inte känner?

Jag kan inte fotografera galloperande hästar, lekande barn, stenar lagda i hjärtform eller pussande människor.

Jag kan inte fotografera människor överhuvud taget.

Jag tycker inte ens om att fotografera människor!

Näää...

Jag tror inte att man kan tävla med bilder.

Men jag skickar nog in en bild ändå...

...tror skogseva.

Konstigt!

2011-11-02T19:49:00.008+01:00

När lördagsmorgondimmorna hade lättat packade vi in storasyster, som var på besök, i bilen och gav oss ut på äventyr i det skånska landskapet.

När vi hade inspekterat den märkliga kombinationen kläder/bilar i Hörby hamnade vi här:

Käre maken, som är fenomenal på att hitta lite udda ställen, hittade detta kaffeställe på nätet. Väldigt långt borta från allfarvägarna...

Kan det verkligen finnas någon mer än vi som hittar hit?

En häger hälsade oss välkomna från sin utsiktsplats i ett träd vid gårdsplanen.

Skylten till den kombinerade färgaffären/caféet såg också välkomnande ut.

Och innanför dörren blev det hela ännu bättre! Gamla möbler och gamla ting i en salig blandning.

Och jo, en del andra hade också hittat hit och satt och småpratade vid borden.

Enkla men goda smörgåsar och goda hembakade kakor. Kaffe i en porslinskanna och fina små koppar att dricka ur. Sockertång i sockerskålen.

Och det bästa av allt; gamla tidningar att bläddra i.

Där kunde vi hitta visdomsord som gäller än i idag.

Runt om i det ganska svala rummet - jag vet inte om jag skulle kunna tänka mig ett vinterbesök i caféet - fanns prylar att titta på och förundras över.

Nicka igenkännande mot.

Ute i färgaffärsdelen lyste färgpigmenten: kobolt, bränd umbra, guldockra och allt vad det kan heta.

I ett hörn fanns glas "från förr" och en 'kuttrolf'-kopia från 1400-talet fick följa med hem.

Tuppen här nedan var med mycket bestämda och stolta steg på väg mot ett underligt ställe, några tuppfjät från caféet.

Yangtorp!

Dagens märkligaste utflyktsmål - ett qigongcentrum i Hörbytrakten! Gigantiskt. Felplacerat. Svårfinansierat. Det var visst något med Annifrid-ABBA och lånade/donerade pengar...

Allt låg övergivet och byggandet hade avstannat. För gott?

Låtom oss hoppas det...

På något vis rimmade byggnaderna väldigt illa med omgivningen som var väldigt svenskt höstvacker.

En ko hade rymt från konstigheterna och föredrog att beta i full frihet utanför alla murar och staket.

Vi blev alldeles snurriga i huvudet av märkligheterna och vände bilnosen mot hemmet.

Och dagen avslutades i samma dis som den började.

God afton säger

skogseva

Chrysantemum

2011-10-30T07:48:00.001+01:00

Vi gick en promenad och såg en rörlig dovhjortsprick framför oss i lättdiset, långt där framme på vägen.

Vi betraktade dovhjorten och dovhjorten betraktade oss ett ögonblick innan den tröttnade på våra ögon.

Vid ett övergivet hus stod några lika övergivna vita blommor.

Vi betraktade de två små plantorna och plantorna betraktade oss.

Övergivna.

Oälskade.

Vi grävde resolut upp de två övergivna plantorna med en lika övergiven sax och bar hem dem i en trasig och övergiven spann.

Nu bor de övergivna i en rabatt här hos oss och fortsätter att vara vita och fina.

Att det är en Chrysantemum av något slag kan jag se, men vad kan det tänkas heta mer?

Ca 25 cm hög med dubbla blommor som är 3-4 cm i diameter.

Ja se det undrar skogseva.

Höstpromenad

2011-10-25T12:23:00.002+02:00

I söndags gjorde vi denna hösts sista försök att med svampkorgen i handen och kaffetermosen i ryggsäcken få ihop så många trattisar att det skulle räcka till middagens svampsås.

En strålande vacker söndag i skogarna runt Snogeholmssjön. Som gjort för meditativt långsamvandrande med hjärna, näsa, ögon och öron vidöppna för alla färg-, form-, ljud- och doftintryck.

Storasyster som är på besök tvingades trots sin höjdrädsla upp i fågelskådartornet, som blev en vidunderligt vacker fikaplats.

Men när tornet invaderades av ett gäng barnfamiljer svalde vi sista biten ostmacka och klättrade ner. Storasyster trodde inte att tornet skulle hålla för så många...

Skogen var full av träd...

..men inte av svamp!

Det lilla fåtal vi såg var av för oss okänt fabrikat och fick stå kvar åt de som är duktigare mykologer än vi.

En av de små skogsvägarna var avspärrad med en gladröd kätting. Det vore väl en trevligt anarkistisk tanke; att gå ut i skogen med målarfärg i olika kulörer och sätta färg på alla fula avspärrningar som finns!

Och så var vi tillbaka vid utgångspunkten med lika tom korg som när vi kom.

Det blev ändå en jättegod svampsås till söndagsmiddagen.
Det fanns nämligen alldeles utmärkta trattisar att köpa i vår butik!

God dag säger

skogseva

Bilden

2011-10-21T22:44:00.002+02:00

Älskar svartfåglar - har det undgått er?

Vi lider brist på alla sådana i vår skog utom korparna, de bästa av alla svarta, svårfångade, stora ooch vackra. Flyger alltid högt, högt över grantopparna. Ouppnåeliga för kameran.

Måste, trots förkylningen, iväg till Lund och tvingade maken att stanna till vid en liten grässtump där några råkor struttade omkring, framtunga av sina näbbar.

Råkorna ville icke samarbeta, utan flyttade sig längre och längre bort från mig och kameran. Ville så gärna fånga en i flykten men kameran var lika ovillig till samarbete som råkorna. "Knappen" lät sig i dag inte mutas till stordåd. Råkorna for hit och dit som svarta sotflagor i luften och jag hann inte följa dem med kameran i deras oberäkneliga rörelser.

En råka landade med vinden i ryggen en bit bort.

Nu skulle jag ta BILDEN!

Som sagt... pippin hade vinden i ryggen. Kamerainställningarna var helt fel. Avståndet var lite för stort.

Men för sjutton!

Ni har säkert också tagit en bild, som av en eller annan anlednng blivit lite skrattretande, någon gång i ert liv!

God natt säger

skogseva

Molndag och molldag

2011-10-18T16:44:00.001+02:00

Regnigt och blåsigt.

Förkyld och hostig.

God eftermiddag kraxar

skogseva

Nu är vi rustade

2011-10-15T19:15:00.001+02:00

Som varenda en av er har noterat (och skrivit om) har den första nattfrosten attackerat våra sydliga trädgårdar.

Det spelar ingen roll att solen skiner så lent om dagarna, vintern nalkas obamhärtigt.

För att få lite extra värmetillskott under kommande vinter åkte vi iväg till vår vedleverantör som har den goda smaken att sälja alldeles torr ved.

Medan släpkärran lastades testade jag en funktion i kameran som jag inte vågat mig på tidigare. Fältet framför 'vedgården' användes som start- och landningsbana av en hop måsar och med hjälp av 'löparnisse'symbolen i kameran lyckades jag faktiskt fånga dem i flykten.

En timme senare stod vi hemma i carporten och lastade av tre och en halv kubikmeter prima bok- och björkved.

Kom an vinter! Vi är beredda!

Men... den får gärna dröja.

Det finns fortfarande så mycket som blommar i trädgården.

Sedumen klarar sig säkert, men hur går det med luktärter, echinacea, femtunga..

..och hur går det med rosenskäran i grönsakslandet? Den som kom som en presentpåse och som på grund av sin färg fick sin plats dit inte ögat når i första taget. Den som började blomma när jag hade gett upp hoppet. Den som blev två meter hög och egentligen är alldeles omöjlig i sitt växtsätt. Den som är så hopplöst rosa men som är ganska oemotståndlig när solen lyser på den.

Ska den dö nu när den blommar som finast?

God afton säger

skogseva

Halvrunt i lervällingen

2011-10-13T11:41:00.000+02:00

Höstens sista lilla projekt hade jag tänkt både påbörja och slutföra under tisdagen.

Det började inte så bra...

Men efter en timme såg det ut så här...

Marken var som ett gungfly efter störtskuren men projektet skulle genomföras. Punkt slut.

Stora nävrabatten fick i augusti sin stenkant och stenarna som blev över skulle räcka precis till att rama in pionrabatten som ligger invid huset.

Till pionrabatten flyttade jag för ett tag sedan ett gäng nepetaplantor och dels behöver dom något att vila hakan mot och dels behöver käre maken se var gränsen går, så att han inte nackar de små liven när han klipper gräset.

OM det över huvud taget blir något gräs att klippa efter mitt härjande i den lervälling som blev efter regnet!

Det blev ganska mycket trampande fram och tillbaka; ytterligare en gräsremsa skulle grävas bort, stenar bäras fram och sand rullas på plats och till slut fanns det inte mycket gräs kvar framför rabatten. Det hade drunknat i leran!

Men efter några timmar var arbetet klart och i dag när det har torkat upp lite ser det ut så här:

Ett halvcirkelkomplement till nävrabattens cirkel.

God dag säger

skogseva

Nu far vi igen - Sanus per aquam!

2011-10-09T17:22:00.006+02:00

Nu kommer denna säsongs sista utflyktsrapport och den har inte det minsta med trädgård att göra. Nästan totalt befriad från växter, jord och blommor. Är mer ägnad åt kropp och själ, och det är väl inte illa det heller...

Vi vänder näsan mot Köpenhamn och startar på Kunstindustrimuséet som har bytt namn och numera heter Designmuseum. Om ni inte har varit där och om ni är boende i Skåne rekommenderar jag verkligen ett besök. Här har man samlat konsthantverk från många århundraden, så jag tror att här finns något för alla smaker.

Och som vanligt passar det vår smak att starta i caféet!

Efter en liten osttallrik, gott bröd (egentligen aja-baja när man LCHF-ar!) och öl startar vi vandringen genom museisalarna med sina skiftande innehåll. De turistande japanerna lämnar vi kvar i caféet.

I ett hörn i muséet står Tomas Tranströmer och begrundar det där med att helt plösligt vara nobelpristagare. Eller är det kanske en helt annan man som står där i en förstenad pose...

En del av muséet innehåller lustifikationer som kineserier, hundratals japanska svärdsutsmyckningar och annat som vi tittar lite förstrött på.

Gammalt kinesiskt porslin, vackra glasföremål och gamla intarsiarika skåp, som väger sisådär tusen kilo och förmodligen kräver förstärkta golv, är roligare.

En meterhög vit tupp skulle man väl kunna ställa någonstans i ett hörn i trädgården.

Men ännu roligare blir det när vi närmar oss vår egen, eller kanske våra föräldrars, tids design.

Kvinnan som en gång bar denna klänning måste ha skapat rubriker. Undra på det! Klänningen är häftig, men fick inte den stackars människan nackspärr av det tunga halsbandet!

Och här har vi en stilig, något moderniserad, klut. När jag var barn hade mödrar och tanter något liknande knutet runt håret när det var dags för fredagsstädning, eller när mattorna skulle bäras ut för att piskas. Och det skulle göras ett par gånger om året, annars var man en lortmaja.

Sisådär nu är vi klara med det "kulturella" så nu är det dags för "Sanus per aquam" = "sundhet genom vatten" = SPA !

Vi har alltså beslutat oss för en kort lyxsemester på Skodsborg kurhotell och spa, norr om Köpenhamn. Vi har aldrig någonsin besökt ett spa.

Intressant!

Byggnaderna är många och vita. Tillbyggnaderna åtskilliga. Korridorerna oändliga. Gräsmattorna oklanderliga. Allt är fräscht och fint utom en hovmästare som luktade cigarettrök! Fy dig hovmästare!

Rummets inredning har en tilltalande varm honungsfärg.

När vi tittar ut genom fönstret ser vi några enkla vita fiskarhyddor och lite vatten. Jag förmodar att det är Öresund...

Vi dricker var sin 'latte' i baren (man uppmanas att dricka mycket under sin visteles här - men man kanske inte menade latte och vin!)

Efter kaffet måste vi hitta på något och eftersom vi är på ett spa finns det en mängd olika behandlingar att välja mellan. Det är lite sent på dagen så vi får ta vad som bjuds.

En halvtimme senare sitter vi i ett tjusigt rum och väntar på att bli ekologiskt masserade!

Maken blir hämtad först. En ung kvinna pratar vänligt med honom medan hon föser iväg honom till behandlingsrummet. Vad tänker hon göra med honom?

Efter ytterligare en halv minut dyker en ung och mycket vacker Adonis upp och presenterar sig som min massör.

Jag måste erkänna att jag blir lätt förvirrad och undrar om de inte hade blandat ihop oss. Maken och mig alltså. Är det inte så att män masserar män och kvinnor masserar kvinnor - undrar jag i min okunskap? Nej, så är det icke! Men om jag känner mig obekväm med en manlig massör tror Adonis att han kan hitta en av ett kön som känns mer acceptabelt för mig. Kvinnligt kön, antar jag så här i efterhand.

Min hjärna delar för bråkdelen av en sekund upp sig i två oliktänkande delar. Den ena undrar om denne vackre Adonis verkligen ska få smeta in min nakna kropp med väldoftande oljor, den andra halvan tycker att den första är löjlig och övertalar den första att vi (hela kroppen alltså) ska följa med Adonis.

Det beslutet ångrar varken vänster eller höger hjärnhalva. Och definitivt icke min kropp! Det var alldeles otroligt skönt! (När jag väl kunde koppla bort att det var Adonis händer som for fram över både min fram-och baksida!)

Käre maken och jag är alltså båda två väldigt välmasserade och välinoljade när vi sätter oss till bords i matsalen vid åttatiden. Marschaller brinner utanför matsalsfönstren och kockarna arbetar elegant inför öppen ridå med vår supé som består av..

..till förrätt en makalöst god stekt getost med tomatmarmelad och stekta hasselnötter..

..och till huvudrätt ett perfekt stekt andbröst med tillbehör och en otroligt smakrik sås i små, små klickar. För små klickar av en så god sås. Den ber vi att få extra av. Mycket extra av...

Vi avslutar middagen och dagen med en liten kaffe i baren.

Sedan sover vi. Eftersom vi inte är hemma i vår egen säng sover vi lite sisådär. Duntäcket och jag kommer inte riktigt överens. Kuddarna och jag kommer definitivt inte överens.

När vi ett fåtal timmar senare lite lätt outsövda tittar ut är det snarare ett Harmagedon än ett fredligt Öresund som syns nedanför fönstret.

Men när vi ätit stor frukost och packat ihop våra pinaler lyser solen över oss och över kurhotellets alla blompottor med blyblommor..

..och vackra mörkblommande hortensior.

Nu åker vi in till Köpenhamn och strosar runt lite utan något särskilt mål.

Tittar på Tage Andersens butik från utsidan. Ingen av oss känner någon större lust att gå in där. Faktiskt inte.

Vi går på Illum istället. Sniffar på luktegott. Drar lite i kläderna.

Drar lite extra i en randig, härligt tunn tröja hos Filippa K. Varför fastnar jag alltid för ränder?

Den randiga får följa med hem till skogen i Sverige.

Käre maken är tapper och härdar snällt ut, men till sist orkar inte heller jag med fler butiker, tröjor, väskor eller luktegott. Vi slår oss ner med en sista latte för att vila trötta fötter. Att gå runt på varma varuhus är minsann ingen sinekur. Ganska långt från friska luften i skogen.

Nu längtar vi hem!

På väg mot bilen passerar vi en liten antipälsdemonstration. Flickorna morrar oavbrutet som små tigrar eller pantrar och trampar med sina ovant bara tassar den stygga asfalten. I kväll måste nog två köpenhamnsflickor plåstra om sina blödande fötter, och dricka honungsvatten för att återfå sina röster...

Det sista roliga vi ser i Köpenhamn är denna gröna vägg vägg i vägg (kul va!) med parkeringshuset. Rådhus- eller vildvin och någon klematis. Fint ända upp till tio meters höjd!

Och nu har vi återgått till vårt vanliga skogsliv med grävning, flyttning av plantor och gräsklippning.

Och det är minsann inte dumt det heller,

tycker skogseva

Nu far vi!

2011-10-04T21:29:00.006+02:00

Och så gjorde vi då en av sommaren sista utflykter. Inte sista, det vet jag nu, men i alla fall näst sista.

Jag tänker inte pina er med långa beskrivningar, så håll i er så gör vi en snabbresumé.

I strålande solsken åkte vi till ett ställe som alla skåningar, utom just käre maken och jag, varit på..

..nämligen Mandelmanns trädgård på Österlen.

Jag har aldrig någonsin sett sådana hav av jätteverbenor som de som växte utanför Mandelmannens ena växthus.

Ocfh aldrig någonsin sett en så djup färg på en Heliotrop som hos den som stod i en av Mandelmannens blomstersängar.

Man kan säkert tycka väldigt mycket och väldigt olika om detta ställe, men visst var det lite charmigt bohemslarv över det hela. Lite ogräs här och där. Ärligt talat... ganska mycket ogräs både här och där..

Och går Mandelmannen alltid omkring och är så där visslande glad?

Mandelmannskvinnan gjorde goda smörgåsar med någon slags syrad ävja på. Hembakat bröd. Naturligtvis!

Utsikten från vårt smörgåsbord..

..var inte så tokig. Dunsvansgräset vajade silvrigt i den nästan obefintliga vinden.

Medan vi åt lyssnade vi på det sköna ljudet från grymtade grisar.

Familjegrisarna gyttjebadade och hade det bra i solskenet. Tre feta och fina linderödssvin som säkert kommer att bli till goda julskinkor. Och korvar. Och syltor.

Vi handlade vansinnigt goda tomater av alla de slag av Mandelmannen själv.

Och svartkål.

Och vattenkrasse.

Och kålrabbi.

Men vi kunde ju inte stanna hela dagen hos den där visslande Mandelmannen. Vi måste ju till Kivik också. Och gå en sväng i Ulriksdals plantskola.

Vi strosade och tittade och bedårades av alla fina små lönnar som glödde i eftermiddagssolen. Bara käre maken, jag och ägaren till plantskolan där. Diskuterade Hemlock som jag så gärna vill ha. En sådan fanns minsann i den privata trädgården, som vi fick en liten visning av. Jätteroligt!

Kaffesugna.

Vi lyckades krångla oss förbi den skånska folkvandringen, som hade äppletavlan som mål, och hittade ett litet fik med bedårande saker bakom glas.

Nu tvingades vi välja.

Mellan denna lilla godsaken..

..och denna säkert lika läckra sak..

..men föll till slut för var sin mandelbrioche.

Det gjorde vi rätt i!

Och medan vi mumsade och sörplade i oss av det goda värmde solen som om det vore sommar.

Det var tur att det stod en ful röd snökäpp mitt i vårt synfält annars hade stunden nästan blivit för idyllisk och perfekt!

Hur hamnade vi här vid denna gräsmattetext?

Vid ett gods om vars existens vi inte kände till.

Södra Björstorps gods vid sidan om allfarvägen.

Märklig sextonkantig byggnad med för oss okänd utställningslokal i ett gammalt vackert bryggeri.

Mattias Klum ställde ut ett antal fotografier i den vackra lokalen.

Vi tittade lite på bilderna.

Vi tittade lite mer på lokalen.

Lokalen imponerade mer än fotona!

Men när vi tittat färdigt på foton och lokal var dagen nästan slut.

Vi åkte hem och planterade den Acer palmatum 'Seiun kaku', som jag fallit pladask för i plantskolan på Ulriksdal och som därför numera bor hos oss på trädgårdens baksida.

Käre maken kan stå och njuta av den rödglödgade synen genom köksfönstret när han står och hackar lök till middagen!

God afton säger

skogseva

Dis

2011-10-02T17:25:00.003+02:00

De senaste dagarna har morgondiset legat som en vacker slöja över vår lilla plats på jorden.

Skogsvägens välkända krökar har försvunnit i fuktiga morgondimmor som legat kvar en stund in på förmiddagen.
Vi har haft några underbara brittsommardagar - tack för det!

Solen står lågt nu - min skugga på vägen blev som en staty av Giacometti sedd i en skrattspegel.

Och trädgården är under de tidiga morgontimmarna en våt djungel som man behöver regnkläder och stövlar för att forcera.

Vi gör en utflykt.

Sommarens sista?

Till en plats vi aldrig har varit på, men talat mycket om.

Ni skåneboende har säkert varit där..

God kväll säger

skogseva

Bakom häckarna

2011-09-29T10:40:00.001+02:00

Vistades i prästgården i går. Vi pratade alldeles för mycket och hann alltså titta alldeles för lite. Det blev bara en snabbtitt på de elegant nyklippta häckarna och en rusning ut till den vita rabatten.

Där växer Orlaya grandiflora - blomsterkörvel. En ny bekantskap för mig.

Så snygg, så skir, så elegant!

Små spetsdukar i en helvit rabatt.

Vita slöjor med alldeles egen lyskraft i eftermiddagsdunklet.

Kan ni tänka er en stor rabatt med svävande vita blomflockar?

Kan ni dessutom föreställa er att allt det vita har en fond i form av en vägg med blå cobeor med vajande verbenor framför?

Lägg nu till omgivande, dubbelt manshöga, häckar.

Vad ser ni för ert inre?

(Just här väntar några hundra meter häckar på sin klippning!)

Vad ni än ser kan jag tala om att verkligheten är ännu vackrare!

God förmiddag säger

skogseva

Höstprojekt nummer 3

2011-09-24T11:28:00.004+02:00

Det mesta av arbetet i vår trädgård hänger samman på något sätt. För att bereda plats för planta nummer ett måste planta nummer två flyttas till en plats där planta nummer tre förmodligen bor sedan en tid tillbaka. Är det sådant som kallas för dålig planering? Eller beror det på att den som gräver, styr och ställer i trädgården ändrar uppfattning om sina växter stup i kvarten? Att den kombination som gillades i våras, efter några månader är totalt fel. Eller kan det vara så enkelt att växterna inte håller måttet - inte får rätt höjd, bredd, färg, doft?

För min egen del är den ständiga omändringen en kombination av allt detta, men beror mest ändå på dålig planering.

Att jag aldrig lär mig!

Nu är i alla fall projekt nummer 3, framsidesrabatterna, så gott som klart.

Ser inte så mycket ut för världen ännu, men till nästa sommar...

Stommen i rabatterna är ormbunkar, i den största rabatten tio och i den mindre sex stycken.

Vävarväxten, sammanbindaren, är stenkyndel, Calamintha nepeta 'Blue cloud'. Enligt min mening en alldeles fantastisk och alltför underskattad växt. Växer villigt vahelst man stoppar den i jorden, blommar från juni till första frosten, doftar gott och älskas av humlor bin och fjärilar. Kan man begära mer av en perenn. Läs gärna här vad 'Slottsträdgårdsmästaren' skriver om den tacksamma växten.

Jag har pusslat för att få ihop många plantor, grävt upp fröplantor, tagit från mina 'sommarkrukor' och köpt ett tiotal nya. Några fler står på tillväxt och ska ner i rabatten när de rotat sig ordenligt om några veckor.

De i våras inköpta stäppsalviorna får bo kvar, men har samlats ihop i ett par grupper.

En av nyheterna i rabatterna är vitlysing, Lysimachia cletroides 'Senior', ingen konstig växt men en som jag gärna ville bjuda in i trädgården. Hittade fina exemplar i Vellinge plantskola, plantor som omgående inhandlades. Vitt var dessutom nödvändigt i den i övrigt gröna och blå rabatten. Små fyrbåkar på det blågröna havet.

Lite mindre lysande men vita ändå kommer stjärnflockan, Astrantia major 'Alba' att bli. Två sådana astrantiaöar är planterade. Bara för att de är så fina. Och så tåliga.
Och så fotovänliga...

(Fotot taget i somras i prästträdgården.)

Och så åkte jag till Flyinge för att leta upp något extra till rabatten...

Och där ramlade jag över något av det snyggaste jag sett på länge. Några plantor av anisisop, Agastache 'Black adder', stod på en av bänkarna och lyste med sin skönhet. Förälskelsen blev total och jag drabbades av stort 'måsteha'begär. Köpte de nio plantor som fanns, inte tillräckligt många så jag måste hitta fler någonstans. Dock en snygg början!

Några helt underbart ljust lavendelblå höstväddar, Scabiosa caucasica 'Perfecta' följde också med hem och har grävts ner som grannar till anisisoparna.

Och av vad jag ser nu tror jag att de kommer att bli bra samarbetspartners!

Tydligen är anisisopen inte så långlivad men frösår sig lätt, så här gäller det att inte rensa så flitigt som jag brukar. Men hur sjutton ser man skillnaden mellan vanligt ogräs och små agastacheplantor? Eller låter man bara jorden under isopen bli grön av någonting som man hoppas är just isop?

Undrar

skogseva

Höstprojekt nummer 2

2011-09-20T19:42:00.001+02:00

Projekt nummer 2 är nästan genomfört och eftersom det delvis involverar Projekt nummer 3 så är det också nästan genomfört. Nummer 3 ska jag berätta om senare.

Projekten handlar om framsidesrabatterna och baksidans pionrabatt.

Framsidesrabatterna = rabatterna på ömse sidor om entrétrappan. Den vänstra rabatten är ca 5,5 m lång och den högra är ca 7,5 m lång.

Innehållet i rabatterna har sannerligen varierat under årens lopp! De första åren som vi bodde här var det "glad"rabatter som gällde. Tagetes och krasse i lysande färger och dessutom krasse som hängde som stora orange gardiner från alla nio blomlådorna. Färgexplosioner!Å andra sidan fanns här inte så stor färgmässig konkurrens, i alla fall inga rabatter att tala om, bara grönt, grönt,grönt.

Ganska snart tröttnade jag på den orange/gula rabatten och började tänka vitt/blått i stället.

Då blev det så här med vit salvia i framkanterna och en blandning av en blå näva, vita hortensior och vita höstphlox. Säkert annat också som jag har glömt bort....
På bilden är det tydligen försommar och blomningen har inte kommit igång.

Efter det blev det fler nävor av 'Jolly Bee', som var alldeles förtjusande i början innan de hade satt riktig fart.

Här är de fortfarande hanterliga och växer inte över alla bräddar som de gjorde ett år senare. Då dolde de allt som fanns i deras närhet, salviorna, hortensiorna, phloxen. Det värsta var dock att jag inte längre hade koll på sorkar och mullvadar som härjade under jorden, och mitt i sommaren började det stora blå blomsjoket att vissna för att rötterna hängde fritt i den underminerade marken! Dessutom var det fritt fram för piprankorna att skicka ut mängder av rotskott som stack upp överallt i rabatten och ävenså i buxbomshäcken.

Nu blev så gott som alla nävorna exporterade till prästgården där de för övrigt beter sig lika framfusigt och döljer det mesta runtomkring sig.

I våras skulle jag då äntligen komma på en slutgiltig rabattlösning. Det blåvita temat skulle få vara kvar för det är så trädgården i stort ser ut. Ormbunkar skulle ingå för de är också ett signum för trädgården.

Det blev ormbunkar, nepeta och salvia. Alldeles förtjusande! Ända tills nepetan lade sig ner och bildade kuddar. Nådde liksom inte upp med hakan över buxbomshäcken. Det kunde jag ju ha räknat ut!

Men se det gjorde jag inte. Tyckte väl att de kunde sträcka på sig lite till, men det hade nepetorna ingen som helst lust med!

Tja, då får man tänka om igen. Göra nya inköp. Göra nya rockader.

För att framsidesrabatten skulle få sin absoluta slutplantering - Höstprojekt nummer 3 - fick de tolv nepetorna flytta till baksidans pionrabatt. Här blir de nog ett bra komplement till pionerna och döljer dessutom en del av pion'benen' som kan se lite pinniga ut framåt höstkanten.

Det gick ju inte att plantera utan att utvidga rabatten... Mer grävarbete. Mer svål som fick köras bort. Fler stenar spettas upp.

Stenkanten är inte på plats ännu bara utlagd för att se hur det kommer att bli.

Det blir nog bra!

Och snyggt till nästa sommar när 'Festiva Maxima'..

..och den rosa blommar. Den rosa som är köpt som 'Sarah Bernhardt, men som inte doftar. Som är blekare än Sarah och som har en blodstrimma på kinden.

Jag undrar vad hon egentligen heter..

God afton säger

skogseva

Höstprojekt nummer 1

2011-09-18T20:13:00.003+02:00

I trädgården är just nu projekt nummer ett beroende av projekt nummer två som i sin tur är beroende av projekt nummer tre. Grävningsarbeten måste börja på rätt ställe och rockader måste ske i rätt ordning. Ingen av mina plantor går säker för flyttning inom de egna gränserna eller till och med för exportering till annan trädgård, till exempel prästträdgården från vilken jag själv fått många godsaker.

Nu är det höst - alltså är det dags för stora omplanterings-flyttnings-nyplanteringsprojekt!

Vid uppfarten har vi haft en ur gräsklippningssynpunkt hopplös remsa framför popplarna. Cirka en meter bred har den varit lagom för gräsklipparen, men poppelgrenarna har inte varit så kul för maken att slås med och stubben som står kvar sedan urminnes tider är inte lätt att runda...

Bort med den förhatliga gräsremsan!

Ni som bor här i Skåne vet säkert vid det här laget hur det är att gräva i den vattensjuka jorden - som hos oss här på åsen är lermorän. Ett tungt, svettigt och muskelkrävande arbete.

Gräsavhyvlingen tog ett antal timmar. En dryg meter gånger cirka tio meter = ganska många grästorvespadtag! Två rosor, "Louise Bugnet, som stod mellan popplarna grävdes upp. Ingen bra plats för rosor alls, alldeles för lite sol. Den ena rosen fick sin plats i den 'röda rabatten' där den kommer att omges av franska kungsljus och ha smällspirean 'Diabolo' bakom ryggen, den andra står i en stor hink och väntar på att transporteras till prästträdgården. Hoppas att de överlever den omilda behandling jag utsatte dom för, rötterna verkade ha letat sig in till jordens mitt och fick kapas på ett ganska brutalt sätt!

Här har jag hunnit ungefär en tredjedel i mitt avskalningsarbete.

Käre maken tog på sig att köra hem ett tjugotal säckar jord. Jag snålade dock med jorden just här eftersom ormögssmåplantorna är anspråkslösa och verkar rota och sprida sig i vilken skräpjord som helst!

Och så for jag till Flyinge för att hämta hem beställda plantor, bland annat just ormöga som komplettering till rabattutvidgningen. Tolv plantor! Jag kan ju säga att dom inte räckte särskilt långt, men i den etablerade rabatten fanns det gott om revor och småplantor som flyttades ut i det nya jordtäcket.

Från Flyinge Plantshop tog jag dessutom med hem en del annat godis som hamnade i Höstprojekt nummer 3. Mer om det senare - men jag kan lova att jag numera är ägare till några växtskönheter!

I uppfartsrabatten finns det nu alltså, förutom ett stort antal ormöga som kommer från prästgården , tolv köpta diton från Flyinge, fem styck strutbräken 'reaprisade' (för att de såg så miserabla ut) från Cedergrens, ett antal befintliga luktviolplantor närmast planket och på ömse sidor om allt detta en del helt vanliga ormbunkar som ska bli många fler, de är för övrigt snart är ett signum för vår trädgård! (Till nästa blogg ska jag ha räknat hur många som finns här, det måste vara minst hundra!)

Absolut ingen märkvärdig "rabatt" men förhoppningsvis en av trädgårdens mest lättskötta när den vuxit samman. Och ljuvligt blå när ormögat blommar det vet jag - i år stod den i full blom den 24 april!

Stenen närmast i bild ska användas som trampsten när jag har skalat av de sista bitarna gräs. Dom som jag aldrig hann med. Dom som innebär ytterligare tre, fyra kvadratmeters hackande, stampande och lyftande. Dom bitarna som innebär att jag ska flytta ytterliga ett tiotal ormbunkar hit. De tiotal ormbunkar som innebär lika många hål i den steniga åsenjorden.

Huvva!

Det tar jag en annan dag...

God afton säger

skogseva

Andra sidan.

2011-09-15T20:52:00.002+02:00

Nu är det dags för lite kultur igen.

Vi åker över bron i strålande solsken, till andra sidan och

till Statens Museum for Kunst, som har en otroligt vacker tillbyggnad från 1998 ritad av Anna Maria Indrio - ett modernistiskt komplement till den gamla byggnaden. Tillbyggnaden öppnar sig mot den omgivande parken, som den nästan blir ett med genom de stora glaspartierna.

Detta är riktigt snyggt tycker jag!

Så snyggt att jag nästan vill brista ut i en aria.

Vid närmare eftertanke låter jag nog bli...

Vi tittar i stället på detta märkliga konstverk, som är taket till muséets restaurang.

Och dit går vi för nu är det dags för dagens lunch!

Ner för trappan här, inte så ful den heller,

och in i det spatiösa och färgmässigt häftigt inredda caféet. Titta upp i taket så ser ni undersidan av det 'konstverk' som finns på förrförra bilden.

Jag vet inte varför jag kommer att tänka på Rubiks kub...

Här är det, förutom färgglädjen, sparsmakat inrett men på intet vis kalt, hur nu det går ihop.

Vi är som vanlig hungriga och beställer:

'Charcuteri og ost,

sødt-salt-surt',

som tar nästan en halvtimme för personalen att lägga upp! Ingenting att koka, ingenting att steka, bara lägga upp på en bräda. Snyggt upplagt, jomenvisst. Dock hinner vi nästan bli lite småsura...

Småsyran går emellertid över när vi väl fått in den kalla maten och upptäcker att skinkan är av absolut bästa kvalitet, att grönsakerna är skurna på ett ytterligt konstfärdigt sätt och att brödet är pinfärskt.

Nu är vi mätta och belåtna och kan ägna oss åt konsten, som ju var huvudmålet efter lunchmålet!

I den stora hallen hänger en vacker fana,

eller vad det ska föreställa. Vackra färger och snyggt draperat i alla fall! Man måste inte begripa allt man ser. Utställningen här i hallen heter One Language Traveller och var dessvärre inte helt färdigställd vid fototillfället.

I ena änden av stora hallen finns ett litet lusthus, eller snarare ett lustigt hus. Skulle kunna vara en trädkoja...

Inne i trädkojan finns en tvålfabrik! Ingen tillverkning just nu. Jag föredrar nog mina väldoftande franska tvålar!

Vi förflyttar oss in mot den gamla byggnaden och kikar förundrat på den stora svarta högen som ligger på golvet och tar plats. Ser ut som det grävlingen lämnar i rabatterna här hos oss...

Nu får det bli lite franskt...

Vi tar och tittar på fru Matisse i stället. Mörkhårig och mörkögd. Ser lite stram ut. Hon kunde säkert laga en utmärkt god Boeuf Bourguignon åt sin skapande Henri!

Om kvinna på tavlan nedan ska föreställa fru Lèger vet jag inte. Inte heller tycker jag att hon ser ut att vara en god matlagerska. Om man ska laga god mat måsta man vara vid gott lynne och det verkar inte denna kvinna vara precis. Hon har kanske inte hunnit smaka på vinet i kruset ännu...

I teckningssalen står en stadig get helt tyst i ett hörn. Jag funderade helt kort på att enlevera geten och ställa den i trädgården - med grönt omkring sig hade den varit helt fantastisk!

Vi pussar den tragiska geten adjö och lämnar rummet...

..och för den delen hela muséet.

Utanför står ett helt hav av vita höstanemoner och svajar och vajar i vinden.

Bugar adjö.

Tack för i dag - slut för i dag!

God afton säger

skogseva

Ytterligare en Mrs

2011-09-12T10:48:00.000+02:00

Det bor ju några 'mississar' här i vår trädgård och en av dem är Mrs Robert Brydon. En synnerligen besvärlig dam! Benskör som hon är har hon stora behov av både kryckor och andra anordningar för att inte bryta sig.

Vilket hon gör ändå i minsta vindpust...

Denna Mrs Brydon bor vid ett av våra körsbärsträd och hon tycker inte om mig!

I sanningens namn tyckte inte jag om henne heller. Inte i början i alla fall. Trots det fick hon bo här, men jag måste erkänna att jag nästan aldrig talar vänligt till henne. Det blir mest bannor och fula ord över att hon aldrig är medgörlig, att hon alltid krånglar trots att jag försöker sköta den spröda damen och bandagerar, knyter fast, och stöttar. Medan hon envisas med att knäcka toppar, bryta sig på mitten eller helt sonika lägga sig ner!

Otacksamma isdrottning!

Isblå är nämligen hennes färg - lika svårfångad som mississen själv är svårskött!

Under ett par veckor har jag och kameran varit väldigt närgångna mot Mrs Brydon och för att visa sitt ogillande skiftar hon likt en kameleont färg från den ena bilden till den andra! Faller ljuset si blir hon rödlätt och faller det så blir hon vit. Hon vägrar konsekvent att visa sitt rätta jag.

Jag sa ju att hon inte gillar mig!

Själv har jag med åren börjat se skönheten i hennes enskilda blommor, även om jag fortsättningsvis inte gillar hennes primadonnefasoner.

Hon tycker uppenbarligen att man ska stå bredvid henne under hela blomningstiden och binda ett nytt stöttande garn för varje centimeter hon växer. Gör jag inte det knäcker hon mycket demonstrativt av både en och två av sina stjälkar!

För att fånga hennes spröda skönhet bar jag in en nyknäckt(!) liten gren i växthuset för en lite mer vindstilla fotografering.

Mississen bleknade och tynade nästan bort. Blev till ett skirt andeväsen som nästan inte fastnade på bild. Vilka fasoner hon visar den teatraliska damen!

Nähää.. ut ur växthuset igen och ett nytt fotoförsök liggande på knä framför en blomma i halvskuggan, där hon för mina ögon visade sin rätta färg.

Då ryckte hon till som om jag slagit på henne! Hon vägrade att hålla sig stilla och mina bilder blev inte skarpa trots KNAPPEN.

Jag har alltid haft svårt för individer med manér och det är precis det Mrs Robert Brydon har. Trilskas, tjurar och bär sig åt. Drabbas av svimningsattacker och faller platt till marken.

Man kan ju undra varför denna ickefavorit får bo kvar hos oss.

Tja...

När hon inte bär sig åt är hon vacker. Hon har nämligen en namne som bor på marken i en annan rabatt. Marknamnen knäcks inte, tjurar inte, bär sig inte åt. Är bara förtjusande där hon krälar över stock och sten och klär allt i ett isblått skimmer.

Jag borde kanske ge trädmississen samma förutsättningar. Skona hennes sköra jag från sin egen tyngd och hennes lemmar från vindens knäckande. Göra henne lite mer markbunden.

Jag undrar bara som vanligt:

Var?

God dag säger

skogseva

Lunatic

2011-09-09T19:22:00.000+02:00

Det var en förunderlig månskenskväll i går.

Hon satt där uppe i jämnhöjd med trädtopparna och tittade ner på oss med sitt sneda månansikte.

Outgrundlig i sin upphöjdhet.

Kylig och ouppnåelig.

Romantisk.

När det blir fullmåne får jag svårt att sova. Vrider och vänder mig i sängen.

Inte skönt.

Något i mig störs.

Har det med månen att göra?

Har jag en varulvsgen i min kropp?

Vad är det som händer?

Än är det inte fullmåne - någon natt till kan jag sova gott...

"Nu lyser månen klar och kall

som min stolta älskares öga,

och vinden går fram med dån och skall,

och löven från kronorna snöga."

(Erik Axel Karlfeldt)

Sov gott alla ni som inte är besläktade med varulvarna,

önskar skogseva.

'Triternata Rubromarginata'

2011-09-07T20:41:00.001+02:00

I tio år har vi pysslat och duttat med våra rosor 'New Dawn', som vi planterade vid uppfarten i tidernas begynnelse. Rosorna har svarat på vårt pyssel med att få rosrost, svartfläckssjuka och löss plus allt annat som rosor kan drabbas av. I fjor lyckades de äntligen med att efter alla år, illsjuka visserligen, nå hela vägen upp och nästan ända fram för att mötas mitt på 'bågen' bara för att frysa ner nästan till marken i vårens frostknäpp ...

Nu gav vi upp, grävde upp eländet och körde hit:

Icke för att köpa nya rosor att bli besvikna på, utan för att köpa två sådan här långnamnade saker:

Så här beskrivs Triternatan i boken "Klematis" av Andromeda Matz och Krister Cedergren:

"En korsning från 1862 mellan C. flammula och C viticella 'Rubra'. En av författarnas absoluta favoriter. Ger mängder med små (3-5 cm) blommor, vita mot mitten och ljust violettröda kanter, i juli till september. Har dessutom en ljuvlig mandeldoft. 3-4 m långa rankor som bildar en tätväxande buske där den får klättra, helst i ett soligt läge och i väldränerad jord. Plantera den gärna vid dörren eller uteplatsen där man ofta kan njuta av doften. Passar också bra på s k rosenbågar eller att låta klättra i större buskar som t ex rododendron. Zon III (I-IV)"

(Boken "Klematis" som jag köpte nyligen för att hitta en passande klematis till vår 'rosenbåge' är ganska omfattande vad gäller klematissorter, upphovsmän, planteringssätt och sjukdomar, men tveksam vad gäller faktainformation, t ex saknas växthöjd på alldeles för många av sorterna. Dessutom är en del av bilderna, företrädesvis de som Krister Cedergren tagit, amatörmässiga och i vissa fall riktigt dåliga!)

Här har vi vår uppfarts före detta 'rosbåge', numera 'klematisbåge', för samma seneftermiddag grävde jag ner

en Titernata på sydsidan och

en Triternata på norrsidan.

Stackars norrsidesplanta - hoppas att du inte bryr dig allt för mycket om att det är något mörkare där du ska växa!

Om hösten fortsätter att vara mild kanske de små knopparna som faktiskt finns på plantorna till och med hinner att slå ut.

Så fort jag hinner ska jag återplantera luktviolerna, som stått under rosorna, vid klematisarnas fötter. Luktviolerna som egentligen varit det enda fina vid denna fyrkantiga båge, hela tiden gröna och frodiga och villiga att snabbt växa ut till en heltäckande matta.

Och som är fantastiska på att sprida sin violpastillsdoft!

Just nu är de helt otjusigt och temporärt nerpetade i potatispallkragen i väntan på att jag ska hinna flytta dem till ursprungsplatsen.

Under tiden har en av plantorna roat sig med att producera en liten violblomma.

Violpastillsdoftande...

God afton säger

skogseva

Torrskott!

2011-09-03T19:05:00.002+02:00

Nu är vi illtrötta på att klafsa oss fram till växthuset i den ständigt genomsura gräsmattan. Nu lägger vi ut den rad trampstenar jag länge efterlyst så att vi kan gå någorlunda torrskodda.

Vi börjar med att köpa tio vanliga betongstenar och som vanligt tar vi till ordentligt i överkant, det visar sig nämligen att det hade räckt med fem! Men den som har ett lager betongstenar liggande i ett hörn på tomten är att betrakta som en rik person, så felbedömningen gör absolut inget.

Vi lägger ut stenarna på prov på ett någorlunda acceptabelt sätt. Det lutar hit och det lutar dit och kökstrappan är inte exakt mittemot växthusdörren så här blir det till att höfta, kompromissa och, framförallt, inte vara alltför petnoga för då kan vi bli fullkomligt galna innan plattläggningen är klart!

Vi äter inte bröd för tillfället eftersom vi LCHF:ar, så maken tipsade om att använda brödkniven för att skära ut grästorvorna. Käre maken hade glömt att vi bor på en ås och att just vår ås är gjord av sten...

..så favoritredskapet kantskäraren fungerar något bättre. Inte tillfredsställande men något bättre!

Ser man på! Här intill växthuset är det faktiskt jord under grässvålen.

En mycket ovanlig syn när man gräver här hos oss.

I ett huj har vi lagt den första plattan. Det här var väl inte så svårt...

Eller?

Njaee...

Om vi trodde att alla fem plattorna skulle gå lika lätt att lägga så tog vi miste!

Det blir som vanligt till att gräva med stort besvär.

Och spetta.

Och gräva lite till.

I plattgrop nummer två finns en tegelsten och två mindre stenar. Romeleåsen består nämligen till 90 procent av tegelsten, gamla kablar, konstiga järnbitar, gamla tallrikar och annat porslin samt oändliga mängder med ståltråd.

Men skam den som ger sig!

Efter några timmars arbete, en lättlunch bestående av youghurt, nektarin och solrosfrön - jag sa ju att vi inte äter bröd just nu - kan vi lägga den sista plattan på plats.

Och samtidigt konstatera att en bild uppifrån kökstrappan icke är särskilt fördelaktig för dagens plattsättning.

Vi fotograferar på ett mer smickrande sätt lite snett från ena sidan...

..och från andra sidan!

Men även om det är lite berg- och dalbana över plattsättningen får vi/jag vara nöjda. Nu kan vi gå torrskodda ut till växthuset med salladsskålar och entrecoter.

Och ett och annat glas vin...

Men jag planerar definitivt icke att bli plattsättare när jag blir stor!

God afton säger

skogseva

Åsengult

2011-09-01T19:37:00.001+02:00

Den som gissade att trädgården på åsen är i total avsaknad av gult gissade totalt fel!

HA!

Och återigen HA!

Det finns minsann ett helt litet fält av solgula blommor.

En häck full av gullgult blommande jordärtskockor!

Längst bort i trädgården bakom stora buskage.

Där jag slipper se dem!

Gudskelov!

God afton säger

skogseva

KNAPPEN

2011-08-30T19:54:00.001+02:00

Min nya kamera och jag har hittills inte dragit riktigt jämnt. Inte förstått varandra = kameran har inte gjort som jag har velat när det har gällt närbildstagning, det vill säga fokuserat på en enda punkt och inget annat. Jag vill kunna ta bilder där en liten blomma lyser i sin ensamhet medan omgivningen håller sig i bakgrunden och är 'blurrig', men se det har icke min nya kamera varit med på. Jag hatar att läsa instruktionsböcker för tekniska prylar så att lära sig kamerans funktioner har skett enligt "trial and error"metoden. En tids- och tålamodskrävande metod. En metod som ger en tillfälle att använda alla de svordomar man kan och dessutom uppfinna nya och väldigt mustiga sådana!

Den senaste tiden har nya kameran inte använts så flitigt - jag fick inte de resultat jag ville, och gamla kameran tar bara närbilder när den är på riktigt gott humör, och det är inte särskilt ofta numera.

I dag hittade jag en knapp på nya kameran.

Den skulle testas!

Jag tog det fotoobjekt som var närmast till hands, en blomstängel från Plectranthus argentatus som stod på matbordet. Vacker i närbild med sina pyttesmå isblå blommor.

Och sedan hände miraklet när jag tryckte på den nyfunna knappen.

JAG KUNDE FOKUSERA PÅ EN ENDA BLOMMA!

Jag kunde titta på Plectranthusen uppifrån och fokusera på de ännu inte utslagna knopparna medan blomställningen försvann i dimmorna!

Och jag kunder flytta objektivet en gnutta och få skärpan på blommorna och i stället oskärpa på knopparna!

Sedumblomman (som jag förresten hittade här utanför i diket och har satt i vas för att få sticklingar) blev skarp just där jag ville och med 'blurrig' bakgrund!

Den bästa illustrationen av min nyfunna vän KNAPPEN har vi här. En grön och fet larv som bott i en bukett som stått i sovrummet en vecka. I dag var det dags att skrota buketten och just som jag skulle kasta den fick jag syn på larven. Knappen fick testas igen. Fokus på larvens huvud - och se! Precis som jag ville ha bilden. Nu vill jag inte påstå att någon av bilderna är några underverk men det är i alla fall ett smärre underverk att jag hittade KNAPPEN!

Vad det står på knappen?

Tro det eller ej men det står:

FOCUS.

God afton säger

skogseva

Den hemlighetsfulla trädgården

2011-08-28T19:44:00.000+02:00

Den som inte kan tänka dig att bo i en trädgård som innehåller de här ingredienserna...

..räcker upp handen..

..NU!

Ingen?

Jag tänkte väl det!

En skön söndagkväll önskar

skogseva

Mrs Collier

2011-08-25T14:01:00.002+02:00

Om man ska välja en luktärtsort att odla för doftens skull - och det är väl det vi gör, odlar för doften skull alltså - ska man nog använda sig av de gamla sorterna. Storleken på blommorna är mindre än på de nyare sorterna, men deras doft är ofantligt mycket intensivare. Denna sommar har ju inte precis varit gynnsam för luktärter, åtminstone inte här i Skåne och absolut inte här på åsen, men nu har jag äntligen fått lite blommor i lådan med Mrs Collier, Old Times och Kings High Scent. Old Times har blommat med en (!) blomma, Kings High Scent har jag ännu inte sett röken av men Mrs Collier, som är en tapper gammal dam, hittils har skickat iväg ett femtiotal stänglar med de mest väldoftande blommor man kan tänka sig.

"Från 1907. Cremevita till milt pastellgula blommor med intensiv, tilldragande honungsdoft. Mängdblommande."

Så står det i Rara växters beskrivning. Den tilldragande honungsdoften håller jag med om, men att blommorna är pastellgula - njaee, mer åt det cremevita hållet tycker jag. Mängdblommande? Kanske det, om sommaren varit mer normal!

Som sommaren nu har varit har de stackars luktärterna (liksom allt annat) tvingats stå med fötterna i vatten i stort sett hela tiden och det har givetvis påverkat dem, för att inte tala om att bristen på sol har varit förödande för deras blomning. Att de alls har lust att blomma borde rendera dem tapperhetsmedalj av första ordningen!

Lådan med luktärterna står placerad lite vid sidan om de naturliga gångstråken i trädgården, nämligen i den nyanlagda "köksträdgården", en lite pretentiös beteckning på något som består av ett par odlingslådor och en rad hallonbuskar. I denna köksträdgård står emellertid även den lilla grupp som jag köpte när Prästgårdsmadammen och jag gjorde en av våra plantskoleraider i våras.

Här skulle käre maken och jag sitta soliga eftermiddagar (jo pyttsan!), dricka kaffe (det gör vi aldrig på eftermiddagen!) och titta ut över den prunkande trädgården (den ruttnar!) och insupa väldoften från de tre olika luktärtssorterna.

(Denna bild är tagen i växthuset)

Nu blev det ju inte så...

I stället har jag på mitt vanliga slösaktiga sätt plockat några av dyrgriparna och satt i växthuset för att vi ska kunna njuta av väldoften där under våra middagar.

Fem, sex stänglar av Mrs Collier i en vas på ditt bord och jag garanterar att du känner en inre frid, börjar tänka vänliga tankar och drömmer dig bort från regnet!

God dag säger

skogseva

Hjälp, tack!

2011-08-23T12:30:00.000+02:00

Finns det någon därute bland er alla trädgårdskunniga som vet vad detta är för en växt?

Denna 'fådda' planta är ca tjugofem centimeter hög, har ganska tjocka blad och som synes tvåfärgade blommor. En liten lustiger sak som jag inte önskar ha mina rabatter nästa sommar. Jag tror inte att det är någon risk att den vare sig fröar av sig eller sprider sig på annat sätt, för den har varit tjurig ända sedan den kom hit som en liten baby. Har överlevt med hjälp av bandage och konstgjord andning, men om jag vetat hur resultatet skulle bli hade jag nog inte fortsatt med de livsuppehållande åtgärderna.

Fast å andra sidan....

Vem är jag att bestämma om en växt är fin eller inte...

God dag säger

skogseva

Och så var det det här med förväntningar...

2011-08-19T19:04:00.003+02:00

Förväntningar kan bli infriade och förväntningar kan komma på skam.
Speciellt i trädgårdsvärlden.
Speciellt i min trädgårdsvärld!

Många är de plantor, buskar och träd som jag haft stora förväntningar på, som fallit genom, inte nått ända fram, lovat runt men hållit tunt och så vidare och så vidare!

Två äppleträd planterades i tidernas begynnelse = för tio år sedan. Nu skulle vi, som vägrar äta importerade ickesmakande äpplen, bli självförsörjande och äta färska äpplen, äppelmos, äppelkakor och äppelchutney dagarna i ända.
Och äpplen fick vi nästan omedelbart. Många av sorten James Grieve och lite färre av sorten Cox Orange.

Alla lika sjuka! Äpplena hade nog alla sjukor som de kunde drabbas av. Och det har de fortsatt att ha, säsong efter säsong.

Tristäpplen!
Fuläpplen!
Förväntningarsominteinfriasäpplen!

Sitter där på grenarna och ser trevliga ut och låtsar vara friska och fina James Grieve, men gömmer en svart och rutten insida.

Hjortarna brukar komma och äta av äpplena och det får de numera gärna göra, vi vill i alla fall inte ha dem!

Var så goda hjortar! Ni kan börja med det äpplet som redan fallit till marken.

Jättebjörken Betula maximowicziana köpte vi på rea i en liten lustiger plantskola i Dalby, troligtvis hösten 2009 (minnet, minnet? minnet!). Vi behövde ett skuggträd vid växthuset sydgavel, öst- och västsidornas fågelbärsträd hade redan då tagit sitt ansvar, infriat mina förväntningar och vuxit sig skuggstora och präktiga.

Hade jättebjörken vett att sätta igång med sitt växande? Icke! Den stod där 2010 med pyttesmå björklöv på sina klena små grenar och låtsade att den var en helt vanlig liten björk.

Men nu i sommar har det börjat hända något!

Å hej, å hå vilka blad maximowiczianan har utvecklat, inte alla förvisso, men hon är definitivt på gång. Stora som handflatorna på en nätt kvinna fladdrar de idag runt i vinden och nästa sommar kanske förväntningarna på söderskugga kommer att infrias.

Finns det över huvud taget något i min trädgård som så med råge uppfyllt mina förväntningar som mina två Agapanthusar. Som blommat så överdådigt sedan slutet av april (då i växthuset), som så troget stått vid trappan medan regnet vräkt ner i dagar och veckor, som aldrig någonsin nickat med sina huvuden och som producerat den ena blomstängeln efter den andra - totalt fjorton styck. Och här gick jag ut för att räkna dem och vet ni vad jag ser då - jo ytterligare en stängel med knopp är på väg upp!

Kära älskade, duktiga Agapanthus, jag lovar härmed att vårda dig så väl som jag bara kan - until death do us part.

Det finns sannerligen växter som har vett att infria de förhoppningar vi ställer på dem.

Snälla, duktiga växter. Växter med hyfs och känsla för vad som är rätt och riktigt.

Och så finns det dom andra.

Dom som ingenting begriper.

Dom åker på komposten.

Styckade i småbitar!

God afton säger

skogseva

Sonakvingagille

2011-08-15T20:30:00.002+02:00

Under lördagen firades en nyfylld 50-åring i en gudsförgäten håla i Småland. Vädret tvärvände timmen innan gästerna anlände, solen började skina och vinden mojnade alltmer, för att till slut lämna flaggan hängande alldeles slak.

Festen var en genomroliger, genomtänkt och genomvälplanerad tillställning - hua, så mycket arbete som låg bakom!

Skylten - välbehövlig för gäster som kunde tänkas irra omkring i den stora trädgården.

Hångelhörnan - bäddad med madrass, täcke och kuddar i det lilla tomatväxthuset. Maken och jag testade. Åt av den förbjudna frukten (tomaterna) och fann det hela gott!

Ingen tvekan om vad denna skylt betydde..

Discot - ett perfekt dansgolv i carporten och musik som passade alla åldrar. De som redan var halvdöva eller lite lomhörda hade en klar fördel.

En mycket välfylld bar,

med en lika välfylld drinklista.

"Vardagsrummet" var möblerat med inköpta loppisfynd, trasmattor, några egna stolar, värmande filtar, gitarr och ett ishockeyspel!

En av gästerna heter Sigge (egentligen Sigvard Bernadotte!) han var kointresserad. Korna var Siggeintresserade. Sigge kände att han inte hade så mycket att komma med när en flock stora kor närmade sig, så

han drog sig tillbaka till sin Fatboy och sin napp.

"Matsalen" hade grön heltäckningsmatta och julbelysning och rymde 46 mycket glada gäster.

Kökspersonalen, ett gäng superduktiga ungdomar, såg till att allt flöt som det skulle. Ordnade med placering, liten tipsrunda, smålekar, lade upp och serverade, diskade...

Jisses, vad det finns trevliga ungdomar!

Gästerna grillade själv sina spett - två sorters kött och en massa grönsaker.

Så småningom mörknade det utanför tältet och den vanliga flaggan halades och 'Eva'flaggan hissades medan halva skara sjöng 'Du gamla du fria' och den andra halvan 'Uti vår hage' eftersom vi inte kunde enas om en lämplig sång.

Och det var bedövande vacker skönsång...

Sedan höll festandet på till klockan var fem på morgonen.

Men då hade jag för länge sedan gått och lagt mig!

Ja se det var en roliger fest! Tack för det kära son och sonakvinga!

God afton säger

skogseva

Heldag med saltglasyr och hembakat

2011-08-12T17:54:00.003+02:00

För en dryg vecka sedan gjorde vi en ny utflykt, förutbestämd sedan länge. Och tänk... det regnade inte den dagen!

Målet var Wallåkra stenkärlsfabrik. Har ni aldrig varit där? Får jag rekommendera ett besök, sommartid håller man öppet dagligen t o m den 14 augusti och sedan endast söndagar.

Ni kan också följa med mig på en snabbvandring, just nu är det ju öppet som ni ser!

Fabriksbyggnaden är från 1864 och en riktig 'snygging'...

..med överraskningar och lustifikationer här och var på..

..och i väggarna.

”När kolet bröts kom leran i dagen, trampad av dinosaurier för 180 miljoner år sedan. Än idag formas denna lera för hand till de skönaste kärl, där dåtid och nutid förenas på det mest självklara sätt.”

Kolhögen låg redo ute på backen. Det går åt ca sju ton kol till varje bränning, som tar knappt tre dygn. Jag undrar vem som skyfflar in de sju tonen!

Nu går vi in i fabrikens bottenvåning, som vid ingången vaktas av en liten, inte alltför skrämmande, dinosaur. Vi passerar genom shopen och går uppför trappan, för nu vill vi se på tillverkningen. Låta folk jobba medan vi står och tittar på, känna att vi fortfarande har semester. Vi kan ju alltid hoppas på att det pågår drejning av fina krukor, kannor eller byttor.

Vid sin drejskiva sitter Åsa Orrmell som är fabrikör och konstnärlig ledare på Wallåkra. För några år sedan fick hon "Svenskt Kulturarvs eldsjälspris".

Eldsjäl.. Jag ser för mig en person som springer fram och tillbaka i allt snabbare tempo alltmedan hennes inre brinner upp och förtärs!

Men Åsa Orrmell är inte ett dugg uppbrunnen utan väldigt levande när hon slänger upp en klutt lera på drejskivan.

Ahh.. det ser lovande ut. En kruka kanske?

Aha! Väggarna i den blivande krukan ska tydligen vara lite tunnare..

Hoppsan, nu växer krukan och omvandlas till en hög vas..

..eller ska det bli en änglatrumpet?

Nä..., nu ser vi vad det är - en tratt för barnmorskor att lyssna på magar med bebisar i!

Eller..? Njaäää. Åsa räfflar tratten i mjuka åsar..

..och den liknar mer..

..en ljusstake!

Från lerklump till ljusstake på fyra minuter blankt! Jag är väl inte pecis någon älskare av denna ljusstake, men blev väldigt imponerad av tillblivelsen och skickligheten i de drejande händerna.

Så småningom när den nu så svajiga skapelsen bränts, kommer den att se ut ungefär så här:

I ugnen, som är 21 kubikmeter stor, bränner man gods högst fyra gånger per år, så det blir nog lite väntetid för vår ljusstake. Någon gång under bränningen skyfflas det in salt i eldningsluckorna. När natriumet förångas kommer det i kontakt med kiselsyran som finns i leran och då bildas natriumsilikat som ger en transparant och mycket stark glasyr. Den bruna färgen kommer från järnet som är bundet i leran och alla föremålen får en individuell glasyr, tydligen till viss del beroende på var i ugnen det stått placerat.

Vi går in i ugnens stora mage..

..och konstaterar att det redan verkar ganska fullt där inne. Alla föremål står på små fötter - förmodligen för att undersidan också ska bli glaserad.

Nu går vi ner och tittar i butiken.

Nä, vi köper inget, vi är ju vuxna människor som redan har skåp och lådor fulla. Och så vitt jag kan se finns här inga blomkrukor, som ju är det som alltid saknas i våra förråd - eller hur?

Så, nu har vi, genom att inte köpa någonting sparat många hundralappar, i sanning en lågprisutflykt!

Vi går några steg utanför huset och tittar på något blått som växer vid bäcken som rinner genom(!) magasinshuset där vi nyss satt och åt en mycket god salladslunch.

Något lysande och väldigt vackert blått, nämligen parksallat, 'Cicerbita macrophylla'. Aj,aj, den vill vi verkligen inte ha med oss hem! Den lär vara mycket invasiv, och ogräs och annat elände har vi väl tillräckligt av i våra trädgårdar. Vi låter den stå och lysa i sin mörka hörna vid den porlande bäcken.

Men dagen är långtifrån slut så vi kan väl hitta på något mer. Vi vill ju ha full valuta för en dag som tillbringas utanför den egna trädgården, som egentligen borde pysslas om, ansas och klippas och...

Vi kör till Borstahusen och går på konstutställning i Pumphuset.

Konst?

Nä, men konstigt!

Vi flyr den konstiga konsten som bara gör oss yra i huvudet och lite lätt klaustrofobiska och går några hundra meter till fikastället med den blå dörren. Utanför och innanför den blå dörren kan man fika och innanför den blå dörren finns en välförsedd prylbod. Stället heter "Hos Ingrid" och rekommenderas å det varmaste, inte bara för att kaffet serveras i riktigt fina porslinskoppar, att kvinnan som serverar är genomrar och för att kaffebrödet är hembakat,

utan också för att utsikten är oslagbar!

Vi sitter kvar en stund och njuter,

tycker skogseva.

Stenkantat..

2011-08-10T16:36:00.002+02:00

...kan man måhända tolka som ett musikstycke för stenar, men icke så...

I går efter frukost drog vi igång projektet "lägga stenkant runt nävrabatten". Käre maken grävde ur och jag fyllde i med sand och satte stenarna. När vi jag hade satt en meter av de tjugo som rabatten mäter runt om började det regna.

Vi gav upp - regntoleransen är numera lika med noll - och gjorde en utflykt till Ystad i stället, men idag återupptog jag arbetet medan maken ägnade sig åt att "forma" träd, vilket var liktydigt med att han stympade dem till oigenkännlighet!

För en timme sedan blev jag klar med stenkanten. Ett par handskar och stora mängder med sand har gått åt. Och min rygg har dessutom offrats!

Med ett foto taget från sidan ser man hur sluttande gräsmattan på baksidan är. Inte helt lätt att få det snyggt, men jag är nöjd.

Det blev tillräckligt mycket med sten över för att räcka till att kanta och därmed snygga till...

..denna väldigt 'odefinierade' pionrabatt.

En dag när det inte regnar!

När nu det kan tänkas hända,

undrar skogseva.

Oj då...

2011-08-08T17:32:00.000+02:00

.. det kommer visst en skur igen.

Vilken tur att käre maken hann klippa gräset.

Jag börjar vänja mig vid att rusa ut och peta lite mellan skurarna.

Inte blir det som en vanlig sommar inte.

Inte är trädgården perfekt skött inte.

Inte är det som jag vill inte.

Inte, inte, inte!

Rabatten är så våt att jag inte vill gå in i den när jag ska fotografera virginiatobaken.

Och nu regnar det igen.

Och åskar.

Vilken sommar...

God eftermiddag säger

skogseva

Trasttragedi

2011-08-05T17:13:00.001+02:00

I går morse följde vi våra vanliga morgonrutiner; gav katterna deras frukost och öppnade sedan dörrarna för dem - efter en kväll och en natt inomhus är de rastlösa och vill ut. Och det var ju inte dags för koltrastungarna att lämna boet på några dagar...

Vi åt vår frukost i växthuset i lugn och ro. En liten kort stund i alla fall.

Sedan bröt helvetet loss!

Två koltrastföräldrar skrek på ett alldeles förtvivlat sätt och när jag rusade bort till boet fanns där inga ungar. Utsläppta några dagar för tidigt fanns de någonstans i trädgården och där fanns även predatorn Sixten, den av våra katter som har all sin jaktinstinkt i behåll trots att han är en "fin" katt och alla sådana naturliga kattbeteenden borde vara bortavlade. Icke så hos Sixten.

Vi drog igång en jakt på Sixten, som inte heller är lika loj som de två övriga katterna och icke heller kommer när man kallar på honom som de två övriga katterna. Tvärtom! Vi jagade som galningar och han sprang in under buskar och runt huset och var plötsligt helt borta. Koltrastarna tystnade och vi gav upp och återgick till frukosten.

Då bröt helvetet loss igen!

Kotrastarna skrek och gjorde störtdykningar och runt knuten kom Sixten farande med en koltrastunge i munnen.

Det krävs inte så mycket fantasi för att inse hur det gick för den ungen, men en annan av ungarna hittade vi sittande hjälplös men oskadd på gräsmattan och lyfte snabbt upp den i det trygga boet igen.

Fy tusan dumma koltrastar, hur kan ni locka ut så små ungar ur boet, den här lilla hade ju bara dun på kroppen och ofullständiga vingpennor!

Sixten fångades in så småningom och samtliga katter fick husarrest, och har det fortfarande.

Koltrastföräldrarna förstod så småningom att en av ungarna på något magiskt sätt hade tagit sig tillbaka till boet, och återupptog matningen där. Hur det gick för de övriga två och om de överlevde Sixtens attacker vet jag inte.

Bilden nedan tog jag den 2:de och här ser man hur 'ofärdiga' de små liven är.

Men koltrastföräldrarna gav sig inte. I morse var det tomt i boet igen!

Men katterna har utegångsförbud...

God eftermiddag säger

skogseva

Billigare än billigt..

2011-08-02T18:37:00.003+02:00

..är det väl när man kan köpa en gammal zinkspann för fem kronor på en loppis! Vad gör det att den är lite bucklig - den är fin till sommarblommor.

Med Skultunastämpel dessutom!

God afton säger skogseva som sitter i trädgården och lyssnar på ormvråkens unge som tjatar om mat på ett tröttsamt sätt och på koltrastarna som skriker hysteriskt så fort de får syn på något som rör sig och som inte är att betrakta som mat...

Tillvaron är behaglig!

Turdus merulabebisarna

2011-08-01T15:46:00.000+02:00

Tisdagen den tjugosjätte juli tittade vi för första gången på de små koltrastbebisarna. Troligtvis kläcktes de en eller två dagar tidigare alltså den tjugofjärde eller tjugofemte. (Nu kommer jag att rabbla många datum!)

Här är det fortfarande gott om plats i boet och när koltrasthonan är på plats och ligger och värme de små så är det egentligen bara hennes stjärt som sticker upp över bokanten. Dessvärre är hon borta långa stunder under dagarna och vi är bekymrade över att ungarna är så oskyddade i regnet som vräker ner dag som natt. En flintskallig och naken liten fågelbebis fryser väl i vätan?

Torsdagen den tjugoåttonde stod jag inte längre ut med att se störtskurarna falla över det oskyddade boet. Mammakoltrasten är fortfarande borta långa stunder (förmodligen samlar hon mat åt barnen, men vi har inte lyckats se henne mata dem).

Något måste göras om de små inte skulle drabbas av mögel, lunginflammation, urinvägsbesvär eller annat elände.

Att sätta igång med något större byggprojekt var inte att tänka på - vi ville ju inte skrämma vettet ur den lilla familjen! Det fick bli en snabblösning och 'man tager vad man haver', nämligen en gammal bordsskiva i plast som klämdes fast med ett par tvingar. Var så god koltrastmamma, nu regnar det inte på dina bebisar!

Vi var redo att snabbt plocka bort taket om lilla mamman inte skulle känna igen arkitekturen runt sitt bo.

När hon anlände och såg det nya taket vände hon tvärt med ett fasansfullt skri! Jag förstår henne, skapelsen är verkligen inte vacker...

Nytt försök av mammapippin. Mindre uppjagat skri, men ett vitt plasttak gick icke att acceptera i en handvändning.

Vid fjärde försöket landade hon i boet och efter det betedde hon sig som om taket funnits där från början!

När vi ändå var och rotade vid boet passade jag naturligtvis på att fotografera. Med tanke på att bebisarna redan börjat utveckla vingpennor är de förmodligen fyra dygn gamla. De sov gott medan regnet föll på det vita plasttaket i stället för på deras små oskyddade kroppar.

Den tjugonionde när det var mammatomt länge vid boet fotograferade jag igen. Nu fyller ungarna ut boet nästan upp till kanten och när mamman lägger sig ovanpå ser hon ut som översta delen, dekorationen, på en pannkakstårta!

I dag den förste augusti är småbarnen ungefär en vecka gamla. Det kommer små pip ifrån boet och när man passerar ser man att deras näbbar ständigt är vända uppåt redo för frukost, lunch, middag, kvällsmat och däremellan några mellanmål.

Med tanke på hur mycket de små liven har vuxit på en vecka måste de ha matats just så ofta. Tänk att vi inte lyckats se det en enda gång!

Nu sover de minsann inte längre när de ska fotograferas. De ligger stilla i boet, men har full koll på mig och min kamera.

Bebisarna är nu alltså, ungefär, en vecka gamla. De lämnar boet efter tolv till nitton dygn. Återstår mellan fem och tolv dagar som de ska bli matade och trängas i det lilla boet. Under den tiden ska de växa till ungefär dubbel storlek. Hur ska de få plats när boet redan nu verkar bräddfullt?

Det undrar

skogseva

(Beträffande min fotografering tror jag inte att ni behöver vara bekymrade. Jag är mycket noga med att koltrastföräldrarna ska vara helt utom synhåll och varje fototillfälle varar inte mer än mellan tio och femton sekunder. En förklaring till att bilderna inte heller är knivskarpa!)